Moder eller fader

I söndags var det Heliga Trefaldighets Dag. Vi firade högmässa på förmiddagen. När jag gav min kollekt, till Svenska kyrkans internationella arbete, i kollektomaten, uppmärksammades jag av en annan gudstjänstbesökare på det anslagna kollektcirkuläret. Det var underskrivet:

Gunilla Hallonsten
chef för Svenska kyrkans internationellalla arbete

Det såg lustigt ut, tyckte vi. Under kollektupptagning log denna gudstjänstbesökare och jag åt varandra. Internationellalla. Lalalalala ...

Vad jag inte tänkte på var formuleringen i den avslutande bönen. Det uppmärksammades jag på senare.

Gud, Heliga Treenighet, Fader och Moder, Son – syster och broder, och Ande – livgiverska och inspiratör, led oss till dina djup av rikedom, kunskap och vishet, så att vi uppmuntras att utföra kärlekens uppdrag och kan vittna om nådens hemlighet. Du som lever och verkar från evighet till evighet, till dig ber vi om detta. Amen.

I sociala medier har jag sett flera reaktioner. Dels på formuleringarna som tilltalar Gud i kvinnliga termer, dels att bönen handlar om att vi som ber ska uppmuntras.

Den som framför allt kritiserar val av genus, är Helena Edlund. På Kristen opinion, menar hon att bönen inte riktar sig till den kristna guden. Det är hårda ord. Samtidigt vill hon att vi ska börja föra seriösa teologiska samtal inom Svenska kyrkan. Det är ju bra. Men då kanske inte andra ska utmålas som avgudadyrkare.

En annan kritiker av bönen, som jag råkat på, är biskop Ragnar Persenius på sin blogg. Han menar att det är fel att be om uppmuntran.

Att fokus i bönen ligger på vårt eget behov av att uppmuntras och vår förmåga att vittna istället för på Guds storhet och handlande verkar inte ha funnits i synfältet när den skrevs.

Visst ligger det något i biskopens kritik. Men bönen innehåller väl också något om Guds storhet. På biblisk grund. Romarbrevet 11:33

… led oss till dina djup av rikedom, kunskap och vishet

I själva verket är bönen uppställd som en klassisk kollektbön. Först en formulering som beskriver Gud, sedan en bön om vad som vi önskar ska hända med oss. Samt en avslutande del.

Min egen kritik handlar om att vi enbart beskrivs som givare. Inte mottagare i den världsvida kyrkan.

Samtidigt är det problematiskt att kritisera en bön. Å ena sidan är den skriven för att många ska be den. Då hamnar den under luppen. Å andra sidan är den ett uttryck för en enskild människas fromhet. Och bör mötas med respekt.

Det som satt igång mest debatt är nog ändå formuleringen som tilltalar Gud som Fader och Moder.

Under vår sista vistelse i Sydafrika hörde vi ofta formuleringen:

God, our parent.

Hur skulle det fungera om vi tilltalade Gud som förälder? Inte så bra, tror jag. Vi brukar ju inte göra det med våra egna föräldrar. Hej förälder ...

Vi behöver säkert samtala mer om detta i Svenska kyrkan. Och egentligen gör vi redan det. Handboksarbetet handlar delvis om detta. Nog måste vi väl kunna finna former där både den som önskar ett mer inkluderande språk får plats och samtidigt någon som inte kan tänka sig att ändra på vissa formuleringar i bön och gudstjänst, känner sig hemma. Eller måste vi gå skilda vägar nu? Eller ska några behöva ge sig?

Samtal och vilja till försoning! Det önskar jag!

Jag hoppas samtidigt att detta inte fördunklade den viktiga kollekten på Heliga Trefaldighets dag, som också kallas missionsdagen. Det var ju ändå huvudsyftet med kollektvädjan.

Disputation i onsdags

Det tar ibland några dagar att smälta viktiga saker. Gunilla Hallonstens disputation i Lund var fylld av intryck. Resan har jag redogjort för. Med hjälp av tågbyte kunde vi komma i tid till själva disputationen. Sal 118 på Centrum för teologi och religionsvetenskap, Allhelgona kyrkogata 8, Lund var fylld. Många personer kände jag. Bland annat JP Heath, som är anglikansk präst i Sydafrika. JP leder en världsomspännande organisation som heter INERELA+ (International Network of Religious Leaders Living with or Affected by HIV). I början av Gunillas avhandling berättas hur JP skulle leda en retreat med människor, som lever med HIV i Swaziland. Den var nära att ställas in p g a att många lämnade återbud. Men JP åkte ändå, för han menade att det var viktigt, även om bara en enda kom. Det visade sig att fler än väntat kom till retreaten. Gunillas avhandling heter:

Not the Whole Story. The Impact of the Church, Traditional Religion and Society on the Individual and Collective Perceptions of HIV in Swaziland.

En lång titel. Kort sagt handlar det om hur de som lever med HIV i Swaziland blir stigmatiserade, d v s hamnar i ett utanförskap, som är värre än själva sjukdomen. Både kyrkan, den traditionell religionen och samhället förstärker detta. Men detta har jag skrivit om i en tidigare bloggpost. Opponent var Diana Mulinari, som är fil dr i sociologi och professor i Genusvetenskap. Hon opponerade inte på ett traditionellt sätt. Enligt egen utsago var hon för berörd av alla de livsöden Gunilla beskriver i sin avhandling. Gunilla har gjort intervjuer, både i s k fokusgrupper och med enskilda (nyckelinformanter). Professor Mulinari var nästan lite väl vänlig. Dessutom pratade hon kanske något för mycket själv. I alla fall blev Gunilla godkänd och festen på kvällen var också en stor del av behållningen. Med en mycket brokig skara människor från både Södra Afrika och hela Norden. Sång och tal. God mat och god dryck. Gertrude och Tipei Marazanye, som är missionärer i Lunds stift, från Zimbabwe spred god stämning när de tillsammans med sina barn sjöng flera härliga låtar från Södra Afrika. Så mitt i allt ombads Gertrude be aftonbön och trots att inte särskilt många behärskar Shona, var vi alla delaktiga. En av akademikerna berättade att han aldrig varit på en disputationsmiddag på teologen där det förekom bön. Och han hade varit på många. Då var det verkligen på tiden, tänker jag. Och det ska till påverkan från Afrika, för att det ska inträffa. Tala om mission i retur! Underbart!

Att leva med HIV

Igår åkte jag till Lund. Goda vännen och kollegan, Gunilla Hallonsten, la fram sitt avhandlingsmanus vid ett s k slutseminarium. Det var spännande. Gunilla har intervjuat människor som lever med HIV. Det har hon gjort i Swaziland, där Gunilla, Hermann och barnen bodde ungefär samtidigt som vi bodde i Sydafrika. Skrämmande berättelser, som framför allt (men inte enbart) kvinnor berättar om sin utsatthet i ett land där män utövar makt på många plan och ofta på ett våldsamt sätt. Ibland i form av det som sociologen Bourdieu kallar symbolisk makt. Men ytterst handlar inte avhandlingen om vanmakt utan om den energi som finns hos den utsatta. Gunilla är inte "the voice of the voiceless" utan låter de utsatta själva göra sina röster hörda.
Även om Gunilla säkert får ändra ett och annat i sin text (så blir det alltid vid slutseminarier) så kommer disputationen att gå som en dans.
Det var mycket fint att få vara med.