The Silencing of Regina Gelana Twala

Prof Joel Cabrita from Stanford University, San Francisco, USA will be warded an honorary doctorate from the Theological Faculty, Uppsala University, tomorrow. Today she held her lecture with the heading:

Writing religion: research assistance & authorship in African religious history

Joel Cabrita has published important work on African Initiated Churches and her work is connected to the late Uppsala Professor Bengt Sundkler. He is did some groundbreaking work on the AIC’s. In his first book: Bantu prophets in South Africa (London: Lutterworth Press, 1948) he is rather negative to these kind of churches finding them to include too much paganism. Later he wrote Zulu Zion and some Swazi (Lund: Gleerup, 1976). In this book he has changed his opinion about the AIC’s and is more positive.

Joel Kabrita argued in her lecture that Regina Gelana Twala contributed to this change. But her contribution was never recognised. Kabrita has written a book about Twala:

Written out. The Silencing of Regina Gelana Twala (Ohio University Press, 2023)

I really want to read it. So the question is: why was the contribution of Twala not recognised by Sundkler? One answer is that this happened in another time. In the 1950s senior researchers leaned heavily on their research assistants. But this answer is not enough. Sundkler was criticised for this already after his first book. In the second book he therefore named a number of his research assistants. Two of them were Peter Mkhize and Titus Mthembu. Cabrita argued that Twala was as important as they. So, why is Sundkler just silencing her? Especilly since she contributed a lot to the second book. Cabrita could show this with examples where Sundkler has copied from Twalas notes almost word by word.

Cabrita informed us that Regina Twala was not a Lutheran. But I cannot believe that this was a reason. Sundkler was an ecumenist. In her lecture, Cabrita showed that Twala in general struggled to get her work published. When she died in 1968 she left a number of unpublished book manuscripts behind. On the website of Standford university I read this as an explanation to the silencing of Twala. I think it comes from Cabrita’s book:

The literary gatekeepers of the racist and sexist society of twentieth-century southern Africa clamped down by literally writing her out of the region’s history. 

Ohio Press summarises and asks:

Systemic racism and sexism caused one of South Africa’s most important writers to disappear from public consciousness. Is it possible to justly restore her historical presence?

Cabrita answerd this humbly. She admits that she as a white scholar is privileged. She does not intend to come as a white saviour.

Nevertheless the gave us a few things to think about. We need:

- A new way of decolonizing knowledge

- Literary activism

- Greater due diligence in publishing

Cabrita also underscored that Twala found ways to publish her texts, albeit in newspapers and under pseudonyms like Intombazana. Cabrita wants to ensure that Regina Twala gaines recognition. She has even approached Oxford press, that published books by Sundkler. I got the impression that they were not amused.

Nya perspektiv

Det var inte svårt att få med alla i sång och dans.

I söndags medverkade hustrun och jag i Torsby pastorat i Göteborgs stift. Först var det mässa med dop i kyrkan. Jag ledde mässan och predikade. Den präst som döpte var pastoratets pensionerade kyrkoherde, Lars Alerås. Jag tror att barnet som döptes bar namnet Charlie.

I mässan fanns en del församlingsbor, som skulle kunna beskrivas som kyrkfolk. Dopfamiljen utgjorde såklart en stor del. Det fanns också en ungdomsgrupp där. De ska åka till Swaziland nästa år (eller kanske senare i år). Det ska de göra med Ing-Marie Svenning, som arbetat i Swaziland, utsänd av Svenska kyrkan. Ing-Marie hade tagit initiativ till en samling efter mässan. I kyrkan fanns också en grupp från ett närbeläget flyktingboende.

Vi kyrklunchen bjöds vi bland annat på Injera (en slags pannkaka, gjord på teff, som är vanlig i Eritrea och Etiopien). Sedan höll hustrun föredrag om Svenska kyrkans kyrkorelationer i södra Afrika, i allmänhet, och om Göteborgs stifts vänstift i södra Afrika, i synnerhet.

Det är det östra stiftet i den Evangeliska Lutherska kyrkan i södra Afrika. Stiftet finns dels i Swaziland, dels i den provins i östra Sydafrika, som heter Mpumalanga.

Eftersom det var några flyktingar med på lunchen, fick undertecknad rycka in som tolk. Det gjorde samlingen annorlunda. Där fanns helt plötsligt inte bara en grupp svenskar utan även några från Västafrika och Syrien.

Det var heller inte svårt att få igång sång och dans. Är något på gång att hända i Sverige?

A cry for help from Swaziland

This morning I received an e-mail from one of the church leaders in Swaziland.

Morning to you … just to inform you that we [have] slept safely.  Even today we will try to be in doors not in our houses so that tomorrow we will hand ourselves.

Possible charge will be the terrorism that has a fine of 15 years or 50 000 or both. Then if they charge us with a public order then it will differ but not that much difference.

When Peter and [Saul] were in [prison] the congregation continued to [pray] with them, that is our plea from [the] situation we are facing.

The situation for our Christian sisters and brothers in Swaziland is serious. I urge you who read this text to engage yourself in any possible way. If you have a media contact – please make use of it now. If you have other useful contacts – explore them. In everything – pray with and for the Church leaders in Swaziland.

This has happened. On Wednesday 11 March, Christians in Swaziland launched ‘the Swazi Kairos Document’. The link comes here. I am not going to say much about it. According to the document the ...

Swaziland KAIROS document is a Christian, biblical and theological reflection on the socio-political and economic crisis presently obtaining in the Kingdom of Swaziland.

Swaziland is an absolute monarchy. There is no need to say anything more.

En spännande resa

I fredags morse åkte vi hemifrån vid 8-tiden. Första stopp var hos Kajsa och Craig, som lovat ta hand om vår hund, Ludde. Tänk, när vi var där och testade gick det jättebra när vi släppte ut både honom och deras tik, Laban, som är en labrador. Så skönt för Ludde att få vara i ett hem och inte på ett hundpensionat. (Och så skönt för oss att veta att Ludde har det bra!)

Vi åkte via Ladismith mot Mpumalanga. Resan skulle ta 6½ timme och det gjorde den också. Vi hade bokat rum på ett B&B som vi hittade efter lite äventyr. Det visade sig vara ett par, något äldre än oss, som hyr ut ett rum i sitt hus. Vi hade beställt middag också, vilket visade sig vara middag tillsammans med dem. Intressant! De berättade att de är de enda vita personerna i trakten. De har en liten gård, med lite mjölkkor och lite köttboskap. Dessutom köper mannen upp mjölk från andra gårdar. Sedan åker han runt och säljer mjölk från sin pick-up (eller bakkie, som det heter i Sydafrika). Opastöriserad, ohomogeniserad, icke separerad. Vanlig ko-mjölk! Dessutom säljer han kål och kol. Kålen odlar han själv. Kolen, som är grillkol, tillverkar en annan person åt honom. Mjölk, kol och kål. Tja, varför inte?

Min fru tycker om svarta människor. Det gör inte jag, sa han på kvällen, med ett leende.

Ändå jobbar han med dem, bor bland dem och lever av dem. Intressant! Vi undrar fortfarande om han skojade eller inte.

Ett enda hus mitt ute i ingenstans. 

Hans hustru berättade att hon går i kyrkan i en församling med bara svarta. (Det är ju precis som vi, tänkte vi!) Hon förstår inte mycket vad de säger men trivs med dansen och sången. Dessutom driver hon detta B&B. Med ett enda rum. Och en vägskylt, som är svår att tyda, som sitter vid en infart, som är ännu svårare att skönja. Hon har fått veta av myndigheterna att hon inte får ha någon skylt vid vägkanten, för att visa var infarten är. Men eftersom deras farm heter ”Bonnie Braes Guest Farm” och ”Bonnie Bras” förkortas BB, tycker hon att det fungerar. Man får nämligen ha en skylt som visar vad farmen heter. (Deras B&B heter ”Rocks and Roses”). Hustrun har också kontakt med en del kvinnor som tillverkar mattor, galgar och tehuvor i en teknik som på engelska heter ”chrochure” och kanske betyder virkning eller något ditåt. Hon köper upp dessa och säljer vidare. Dessutom är hon helt frivilligt i skolan och lär ut engelska. Mest genom att lära barnen sjunga en rörelse-sång, som sjungs över hela världen i olika former: Honkey-tonk! När hon på kvällen skulle visa oss den, hoppade mannen upp och tog över! Vi låg dubbelvikta av skratt. Vilket par! Vi förstår att det ingick i konceptet att de fick lite sällskap på kvällen. De bodde verkligen ödsligt. Men gissa om vi såg en stjärnhimmel som hette duga. De få lampor de hade i huset störde inte. (Dessutom hade de ingen el, så det mesta gick på gas eller batteri!)

Morgonen därpå fortsatte vi till Nhlazatshe, där vi skulle vara med på prästvigning i det Östra stiftet inom ELCSA (Evangelical Lutheran Church in Southern Africa). Det var inte svårt att hitta. Visserligen hade vi bara vaga begrepp om hur vi skulle åka men vi höll utkik efter någon kvinna klädd i bönekvinnornas uniform och så klart dök en sådan person upp i vimlet. Vi frågade om vägen och kom rätt.

Delar av magsäcken och tarmarna är med i anrättningen.

Gudstjänsten började en halvtimme efter utsatt tid. Då hade det serverats frukost, som bestod av majsgröt och inälvsmat. (Vi hade ju ätit, så vi avstod. Vi har ibland ätit denna typ av mat. Ibland är det gott. Ibland inte.) Det var en fin gudstjänst med stor glädje. Östra stiftet är indelat i två kontrakt. Ett i Sydafrika och ett i Swaziland. De har, vad vi förstår, 8 präster. Nu vigdes ytterligare 3. Vilken procentuellt sett gigantisk ökning. Två män och en kvinna gick in tillsammans med oss andra närvarande präster, biskopar och akoluter (som på svenska ibland kallas ministranter eller helt enkelt korgossar och korflickor). Det sämsta var väl att vi präster satt uppe på en scen i den stora sal, som hade hyrts. Det skapar ju en hel del distans. Dessutom fanns ingen ljudanläggning, så många hörde nog inte vad som sades.

Constance Mamba, Caroline Pereira och Richard Pereira är präster i Östra stiftet, 

glada över att nu få tre nya kollegor. 

Bongani Zulu är lärare på LTI och glad även han, att tre elever nått målet för sin utbildning.

Prästvigningen gick i stort sett till som i Svenska kyrkan, även om den inte skedde förrän en bit in i högmässan. Förmodligen för att vänta på många, som kom sent. (Man får ha i åtanke att hälften skulle passera en gränskontroll, för att komma till gudstjänstlokalen). Biskoparna (den nuvarande och hans företrädare) bad för ordinandi (det är de som ska prästvigas). Assiterande prostar hjälpte till att klä på dem stola (det band som präster - och även diakoner - bär över sin vita dräkt) samt mässhake (det plagg som ofta sägs symbolisera Jesu mantel). Dessutom fick de varsin bibel. Det förekommer inte i Svenska kyrkan. Därefter fick de, symboliskt, ta emot en nattvardskalk. Detta för att understryka att de ska predika Guds ord och förvalta sakramenten.

Lomakhosi Sebenele Dlamini, Cyclone Kunene och Phesheya Kunene 

vigs till präster av biskoparna Musa Biyela och Absalom Mnisi.

När de vigts till tjänst och alla präster bett Herrens bön, med handpåläggning, fick de gå ner till församlingen och då blev det stort jubel med sång och dans. (I Svenska kyrkan brukar det bli en liten applåd. Nuförtiden. När jag prästvigdes 1987 kanske någon på sin höjd fällde en glädjetår.)

I procession förs de nyprästvigda ut till församlingen, tillsammans med stiftets två prostar.

Sedan predikade en av de nyvigda och de andra två ledde mässan. Vi präster och akoluter, fick ta emot nattvarden av de två biskoparna. Dagens höjdpunkt för mig var när biskop Biyela gav mig vinet med orden:

Anders, Kristi blod för Dig utgjutet.

På svenska! Gripande. Jag vet att han kan en del hälsningsfraser, men detta var en överraskning. Stort!

När mässan var slut började del två. Tal till de nyvigda. Då utbröt ett nytt tumult. Hälften av alla närvarande sprang ut ur lokalen. Det hade verkligen inte med högtiden att göra. Det visade sig att huset bredvid hade fattat eld och när jag efter ett tag gick ut, visade det sig att det verkligen brann kraftigt. Hela taket höll på att rasa in. Nu var det kanske trettio meter mellan husen. Högst. Men vinden gjorde att röken och värmen blåste åt andra hållet, så inne i salen fortsatte allt som om inget hänt.

Alldeles nära den lokal där prästvigningen ägde rum, brann ett hus upp samtidigt som de nyprästvigda och häften av församlingen lyssnade på tal som framfördes.

Hustrun fick komma upp och framföra en hälsning ifrån Göteborgs stift, som är vänstift med Östra stiftet. Sedan bestämde vi oss för att påbörja hemresan. Vi hade ju 6½ timmars resa framför oss och klockan var kvart i två. Det hela hade då hållit på fem timmar, så vi tyckte det kunde räcka. En student från LTI, som kommit dit på annat sätt, ville åka med oss och det tyckte vi var helt OK. Men först måste vi då åka och hämta hans packning på annat håll, vilket vi gjorde. När vi åkte iväg, mötte vi brandkåren. Då hade det nog brunnit närmare en timme. Det visade sig att närmaste brandstation ligger i Carolina. 81 km bort. Jag har ingen aning om hur många som bor i Nhlazatshe men det skulle inte förvåna mig om det var över 20 000. Och ingen brandkår närmare än 8 mil. Ofattbart!

På vägen från gudstjänsten passerade vi en trafikolycka inne i Nhlazatshe, där uppenbarligen en person omkommit. Senare såg vi en långtradare, som vält i en kurva. När vi kom hem till vårt hus i Pietermaritzburg runt 9 på kvällen tackade vi Gud för att resan gått bra men också för ett par innehållsrika och spännande dygn med upplevelser av alla möjliga slag. Två helt vanliga dagar på jobbet? Nej, inte direkt men inte heller helt ovanliga!

Swaziland

I torsdags lämnade vi Pietermaritzburg och åkte till Swaziland. Ett litet kungadöme, som ligger mitt emellan Sydafrika och Mocambique. Vi har varit där förut. För mig var det fjärde gången. Första gången var 1982, när jag som 21 årig volontär liftade hela vägen från Kapstaden till Mbabane, för att fira nyår med goda vänner. Det gick bra! Om man bortser från att jag inte hann fram förrän till nyårsdagen. Nyåret firade jag ensam på ett hotellrum i Piet Rietief, en relativt trist stad i Sydafrika, någon mil från gränsen. Jag somnade halv elva och minns följaktligen inget av själva tolvslaget.

Under våra fyra år i Sydafrika mellan 2001 och 2006 var vi i Swaziland ett par gånger. Nu var det dags igen. Den kyrka vi arbetar inom, Evangelical Lutheran Church in Southern Africa (ELCSA) omfattar utöver Sydafrika, Botswana och Lesotho även Swaziland. Det östra stiftet är uppdelat i två områden (kontrakt) och det ena finns i Swaziland. Det andra ligger i den sydafrikanska provinsen Mpumalanga. (Ett vackert ord, som betyder: soluppgång!)

Anledningen till vårt besök var flera. Vi ville hälsa på en kollega, som arbetar med ett projekt, som heter Siphilile. Det är hälso- och nutritions-projekt, där s k ”mentor mothers” utbildas, för att lära ut grundläggande färdigheter till andra mödrar, vars barn är undernärda. Förebilden är Philani i Khayelitsha utanför Kapstaden. Nu sprider sig arbetssättet till olika delar av Sydafrika, Swaziland och även Etiopien. Spännande!

Ett annat skäl har att göra med kyrkorelationer. Östra stiftet har ett vänstift i Svenska kyrkan, nämligen Göteborgs stift. Det är ju detta som hustrun så småningom ska arbeta med. Därför var det en möjlighet att knyta lite kontakter med våra trossyskon i detta stift. Vi kom på torsdagen och redan på eftermiddagen hade vi därför ett trivsamt möte med biskop Mnisi. Under helgen hann vi sedan träffa många andra och även delta i söndagens förmiddagsgudstjänst i Mbabane.

Det kanske dråpligaste av allt var att vi på torsdag kväll åt middag, inte bara med vår kollega, utan fyra andra svenskar, som var på genomresa. Två av dem känner vi väl. De är arbetskamrater, som jobbar på kyrkokansliet i Uppsala. Nu var de på semester men hade vägarna förbi och det passade följaktligen bra att vi sågs. Det blev goda samtal och många upplevelser både torsdag kväll och hela fredagen. Bland annat ett besök på ett glasbruk, där vi köpte fyra små glas, tillverkade av återvunnet glas.

Nu är det måndag eftermiddag och vi väntar på flygplatsen i Johannesburg. Om någon timme går flyget tillbaka till Pietermaritzburg. Varför i hela friden flyga, undrar kanske någon läsare? Jo, för att våra visum har gått ut. Vi arbetar fortfarande med våra arbetstillstånd men innan det är klart måste vi ha gällande visum. Det kan man bara få om man flyger in i Sydafrika. Därav flygresan. Nu har vi stämplar i våra pass. Stämplar som gäller tre månader till. Under den tiden tror vi absolut att det blir klart med arbetstillstånd.

Men sedan kom en bonus. Som resesällskap har vi en präst från Swaziland, som är på väg till universitetet i Pietermaritzburg, för ett seminarium, som har med Siphilile att göra. Constance Mamba är andlig vägledare inom projektet. Att vi var bokade på samma plan visste vi inte förrän under helgen men det har gett oss goda möjligheter att lära oss mycket om både Swaziland, kyrkan och det projekt, som Svenska kyrkan stödjer med pengar från SIDA. Men andra ord har vi haft en mycket innehållsrik helg. Som också har gett rik utdelning. Inte bara det visum, som var själva upprinnelsen till resan.

Rev. Constance Mamba väntar på flyget till Pietermaritzburg.

Att leva med HIV

Igår åkte jag till Lund. Goda vännen och kollegan, Gunilla Hallonsten, la fram sitt avhandlingsmanus vid ett s k slutseminarium. Det var spännande. Gunilla har intervjuat människor som lever med HIV. Det har hon gjort i Swaziland, där Gunilla, Hermann och barnen bodde ungefär samtidigt som vi bodde i Sydafrika. Skrämmande berättelser, som framför allt (men inte enbart) kvinnor berättar om sin utsatthet i ett land där män utövar makt på många plan och ofta på ett våldsamt sätt. Ibland i form av det som sociologen Bourdieu kallar symbolisk makt. Men ytterst handlar inte avhandlingen om vanmakt utan om den energi som finns hos den utsatta. Gunilla är inte "the voice of the voiceless" utan låter de utsatta själva göra sina röster hörda.
Även om Gunilla säkert får ändra ett och annat i sin text (så blir det alltid vid slutseminarier) så kommer disputationen att gå som en dans.
Det var mycket fint att få vara med.