Blivande präst predikar om försoning

Idag predikade en student, Kefilwe, från det lutherska prästseminariet.
Karabo, en annan av stundenter, filmar predikan med sin smartphone.
Kathlego och Keamogetswe lyssnar.

I vår församling i Eastwood är det ofta blivande präster från det lutherska prästseminariet (LTI), som predikar. Anledningen till att de ofta är just i Eastwood, är att församlingen till största delen är engelskspråkig. Många på prästseminariet behärskar inte isiZulu och skickas därför inte till församlingar som firar gudstjänst på detta lokala språk.

Idag var det Kefilwe, som predikade. Texten var hämtad från Matteusevangeliet.

Om din broder har gjort dig någon orätt, så gå och ställ honom till svars i enrum. Lyssnar han på dig har du vunnit tillbaka din broder. Men om han inte vill lyssna, ta då med dig en eller två till, för på två eller tre vittnesmål skall varje sak avgöras. Om han vägrar lyssna på dem, så tala om det för församlingen. Vill han inte lyssna på församlingen heller, betrakta honom då som en hedning eller en tullindrivare. Sannerligen, allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen. Vidare säger jag er: allt vad två av er kommer överens om att be om här på jorden, det skall de få av min himmelske fader. Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem. (Matt 18:15-20)

Kan denna text handla om försoning? Ja, det menade i alla fall Kefilwe, som tog exempel på konflikter i dagens södra Afrika. Dels situationen i Lesotho, dels oron i parlamentet i Kapstaden kring det nya partiet EFF. Jag har bloggat om båda sakerna.

Jesus ger en modell för hur vi kan lösa konflikter, menade Kefilwe. I tre steg.

1) Det första är att prata med sin medmänniska i enrum. Så fort det blir offentligt, riskerar det att bli prestigefyllt.2) Om inte det hjälper, får vi ta in en tredje person.3) Det sista steget är att involvera hela församlingen.

Lite oafrikanskt tycker jag nog att det var. Det vanliga, vid konflikter, är att i första läget gå via en tredje person. Att inte konfrontera sin motpart direkt. Bra, att detta ifrågasätts, även om jag inte hörde att Kefilwe gjorde så uttryckligen.

Mest gillade jag hennes sätt att förklara att Jesus vill att vi ska betrakta den som gjort något orätt som en hedning eller en tullindrivare. Låter hårt men med tanke på hur Jesus såg på just hedningar och tullindrivare, betyder det att vi ska visa den personen ännu mer kärlek och värme, menade Kefilwe.

Innan gudstjänsten började fick jag ett papper i min hand. Som närvarande präst var det min uppgift att bedöma predikan och predikanten. Liknande lappar – med med andra frågor – delades också ut till församlingsmedlemmarna. Bra, även det.

Visst påpekade jag även det som kunde förbättras men framför allt skrev jag att det var en god, väl genomarbetad predikan.

"Sermon assesment form" står det på pappret. Predikobedömningsformulär.

Lesotho – what is going on?

It is a "long and winding road" to stability and peace in Lesotho.

This is my third blog post about the current situation in Lesotho. More and more I feel I have to state upfront:

I am writing under correction.

Lesotho is only a few hours away. But the news I get through media (both old and new) are confusing. Has there been a military coup or not? I don’t know.

Al Jazeera writes about the conflict between Lesotho's deputy prime minister and leader of the Lesotho Congress for Democracy (LCD) Mothetjoa Metsing and the Prime Minister, Thomas Thabane, leader of the All Basotho Congress (ABC). Together with a third party – the Basotho National Party (BNP) - they form a coalition.

The problem, according to Al Jazeera, is (and this I think really happened some months ago):

Thabane himself announced a nine-month suspension of parliament, effectively escaping a no-confidence vote that would have seen him ousted.

The political crisis that came out of this culminated on Saturday, when soldiers surrounded police headquarters and also shut down radio stations for hours. But was this a coup d'état? Al Jazeera writes about the events on Saturday:

… what may, or may not, have been a coup …

Nevertheless, the Prime Minister fled to South Africa. And on Sunday and Monday the SADC called the parties to talks. BBC reports that the SADC

… have rejected calls by Lesotho's exiled Prime Minister Thomas Thabane for the immediate deployment of troops to help restore order in his country …

This is indeed the right decision. It seems as if the solution rather lies in reopening the parliament, as an analyst says to Al Jazeera:

You just need to reopen parliament. Once it opens, the normal constitutional procedures can be followed to change the government.

Lesotho – back to order?

SABC3 – one of the state owned TV channels in South Africa – reported at 18h30 that leaders of the three coalition parties in Lesotho is meeting in Pretoria. President Zuma is mediating together with representatives from other SADC countries.

Earlier there were rumours that the commander in chief in Lesotho had been ousted. Obviously is it not true. Prime Minister, Thabane, who fled the country, says that things will go back to normal.

One major controversy, as far as I understand, is around him dissolving the parliament earlier this year. He was afraid that the parliament would carry through a vote to remove him.

There are plans to hold a big demonstration tomorrow. People demand that the Parliament reopens. The march didn't get permission last week. Whether or not they will get a go ahead tomorrow is also unclear.

I don’t find much information about this on the web. This is based on the SABC3. So I am writing under correction. I still hope that things will calm down. I pray that the politicians in Lesotho rather concentrate on finding ways to solve the problems of the poor.

Lesotho in our prayers

When we lived in Bloemfontein I started to love Lesotho. Materially a very poor country! Bu the people – I love them. We often visited this small mountainous country, which is an enclave in South Africa. (The only other enclave countries in the world are San Marino and the Vatican.

King Moshoeshoe I is one of my favourite leaders. Today the king’s name is Letsie III. But the country is not an absolute monarchy. There is a parliament and a government. The Prime Minister, Tom Thabane, is supported by the Police force. The opposition leader, who is the deputy Prime Minister, Mothetjoa Metsing, is supported by the military. It seems as if the military has done a coup d’état.

I don’t know much about it. But I am worried! Not for the sake of South Africa and our own security. But for the people of Lesotho! Their leaders need to use all their strength to solve the poverty problem. Not to fight over power.

God, help Lesotho!

Mountains, Christian fellowship and 20 years of democracy

Friday morning we left Pietermaritzburg on a short week-end trip. I knew the destination. My wife did not. But she could guess when we turned off from N3 onto R617.

Are we going to Sani Pass?

After a short break somewhere between Underberg and the South African boarder post we started the scenic part which is a magnificent pass. On the website of Sani Mountain Lodge it is described like this:

There are eight kilometres of hairpin bends, loose rocks and sheer drops.

The description is accurate. But I liked to drive these eight kilometres. I thanked God for the 4x4 training we had back in Sweden in 2012. Keep the momentum.

It was in deed an experience to drive through the pass.

We came early and were able to walk on top of the escarpment a few hours already on Friday afternoon. What a view! After dinner we went to our rondavel and went to bed quite early.

Already on arrival to the Sani Mountain Lodge, which is just inside the Lesotho boarder, we booked a tour to Thabana Ntlenyana, which is the highest point in Africa south of Kilimanjaro. 3482 m above sea level. The name – a seSotho word – means:

Beautiful little mountain

We started about 08h30 and returned 17h00. It was demanding but definitely worthwhile. We enjoyed our guide, Tato, very much but also the company of a family from Johannesburg.

On the top we had lunch and shared our lunch packets with one another. We brought hot coffee, which especially Tato enjoyed – it was quite cold and also windy. The other family had sausages – boerewors – delicious!

Beautiful little mountain

We are helping each other to reach the actual summit.

We had a very good guide in Tato.

On our way to the summit we had passed a church. Tato told us that his brother, Siphiwe, is the pastor and we were so happy to learn that the church service was planned to start at 10h00 the following day. Tato had already told his brother that a Moruti and a maMoruti might come and participate. With that in mind we went to bed after a nice dinner. It was not difficult to fall asleep.

It is not every day that we just enter a house, for the first time, trusting that we are welcome. This we did this very Sunday. In the room, which actually is a combined church and dining/living room, about 1o people had gathered. We greeted them and after a few minutes the pastor came out and showed how happy he was that we had come.

The Church lies quite alone in the area.

Singing and dancing. A good way of keeping the cold at a distance.

Another option is to wear a blanket.

MaMoruti is delivering a greeting to the congregation.

The service started in a very relaxed way. Another brother of Tato was playing the keyboard and we sang some choruses. Then Moruti Siphiwe asked us to give some greetings to the congregations, which we did. Thereafter anyone was invited and gave testimonies. We really liked this part. Very short messages. I especially remember one, who read a few bible verses from Matthew 21:14-15:

The blind and the lame came to him in the temple, and he cured them. But when the chief priests and the scribes saw the amazing things that he did, and heard the children crying out in the temple, “Hosanna to the Son of David,” they became angry …

The interpretation was simple and contextual. The congregation consisted of poor Basotho. They feel that other people always have opinions about how they should live and how they should be a Church. But God is with them just like Jesus was with the people of his time.

We had heard Tato tell us about the working conditions at the lodge as well as the working conditions of the people working on the road. A Chinese contractor employs workers who have to work seven days a week from six in the morning until six in the evening. They often leave their homes before five and only arrive home at seven.

Even at the lodge we saw that people worked very long hours and even on Sundays they worked with things that did not relate to food or accommodation, like building new structures etc.

Sunday evening. Freedom day in South Africa. 20 years of democracy. It is not only in Lesotho that people work under these kinds of conditions.  It was good to get out of the country – even if it was only a few metres – and reflect. When we had breakfast this morning two South Africans at our table asked us:

What do you think of our country 20 years after the miracle?

I always get many pictures in my mind when I get this kind of question. Yes, there are enormous injustices and lots of corruption. But South Africa is at least trying. It would be easy just to look at the negatives – both in South Africa and Lesotho – and in many other countries throughout the continent. But there are also good signs. We hear stories filled with hope. People want to believe in a better future. From all different groups. So my choice is to listen to these stories – knowing that there are other stories as well. And I want to believe that South Africa has the right to celebrate 20 years of democracy. 

Mat, bok och gröt

Detta är som bekant ingen matblogg. Men en tallrik Mabele-gröt bjuder jag på. Ser ut som chokladpudding. Vi känner växten som Sorghum. Vanlig i Södra Afrika. Även i Kina, förstod jag, efter att ha läst Det röda fältet av Mo Yan. Boken är ganska bedrövlig. Mycket våld och äckliga beskrivningar av det mesta. Sorghum förekommer. Bland annat för att tillverka brännvin. I södra Afrika bryggs öl. Jag tror dock det är olika sorter i Kina och Afrika.Hur gick det då med gröten? Sådär!  Nästa gång ska jag lägga mjölet i vatten några timmar först och sedan koka gröten. Jag har ätit den många gånger och tycker det är en mycket god grötvariant.

En sorghumplanta i Lesotho.

Är inte säker på att jag vill rekommendera denna bok.

En hoppfull resa

Vi åkte till Lesotho. Ett land vi älskar. Det är ett av tre länder i världen, som ligger som en enklav i ett annat land. De andra två San Marino och Vatikanstaten. Det är också det land i världen, vars lägsta punkt ligger högst. Landet ligger alltså i sin helhet över 1400 meter över havsytan. Ett bergsland med andra ord. Siktet hade vi ställt in på Malealea. Men låt oss ta det från början.

Vi reste från Pietermaritzburg på lördag morgon och första delmål var eShiyane. Eller Rorke’s Drift, som det heter på engelska. Mycket kunde sägas även om denna plats. T ex att Rorke var en engelsman, som drev en farm just i eShiyane. Han kunde inte låta bli kvinnorna i byn, så det föddes enormt många barn som hade en svart mamma och en vit pappa. Männen i eShiyane tröttnade och gick samfällt till Rorke och hotade döda honom om han förgrep sig på en enda kvinna till. (Nu gillar jag inte dödshot men jag uppskattar att männen stod upp för kvinnorna! Något att ta efter!) Rorke flydde hastigt från eShiyane och bosatte sig i Port Shepstone, eftersom han visste att det var fler bebisar på gång.

Ett annat namn på eShiyane är Oscarsberg. Hit kom 1876 (eller kanske snarare 1877) Svenska kyrkans missions förste missionär, Otto Witt. Den missionsstation som grundades fick namn efter den dåvarande svenske kungen, Oscar I. Länge fanns det lutherska prästseminariet här, innan det flyttades till Umphumulo och så småningom hit till Pietermaritzburg.

De flesta i Sydafrika förknippar platsen med det fältslag som stod mellan zuluerna och britterna 1879. Jag känner att jag behöver studera detta slag mer ingående innan jag skriver mer om det. Zuluerna förlorade i alla fall. Mellan 500 och 1000 personer dog i detta slag. De allra flesta zuluer.

När vi tänker på denna plats handlar det dock mest om konstföremål. Ulla och Peder Gowenius sändes av Svenska kyrkans mission ut som missionärer 1961. De var konstnärer och de kom till Ceza missionssjukhus. Där mötte de två lokala konstnärer: Azaria Mbatha och Allina Khumalo (Ndebele). De skickades för vidare konstutbildning till Sverige och så småningom flyttades konstcentret till eShiyane. När vi var där 2003 var det nedläggningshotat men nu fungerar det igen och vi köpte bland annat en vacker vävnad och temuggar. Läs mer om ELC Art & Craft Centre Rorke’s Drift här. 

Väven vi köpte är tillverkad av Agness Buthelezi. Titeln är: "A gentleman propose love."

Vi åkte vidare mot Bloemfontein. Där åt vi på vår favoritrestaurang: Seven on Kellner. Tyvärr var inte Kim Brackenridge, ägaren, där men vi lämnade ett meddelande och på tisdagen ringde hon för att uttrycka sin besvikelse att hon missade oss. Vi sammanstrålade med Sekhopi Malebo på restaurangen och bodde även hemma hos honom. Hustru och barn var dessvärre på andra håll.

Söndag förmiddag fylldes av många kära återseenden när vi firade gudstjänst i St. Johannes’ församling i Batho, som var vår församling de fyra år vi bodde i Bloemfontein. Jag fick vara med och dela ut nattvarden, samt det som alltid är så underbart: välsigna barnen!

Därefter åkte vi mot Malealea lodge i Lesotho. På vägen mötte ett typiskt åskväder med inslag av hagel, som blir enorma. Man känner sig ganska liten och gör bäst i att stanna ett slag så att det värsta går över. Den sista biten mot Malealea är det grusväg. Vi har varit där förut och då var vägen ganska OK. Nu tackade vi Gud för att vi har en bil med fyrhjulsdrift. Regnen har farit hårt fram med vägen och staten har inte hunnit med underhållsmässigt. På vägen plockade vi upp ett äldre par, som var mycket tacksamma att slippa gå en mil. Och vi hade ju plats för dem!

Efter en god måltid och lite stjärnskådande, som dock stördes av en klart lysande fullmåne, och efter en natts sömn, gav vi oss på måndagsförmiddagen ut på hästritt. Vi red iväg för att titta på några klippmålningar i närheten. Åldern varierar mellan tusentals år och fyra hundra år. Det rör sig om San-folkets målningar. De var inte primärt konstnärliga uttryck utan utfördes, vad jag förstår, när de var i trans. På något sätt kunde de då kommunicera med förfäderna genom att ”måla av sig”. Målningarna föreställer människor och djur av olika slag. Märkligast är nog den som föreställer ”Daddy long-leg”. Det rör sig inte om en harkrank, som man skulle kunna tro utan om en jägare med extremt långa ben. Han har en tvärslå genom sin penis. Det har inte med omskärelse att göra utan den finns där för att han inte ska kunna kissa, eftersom det djur han nyss skjutit heller inte kunde göra det. San-folket menade (menar) att det finns ett slags andligt band mellan jägaren och det djur jägaren skjuter och detta uttrycktes på ovan nämnda sätt. (Om jag förstått det hela rätt!) Annars finns många andra bilder av djur och av människor som dansar. Många har en stav i handen, för att stödja sig på när dansen blev för intensiv. Då var det den övernaturliga kraften: ”n/um”, som gjorde att de ”kokade i sina magar”. Allt enligt det informationsblad vi fick av vår guide. En slags ”healing dance”!

Det är också en andlig upplevelse att sitta på en hästrygg och låta sig bäras. Nerför branta slänter med mycket sten och uppför stup. För mig krävs det en stor portion tillit. Har aldrig förut tänkt på hästen som en Gudsbild. (I bibeln är det ju snarare åsnan, som lyfts fram.) Det var en härlig upplevelse. Den häst jag red på hette "Khati" och det betyder "hopprep" på seSotho. Jag tror namnet var valt med stor ironi, för det var ett mycket sävligt djur. För detta var jag enbart glad och tacksam!

Vår guide, Ramosite, red hela tiden bakom oss. 

Förmodligen för att hustrun, som så ofta, visade prov på stor förmåga att leda gruppen,

 medan jag och Khati, mest hela tiden, hamnade på efterkälken.

På hemvägen stannade vi som vanligt i Teyateyaneng, där vi brukar handla hantverk. Jag frågade en av kvinnorna om den vita färgen i väven var snö (eftersom det ju ofta snöar vintertid i Lesotho) men hon sa att det var sten och klippor. Då började jag sjunga en sång, som heter: ”Tsela, tsela di matlapha” och betyder att vägen är full av sten. När de andra kvinnorna hörde sången, lämnade de sina vävstolar och snart var vi 10 personer som dansade och sjöng i butiken. Efter ett par omgångar tystnade jag men då sa en av kvinnorna:

En gång till!

Underbart! Varför kan man inte avbryta arbetet för lite sång och dans? Tillsammans med kunderna? Den kvinna som tog betalt tackade oss för initiativet och sa:

Nu har min stress försvunnit och jag mår mycket bättre.

Steget mellan Sanfolkets helande danser och en spontan dansupplevelse i en hantverksbutik är tydligen inte så långt.

Vi åkte sedan till Clarence där vi tillbringade natten och åkte mot Granny Mouse i närheten av Pietermaritzburg, där vi fick utnyttja en julklapp vi fått: helkroppsmassage! Tack, kära äldsta dotter!

Styrkta till hela vår varelse återvände vi hem efter en slags pilgrimsresa med inslag av konst-missionshistoria, gudstjänstgemenskap, dans och sång samt tillitsfull närkontakt med djurriket.