Domssöndagstid

I söndags var det domssöndag. En söndag med dåligt rykte. Dom. Låter obehagligt. Då bör vi minnas att en dom kan vara antingen friande eller fällande.

Själv var jag med i S:ta Birgittakyrkan i Knivsta och sjöng J. S. Bach’s Kantat 140 i översättning av Per Block. Som också var med och sjöng. En del av texterna talar om en helt annan slags domssöndag. Hör här t ex:

Vakna upp, 

din stund är inne, 

hör ropen högt från murens tinne! 

Vak upp. 

Du stad Jerusalem! 

Världens natt är långt framliden 

Snart gryr en dag den nya tiden.

Med andra ord handlar det om förändring och möjlighet till något nytt.

Vilket passande budskap. Är inte ”världens natt långt framliden” i vår tid, liksom i många andra tider. Med krig på många håll i vår värld, människor som tvingas på flykt, klimathot av sällan skådat slag. Ett Europa, som stänger sina gränser. Är inte domssöndagens rop från murens tinne, ett rop till Europa att vakna upp?

Bach’s kantat beskriver det nya som ett bröllop. Och beskrivningen är oerhört sensuell. Brudgummen, Jesus, säger till sin brud, som är kyrkan. Som är öppen för alla människor, som längtar efter befrielse. Som även öppnar sig mot hela skapelsen, som även den längtar efter befrielse.

Så kom nu in till mig,  

du min utvalda brud, 

av evighet bestämd att bo med mig hos Gud! 

Smyg tätt intill min barm,som ett sigill av guld med dyrbar kedja! 

Ditt sorgsna hjärta vill jag glädja. 

Glöm bort, du kära, världens gråt och larm, 

allt tungt  du haft att bära! 

Kom, vila på min vänstra arm! 

Min högra arm skall dra dig nära.

Allt tungt du haft att bära! Ja, det är ett befriande ord. Gud förstår att vi ofta har det svårt. Vi får komma in i Guds famn och vila.

Igår hade Kyrkans Tidning ett helt uppslag om min arbetsplats. Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Idag blev det klart att jag blir ordinarie lärare från årsskiftet. Uppslaget i Kyrkans Tidning handlar om problem med arbetsmiljön. Något som berör studerande, personal, ledning. Det är många som kan känna igen sig i orden:

... allt tungt du haft att bära!

Det är min förhoppning att även i denna begränsade kontext domssöndagen kommer med befrielse.

På söndag börjar det nya kyrkoåret. Med nya möjligheter. Jesus visar vägen, genom att komma ridande på en vanlig åsna. Jesus är en ledare som kommer i ögonhöjd.

Det är vi många som gläder oss över i vår värld. Hur vi än definierar vårt genus får vi möta Jesus som en brud möter en brudgum. Både på domssöndagen och på första söndagen i advent.

Skuttis

Nu ska jag skriva om min nya arbetsplats under en annan rubrik än jag skrev i min förra bloggpost. Jag är medveten om att inte alla vill att Svenska kyrkans utbildningsinstitut ska kallas för 'Skuttis'. Det låter barnsligt, menar vissa, och för tankarna till ett dagis. Eller en förskola, som det ju egentligen heter.

Men handen på hjärtat: är inte all utbildning en slags förskola? Dessutom är ordet Skuttis bra. Ett 'skutt' är ju samma sak som ett 'hopp'. Så om nu Svenska kyrkans utbildningsinstitut är en plats för hopp eller en skola för livet. En livets förskola. Då måste väl alla vara nöjda?

Alltså fortsätter jag min idé med att tillämpa Utbildningsinstitutets arbetssätt 'Writing as a way of thinking' (skrivande som ett sätt att tänka) på min blogg. Den här gången sattes tankarna igång i söndagens familjemässa. Hustrun och jag deltog i S:ta Birgittakyrkan i Knivsta. Det var både fint och roligt. Roligt, för att vi ju gifte oss i S:ta Birgitta kyrka i Kalmar, där vi också båda arbetat.

Hustrun ska nu börja arbeta i Knivsta församling och eftersom vi bor i närheten blir detta vår hemförsamling ett tag framöver.

Församlingen hade genomfört dagläger under veckan som gått och nu skulle barnen framföra ett drama. Detta gjorde de mycket bra, på predikans plats.

Det passar alltså bra att jag kommenterar just detta, eftersom jag nu undervisar i predikokunskap (homiletik).

Lille Skutt och Bamse, tillsammans med berättaren.

Först berättade en av ledarna om Bamse och om den som skrivit Bamse-böckerna: Rune Lindström. Vi fick veta att Rune Lindström bland annat läste bibeln, för att få inspiration och att många av Bamse-berättelserna bygger på bibelberättelser. Det var just en sådan berättelse, som barnen skulle dramatisera.

Sedan presenterades alla rollfigurer. Bamse, Lille Skutt, Farmor, Skalman, Vargen osv. Mest utklädd var förstås Skalman, så vi fick vänta lite på att just Skalman skulle komma in. I den paus som uppstod utbrast ett av barnen:

Kanske Skalmans mat- och sovklocka har ringt!

Touché! När väl den gröna gestalten kommit på plats började dramat. I korthet handlade det om att Lille Skutt hade fuskat i en kultävling och att detta upptäcktes. Det beslutades att Lille Skutt skulle bestraffas genom att alla tog en näve kulor ur hans enormt stora kulpåse. Men då sa Skalman:

Den av er som aldrig har fuskat får ta kulor ur påsen.

Vilket fick till följd att alla lämnade tillbaka sina kulor och de som inte hade tagit inte tog några.

Inspirationen finns i Johannes 7:53-8:11, för den som vill läsa.

Det var mycket folk i kyrkan och både barn, föräldrar och andra var med och lyssnade aktivt. Så bra!

På mitt schema för hösten ser jag två lektioner med rubriken:

Predika med barn

Så bra att det stod 'med' för i söndags var barnen verkligen med och predikade. Vi får se hur mycket 2 x 45 minuter kan förslå lite senare i höst. Men en sak är säker: jag kommer att tänka på söndagens förkunnelse, där Lille Skutt fick vara med. Med andra ord kommer Lille Skutt även få vara med på Skuttis.