Filipperbrevet 2:5-11 är kanske inte en hymn

Från mina egna teologistudier minns jag att Filipperbrevet 2:1-11 ibland beskrevs som en hymn. Eller åtminstone tror jag att jag minns det. När jag läser Bibel 2000 finns inget i översättningen som avslöjar att det skulle vara en hymn. Då hade nog översättarna valt poetisk sättning. Och läser jag i LarsOlov Erikssons kommentar till Filipperbrevet i kommentarserien KNT (som nu förläggs av Bibelsällskapets förlag) utgiven 1982, skriver han uttryckligen:

Menar vi med beteckningen ”hymn” detsamma som ordet anger i den grekiska och senare kristna litteraturen, nämligen en i gudstjänsten brukad lovsång till Gud/gudar, passar benämningen knappast in på Fil 2:6-11 som vi nu har texten.

Därför har inte heller Pilotöversättningen 2021 behandlat avsnittet som en hymn. Det tror jag förklarar varför texten inte heller i denna översättning ges en extra poetisk lyftning.

Men googlar jag på Fil 2:5-11 hymn får jag många träffar. Det hävdas både här och där att forskare ser den som en hymn. Och avsnittet ges inte sällan namnet "Kristushymnen". Men vad säger Du? Är det en hymn?

Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära.

Pilotöversättningen 2021

Ni ska ha det sätt att tänka som också Kristus Jesus hade. Han ägde Guds gestalt, men betraktade inte sin jämlikhet med Gud som ett byte, utan avstod allt, tog en tjänares gestalt och blev som en av oss. I mänsklig skepnad ödmjukade han sig och blev lydig intill döden, döden på ett kors. Därför har också Gud upphöjt honom över allting annat och gett honom namnet över alla namn, för att i Jesu namn varje knä ska böjas, i himlen, på jorden och under jorden, och varje tunga bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära.

En anledning till att idén om att detta från början är en hymn omhuldas hos många kanske är Olov Hartmans fantastiska psalm, med nummer 38 i den Svenska Psalmboken:

För att du inte

tog det gudomliga

dig till krona,

för att du valde

smälek och fattigdom

vet vi vem Gud är.

 

För att du lydde

fram till det yttersta –

döden på korset,

vet vi vad seger,

vet vi vad väldighet,

vet vi vad Gud är.

 

För att du nedsteg

hit till de plågade,

hit till de dömda,

vet vi att ingen

ensamhet finnes mer,

vet vi var Gud är.

 

Därför skall alla

sargade, döende,

alla de dömda,

säga med alla

heliga, saliga:

Jesus är Herre.

 

Därför skall alla

världar och varelser,

allt som har varit,

är och skall komma,

en dag bekänna det:

Jesus är Herre.

Att detta är en hymn råder det ingen tvekan om. Men förebilden kanske inte är det. Vilket inte på något sätt gör innehållet sämre. Att Kristus lämnade allt för att bli en del av skapelsen är oerhört trosstärkande. Både som en verklighet och som en förebild.

Hopp i semestertider

På måndag börjar min semester. Efterlängtad. Redan nu är vi på sommarstället och njuter av värmen. Samtidigt våndas vi. Inte för att det är för varmt för oss utan för att det är för varmt för jorden. Greta Thunbergs sommarprat finns kvar i mitt medvetande. Och inte bara det. Samtal med nära och kära. Andra intryck från både böcker och media. Det är svårt att odelat glädja sig över värmen.

Denna morgon vaknade jag av mig själv lite efter sju och tog min bibel och satte mig på verandan för att läsa den föreslagna texten ur den bibelläsningsplan jag följer. Men innan jag öppnade Bibeln stannade jag upp, för att fånga in vilka känslor jag just då bar på. En slags sorg steg upp inom mig. Över tillståndet i skapelsen. Och en känsla av hjälplöshet.

Sedan läste jag:

Var inte rädd, jag är med dig. Ängslas inte, jag är din Gud. Jag ger dig styrka och hjälper dig, stöder och räddar dig med min hand (Jes 41:10).

Profeten Jesaja skriver dessa rader för cirka 2 500 år sedan. Men ändå drabbar de mig som ett direkt tilltal denna morgon. Det är som att Gud säger direkt till mig:

Anders, glöm inte bort att räkna med mig. Samma kärlekens Gud erbjuder sig inte att lösa alla problem. Jag erbjuds styrka. För jag vet ju att jag också måste bidra i den förändring som är ofrånkomlig. Men jag är inte ensam och jag behöver inte bära hela klimatkrisen på mina axlar. Jag får så klart dela ansvaret med alla andra människor men mitt i allt får jag/vi vara buren/burna av den som bär allt. (För att citera Olov Hartman).

Att leva av tro
är grenarnas liv från Olivträdets rot,
att bära ett ok i sitt jordiska kall
men själv vara buren av den som bär allt
och svara på åklagarmakternas dom
försoningens ord (Sv Ps 62:4).

Ett enda bröd ...

Under många år har jag bett Olov Hartmans välkända och älskade nattvardsbön:

Ett enda bröd och en enda mänsklighet ...

Den är fin. Tankeväckande och uppfordrande. Jag ber den gärna och hoppas att den ska finnas levande hos oss länge.

Samtidigt gnager en liten tanke i mig. Något i kyrkosynen. Ömsesidigheten. Behovet att få bidra, ge, behövas. Men när får vi ta emot vad andra har att ge?

Nej, det kanske inte är rätt att kritisera en bön. Men går det att utveckla en bön? Tänka vidare? I så fall skulle jag vilja be ungefär såhär:

Gud, du inte bara blev utan Du är också ett svar på vår bön.
Du är bröd för vår hunger.
Vi ber Dig:
Hjälp oss nu att vara ditt svar till dem som saknar vad vi äger i överflöd.
Samtidigt ber vi dig:
Öppna våra ögon, så att vi ser att vi saknar sådant, som andra äger i överflöd.
Hjälp oss att höra det rop som du har hört.
Vi ber Dig samtidigt att också hjälpa oss förstå att det finns andra som hör våra rop.
Låt oss inte bara lyssna efter den som behöver vår hjälp utan också våga lyssna till den som vill ge hjälp åt oss.
När vi förstår att Du förstått hur mycket nöd det finns på vår jord, även hos oss, låt oss då med Dig få tjäna den mänsklighet som du har tjänat.
Låt oss därvid få upptäcka att vi också är föremål för andras tjänande.
Uppenbara för oss ditt bords hemlighet:
Ett enda bröd och en enda mänsklighet.

Hustrun + Olov Hartman

Har Du hört talas om identitetsbloggen? Det hade inte jag förrän hustrun sa att hon blivit ombedd att skriva en bloggpost på denna blogg, Man hittar den bland Svenska kyrkans bloggar. Den heter ”vår identitet”. Det är inte så många som upptäckt den. 6 bloggposter sedan 2 maj. 1 kommentar. Men nu kanske detta kan ändras. Läs vad hustrun skriver under rubriken: Att älska världen tillbaka till Gud! (Titeln är ju lånad från en av Olov Hartmans psalmer: Sv ps 62) Daniel Uddling citerar även han Olov Hartman i sin bloggpost. Bloggens uppgift beskrivs såhär:

På denna blogg ventileras åsikter kring det internationella arbetets vision, uppdrag och centrala värden. Här finns chansen att kommentera och föra en diskussion över nätet och utbyta idéer med engagerade utanför din församling eller stift.

Man kan också få blogga själv. Då ska man ta kontakt med Johan Ehrning, som jobbar på kyrkokansliet. Vill du själv blogga på ”Vår identitet”? Kontakta då Johan Ehrning. Kanske kunde det ligga en länk till hans e-mail. Den kommer i alla fall här: johan.ehrning@svenskakyrkan.se Hur som helst är det ett viktigt samtal. Som säkert förs på många sätt. Även i bloggosfären.