Domssöndagshelg

Bland annat med anledning av min födelsedag, som inträffade under helgen, hittade vi på lite extra hyss denna helg.

Orginalutförandet av denna triptyk finns i Jukkasjärvi kyrka utanför Kiruna.
Den föreställer Lars Levi Laestadius, som till vänster om Kristus
predikar bot för människorna och till höger fascineras av Maria i samedräkt.

Efter lunch på lördagen cyklade vi iväg till Bror Hjorths hus. Helt gratis, ganska centralt i Uppsala, finns denna inspirerande miljö. Vi fick gå runt i hans ateljé och bostad. Där finns tavlor och skulpturer. Med inspiration från utbildningen i Paris men starkt påverkad av allt från det samiska till afrikanska inslag. Samt en mängd märkliga sammankopplingar. Exempelvis såg vi en förlaga till ’Visdomens brunn’. Via en sökning på nätet förstår jag att den står på Olof Palmes plats i Södertälje. Den var avsedd att bli en dopfunt med refuserades. Skälet kanske var att portalfigurerna vid sidan om Jesus är Gandhi, Chaplin och Nietzsche. Läs mer om detta märkliga konstverk via länken här.

Efter en dryg timmes motionerande på Centralbadet tog vi så en tur genom det upplysta

Allt ljus på Uppsala

Det finns mycket att se, allt från enskilda belysta konstverk, träd med ett överflöd av belysning till domkyrkans spektakulära ljussättning. När hustrun släpade iväg mig till Västgötaspången (som endast var upplyst av ett par gatlyktor) anade jag ugglor i mossen. Väl hemkommen förstod jag att det var överraskningskalas på gång. Kul!

Söndagen blev inte sämre. Vid högmässan i Helga Trefaldighets kyrka medverkade V-Dalakören med vacker sång. Det är fint att nationskörerna sjunger i Uppsalas kyrkor med stor regelbundenhet. Jag vet om detta eftersom äldste sonen är ordförande i körkonventet, som är ett samarbetsorgan mellan alla nationskörerna i Uppsala.

En härlig dansgrupp som gärna välkomnar nya medlemmar.

Efter lunch gick vi till Värmlands nation, där yngsta dottern uppträdde med sin dansgrupp:

Las Corazoncitas

Vilken energi. Publiken var hänförd och vi med.

Därifrån gick vi till Fyrisbiografen och såg

Offret

En film av Andrei Tarkovsky. Lite svår är den. Huvudpersonen, Alexander, som spelas av Erland Josephson, offrar till slut allt han har för fred. Det som slog mig, utifrån besöket i Bror Hjorths hus, var att både Olof Palme och Nietzsche dök upp i filmen. Ett sammanträffande.

Innan kvällen var till ända hade vi också hunnit med att se ytterligare ett avsnitt i TV-serien:

Midnattssol

Den utspelar sig i Sapmi. (En till koppling till Bror Hjorth). I veckan samtalade jag med före detta kyrkoherden för samer, Bo Lundmark, som följer serien men gör det med sorg, eftersom den samiska kulturen framställs på ett stereotypt och förenklat sätt. Han var dock öppen för att serien försöker att ställa sig på samernas sida i konflikten med framför allt bolaget (LKAB). Det var fint att tala med honom. Det gjorde att jag skärpte till mina kritiska glasögon.

Domssöndagshelg. Med konst och kultur – såväl som födelsedag. Helt klart har helgen gett mig mycket att tänka på. Inte minst behovet av dom och eftertanke. Vi säger ibland att vår tid är speciell. Det enda speciella är väl att den är just vår. Jag tror att varje tid haft och har och kommer att ha sina utmaningar. I varje tid gäller det att vara kritisk. Att inte dras med i tidsandan utan skilja på det som bygger upp och det som inte bygger upp.

Domssöndagstid

I söndags var det domssöndag. En söndag med dåligt rykte. Dom. Låter obehagligt. Då bör vi minnas att en dom kan vara antingen friande eller fällande.

Själv var jag med i S:ta Birgittakyrkan i Knivsta och sjöng J. S. Bach’s Kantat 140 i översättning av Per Block. Som också var med och sjöng. En del av texterna talar om en helt annan slags domssöndag. Hör här t ex:

Vakna upp, 

din stund är inne, 

hör ropen högt från murens tinne! 

Vak upp. 

Du stad Jerusalem! 

Världens natt är långt framliden 

Snart gryr en dag den nya tiden.

Med andra ord handlar det om förändring och möjlighet till något nytt.

Vilket passande budskap. Är inte ”världens natt långt framliden” i vår tid, liksom i många andra tider. Med krig på många håll i vår värld, människor som tvingas på flykt, klimathot av sällan skådat slag. Ett Europa, som stänger sina gränser. Är inte domssöndagens rop från murens tinne, ett rop till Europa att vakna upp?

Bach’s kantat beskriver det nya som ett bröllop. Och beskrivningen är oerhört sensuell. Brudgummen, Jesus, säger till sin brud, som är kyrkan. Som är öppen för alla människor, som längtar efter befrielse. Som även öppnar sig mot hela skapelsen, som även den längtar efter befrielse.

Så kom nu in till mig,  

du min utvalda brud, 

av evighet bestämd att bo med mig hos Gud! 

Smyg tätt intill min barm,som ett sigill av guld med dyrbar kedja! 

Ditt sorgsna hjärta vill jag glädja. 

Glöm bort, du kära, världens gråt och larm, 

allt tungt  du haft att bära! 

Kom, vila på min vänstra arm! 

Min högra arm skall dra dig nära.

Allt tungt du haft att bära! Ja, det är ett befriande ord. Gud förstår att vi ofta har det svårt. Vi får komma in i Guds famn och vila.

Igår hade Kyrkans Tidning ett helt uppslag om min arbetsplats. Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Idag blev det klart att jag blir ordinarie lärare från årsskiftet. Uppslaget i Kyrkans Tidning handlar om problem med arbetsmiljön. Något som berör studerande, personal, ledning. Det är många som kan känna igen sig i orden:

... allt tungt du haft att bära!

Det är min förhoppning att även i denna begränsade kontext domssöndagen kommer med befrielse.

På söndag börjar det nya kyrkoåret. Med nya möjligheter. Jesus visar vägen, genom att komma ridande på en vanlig åsna. Jesus är en ledare som kommer i ögonhöjd.

Det är vi många som gläder oss över i vår värld. Hur vi än definierar vårt genus får vi möta Jesus som en brud möter en brudgum. Både på domssöndagen och på första söndagen i advent.

Domssöndaghögmässa med julspel och urnnedsättning

Ungefär en gång i kvartalet blir jag ombedd att predika i den anglikanska katedralen på orten. The Cathedral of the Holy Nativity. Den Heliga Födelsens Katedral. Idag var en sådan söndag. Det innebär att jag predikar och leder den tidiga högmässan som startar kl 7. I den senare, som startar 8.30, är det bara min uppgift att predika. Inför denna söndag hade jag fått veta att predikan i gudstjänst nr 2 skulle vara kort, eftersom det också skulle bli julspel. Söndagsskolans julspel. På Domssöndagen? Just det!

I ett svenskt perspetkiv känns detta underligt men i Sydafrika helt normalt. Skolåret slutar ungefär nu. Sedan är det sommarlov. Då blir det svårt att få ihop ett julspel. Alltså måste det äga rum nu. (När vi bodde i Sydafrika med våra barn var det alltid Carols-gudstjänster i mitten av november. Då var det extra logiskt, eftersom skolorna delvis var internatskolor och många elever bodde på andra platser.)

Det andra som var annorlunda i högmässa nr 2 var att det också skulle bli urnnedsättning. Bakom katedralen finns en liten minnesträdgård med urngravar. Någon hade gått ur tiden och dennas aska skulle nu placeras i en av dessa gravar. Detta skedde mitt i högmässan, samtidigt som det var pålysningar. Ungefär 20 minuters pålysningar gjorde att släkten (som var över 50 personer) hann tillbaka i tid till söndagsskolans julspel.

Dessa två saker skapade en del intressanta effekter i rummet. De små barnen satt på stolar långt från altaret och de kom aldrig fram, när det var dags för julspelet. Men alla hade tomteluvor på sig. Och höll i batteridrivna ljus. Märkligt tyckte jag. Varför ska de sitta vid sidan av? Men när Maria hade blivit gravid och skulle föda, lämnade hon altaret och kung Herodes och gick bort, med Josef, till småbarnen och där skedde födelsen och dit gick sedan stjärntydarna. Kanske även herdarna, fåren och två renar (!) samt änglarna.

En annan rumslig märklighet var ju när 50 personer gick ur kyrkan för urnnedsättningen.

Samtidigt var det befriande. Allt behöver inte vara så perfekt, väloljat och regisserat. Det går bra ändå. Som t ex att organisten var sjuk idag. Det fick prosten veta 10 minuter före gudstjänsten började. Maken till den som skulle urnnedsättas, kom in i sakristian 5 minuter före högmässan startade och lovade ta ansvar för att starta alla psalmerna .Även kören verkade minimalt berörd av att deras körledare inte var där. De sjöng ändå. 

Hade någon i Sverige föreslagit julspel på domssöndagen hade jag säkert hoppat högt och sagt nej. Likaså hade jag tvekat inför att att ha urnnedsättning under högmässan. Men än är det inte för sent att lära sig. Och lärdomen är:

Det gör inte så mycket om det blir lite annorlunda.

Det viktiga fanns definitivt där. Eukaristin, Guds Ord, församlingsgemenskap, delaktighet. Och inte minst en tydlig sändning ut i världen. Dit, där kyrkans uppdrag blir tydligt. Inte minst på Domssöndagen.

Dags för urnnedsättning - mitt under högmässan.

De minsta barnen satt verkligen 'off-side'.

Renarna stod med herdarnar. I Sverige hade det varit
extra kontextuellt.

En höggravid Maria lämnar koret och går mot småbarnens hörna.

Stjärntydarna och Herodes.

Till slut samlas hela julspelet kring de mindre barnen. Sympatiskt.

En bra kör reder sig själv. Även om organisten/körledaren hastigt insjuknat.

Under hela gudstjänsten väntade de eukaristiska gåvorna på
det bord, som kallas kredensbord. Sedan blev det måltidsglädje.
Därefter sändes vi ut i världen. 

Bob Hansson

Berättarkväll med Bob Hansson. Trivsamt och i vissa avseenden utmanande. Bob Hansson uppträder som en slags stå-uppare men det han har att säga är betydligt mer substantiellt. Skämt under bältet lyste med sin frånvaro. I stort sett. Överhuvudtaget låg inte fokus på humorn. Att vi sedan drog på smilbanden både en och två gånger gjorde inget.
Grundtemat var: alla människor är mirakel. Så låt oss inte förminska oss själva. Exempelvis beskrev han med inlevelse hur vuxna fokuserar på barns växt under uppväxtåren:

Nämen, så stor Du har blivit!

När man sedan blivit stor, ska man akta sig för att bli större. Hellre förminska sig. Inte bara genom att banta utan även rent bildligt. En viktig poäng.
Inför domssöndagen, som det ju är idag, fastnade jag för följande mening. Han sa det igår men jag har klippt ut den exakta lydelsen från hans blogg.

Som jag brukar säga, att döma andra är onödigt eftersom de förmodligen redan gjort det själva. Att döma andra är bara bortkast[a]t dubbeljobb.

Förmodligen är det just detta som gör att vi kommer fel i relationen till Gud. Vi dömer ömsom oss själva, ömsom varandra. Poängen med Guds dom, och nu har jag lämnat Bob Hansson, är ju att det är Gud som dömer och att Gud är både rättvis och kärleksfull.
Även den som har gjort fel behöver ju just detta: Rättvisa och kärlek! Eller som Sydafrika visat: Sanning och försoning!
En strof ur en sång vi sjöng på 80-talet klingar in:
… evighetens vågspel är här …
Det är ju framför allt här och nu vi behöver ställas inför Guds rättvisa och kärleksfulla dom. För att bli befriade! Ibland genom att faktiskt erkänna och bli förlåtna. Oftare genom att inse att skulden är pålagd av andra (eller en själv) och i så fall behöver vi upprättelse och befrielse på ett annat sätt.
Vi funderar ju mycket över ungdomarna i Kalmar, som brände ner halva Berga Centrum. Såklart behöver de en rättvis dom. Men också (och ännu mer) kärlek och försoning. En möjlighet att komma tillbaka in i samhällsgemenskapen.
Ett sätt för detta är skrivartävlingen för män, som nu pågår för fullt. Jag har redan fått de första bidragen.
Igår lämnade Kristina och jag ett kuvert till Bob Hansson. Han pratar ju mycket om männens situation. Så vi tänkte visa honom att vi i Svenska kyrkan just i år fokuserar på mäns situation i världen. Det blev han glad för. Jag frågade om inte han ville lämna ett bidrag till skrivartävlingen. Alla bidrag bedöms ju anonymt. Vi får se hur det blir …