Ett Nytt År

Det är många som beskrivit 2016 som ett hemskt år. Det handlar om krig och medmänniskor på flykt. Det handlar om terroristattacker. Det handlar om Brexit och Trump, som uttryck för att främlingsfientlighet och högerpopulism breder ut sig. Huruvida 2016 verkligen var sämre än andra år är dock en öppen fråga. Det beror såklart på vem som tillfrågas. För några var säkert 2016 ett mycket bra år.

Många har också beskrivit 2016 som det år då många legendariska musikprofiler dog. För dem som exempelvis älskade Bowie, Cohen eller Prince är det naturligtvis ett år av sorg. För andra spelar det mindre roll.

Hur som helst: de som sett 2016 som ett dåligt år önskar att 2017 ska bli bättre. Tänk om det skulle vända? Tänk om det skulle kunna bli bättre? Det kan ju ändå inte bli sämre.

När året endast är 1½ timme gammalt i Turkiet händer så något fruktansvärt. (Då är 2017 endast en halvtimme gammalt i Sverige). En medmänniska utklädd till jultomte går in på en nattklubb och dödar minst 39 av sina medmänniskor. Hur kan någon göra så? Obegripligt! Alltid lika obegripligt, även om det inte är första gången det händer och säkert inte sista.

Situationen får mig att tänka på något jag läste förra året. Kollegan Are Norrhava hade intervjuat Nadia Bolz Weber (luthersk präst från USA) och skrev om henne på Dagens Seglora. Enligt intervjun förkunnar hon en rätt mörk människosyn. Han citerar:

Att ha en ljus teologisk människosyn är att förlägga så mycket hopp till individers egna förmåga att förbättra sig själva. Jag har helt enkelt inte sett att det någonsin fungerat. Men du vet, vi är i allmänhet förtjusta i självförbättringsprojekt. På någon nivå hoppas vi alla att lagen ska bli vår räddning. Det är som att vi är mera bekväma med tanken på att den ska befria oss än att nåden kan åstadkomma det.

Vi människor är skapade till Guds avbild. Men vi har också förmågan att ställa till med oerhört mycket ont. Det visar sig hela tiden. Att konstatera detta är för mig inte att ge upp. Det handlar om realism.

Ändå – eller på grund av detta – vill jag på alla sätt kämpa emot det onda. Detta vill jag göra med den kraft jag får genom Jesus Kristus. Jag vill tro och hoppas att världen ska kunna bli bättre. Men jag vet samtidigt att den kommer att hända hemskheter även 2017. Livet är sådant.

2017 firas 500-årsjubileet av den reformrörelse som Martin Luther satte igång 1517. Lutherska Världsförbundets motto för detta år är:

Liberated by God's grace.

Där hittar jag min förankring. I Gud finns hoppet att även detta år ska vara just ett nådens år.

Terrorhandlingar och utbrett hat och sådant som vi ännu inte känner namnet på – som kommer att ske under 2017 – sporrar mig att kämpa ännu mer. Därför tror jag också – trotsigt – på ett Gott Nytt År.

En psalm som uttrycker detta förhållandet – att livet är både hårt och hoppfullt – psalm 269 i den svenska psalmboken:

Sorgen och glädjen, de vandrar tillsamman,

medgång och motgång här tätt följas åt.

Skyar med solsken, och suckar med gamman

skiftar alltjämt på vår jordiska stråt.

Jordelivets gull stoft är och mull.

Himmelen är av salighet full.

Nyckfull är lyckan till väsen och tycke.

Sorgen tar säte i konungens barm;

ofta ett bröst under kosteligt smycke

gömmer sin oro och hemliga harm.

Alla har sitt, hårt eller blitt.

Himlen allena är sorgerna kvitt.

Välde och rikedom, visdom och ära,

ungdom och hälsa i blomstrande år

högt över andra sitt huvud kan bära,

måste dock vissna och läggas på bår.

Natt faller på. Allt skall förgå,

himmelens salighet ensam bestå.

Skönaste rosor på törnbusken glöder,

vackraste ört kan ha gift som förgör.

Kinden kan blomstra, fast hjärtat det blöder,

morgonens glädje om aftonen dör.

Brusande skär hotar oss här.

Himlen är hamnen, och tryggheten där.

Ångest skall bytas i frid som oss gläder.

Plåga skall vändas i hälsa och hopp,

armodet skrudas i rikaste kläder,

svaghet förvandlas till kraft att stå opp.

Ondskan skall stå fängslad i vrå.

Allting kan himmelen omskapa så.

Låt då min lott och min lycka få falla

så som min Fader och Skapare vill.

Avund må tömma sin giftiga galla,

världen bedriva sitt ränkspel därtill.

Sorgen skall dö, salighets frö

växa till blomma på himmelens ö.

En bråkig frihet

Så kallar DN yttrandefriheten i sin ledare den 8 januari.

Och visst är den bråkig. Det visar inte minst en insändare av Theodor Kallifatides i gårdagen nätupplaga av DN.

Kallifatides har reagerat på följande meing i ledaren från den 8 januari:

Det finns inget egenvärde i att kränka våra medmänniskor – men värdet av att ha rätt att göra det är absolut och omätbart.

Så här skriver Kallifatides:

Jag läser denna mening i Dagens Nyheters osignerade ledarsida den 8 januari i år med bultande hjärta. Ser jag rätt? Dessa ord är föranledda av händelserna i Paris.
Möjligen är andemeningen att man har rätt att säga sin mening oavsett om någon blir kränkt. Det är något annat än att ha rätten att kränka. Alla kan till exempel råka köra på någon, men det innebär inte att de har rätt att göra det.
Själva ordet ”kränka” säger entydigt att det handlar om något som berör människorna djupt och plågsamt.
Hur kan någon ha rätt att göra det?
Endast utifrån övertygelsen om att man står över alla andra är min gissning. Det är en farlig övertygelse och ju fler som när den, desto farligare blir den.
Värdet av att ha rätt att kränka andra är varken absolut eller [omätbart].
En sådan rätt borde över huvud taget inte finnas.

Ord och inga visor. Jag håller med. Det är precis som DN skrev meningen före, i samma ledare:

Den är dock en bråkig frihet. Den ställer krav på oss, den tvingar oss att skärpa våra ord och använda vårt omdöme.

Denna gång använde nog inte DN sitt omdöme.

Men om någon nu skulle granska mina blogginlägg i frågan skulle säkert en del kunna ifrågasättas. Yttrandefriheten är bråkig!

Så bråkig att Charlie Hebdos grundare, Henri Roussel, enligt DN idag, säger att

... Charlie Hebdos chefredaktör gick för långt med Muhammedpubliceringarna.

Han går så långt att han menar att chefredaktören

... drev sina medarbetare in i döden

Skriver DN och hänvisar till franska tidningar, bland annat Le Figaro.

Ännu bråkigare blir det när DN också rapporterar att Turkiets premiärminister Ahmet Davutoglu säger enligt bland annat turkiska Milliyet:

Pressfrihet betyder inte frihet att förolämpa.

Nu har ju kanske inte Turkiet gjort sig känt för att värna pressfriheten. Men deras premiärminister var med och marscherade i Paris tillsammans med de andra 40 stats- och regeringschefer – till stöd för just yttrandefriehten.

En bråkig frihet. På något sätt har detta att göra med den urgamla frågan om människans frihet. På gott och ont.

Tankar inför den gångna helgen - i efterskott

Hustrun och jag skriver, som jag tidigare nämnt, betraktelser i Kalmar Läns Tidning. Detta publicerades inför  den gångna helgen:

Vad är meningen med våra liv? Ett svar får vi på söndag. Paulus skriver (Ef 2:1-10) till en grupp kristna i Turkiet att meningen med deras liv är att göra goda gärningar. Göra gott! Kan det ge livet mening? Jo, det är klart det kan. Det gör livet rikare för dem som blir föremål för godheten. Men det ger också den människa som utför de goda gärningarna ett bättre liv.  Djupare ändå, beror det på att vi är skapade för att likna Gud. Och Gud är god! Problemet, enligt Paulus, är att vi ofta, som han uttrycker det, ”följer våra mänskliga begär”. Här finns en paradox. Å ena sidan är vi menade att göra gott. Det är vår innersta identitet. Å andra sidan blir det fel, när vi följer våra mänskliga begär. Hur ska Paulus ha det, egentligen? Är vi av födseln goda eller inte? Sanningen är den att vi är både och. Men att vi innerst inne är goda. Men det är mycket som stör och leder fel. Vem vet vilka exempel Paulus hade tagit om han idag hade skrivit ett brev till kristna i Turkiet. Men säkert hade han berört situationen på Taksimtorget och kampen mot korruption och förtyck. Hade Paulus levt i Sverige, hade han kanske funderat högt över oroligheterna i Husby. Söndagens tema är: förlorad och återfunnen. Det betyder att vi själva inbjuds att hitta tillbaka, återfinna, det som är vår egentliga önskan: godhet.  Men det betyder också att Gud kommer till vår räddning. Det är Paulus’ huvudbuskap: När vi inte hittar tillbaka till godheten själva, då hjälper Gud oss, genom Jesus.
 ”Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det”.