Arbetsledare 2

När jag skriver om de brister som finns i demokratin inom Svenska kyrkan, när det gäller kontakten mellan kyrkans hus i Uppsala och fotfolket inser jag i samma andetag att jag själv nu befinner mig ett snäpp längre upp i hierarkin. En präst har naturligtvis alltid en ledarroll i kyrkan. Det är, som så mycket annat, på gott och ont. Makt och ledarskap, som mycket annat, kan användas för att bygga upp gemenskapen eller för att skapa mervärden för en själv. Jag hoppas att jag inte faller för det senare.
Det finns också krafter som gärna placerar en ledare på piedestal. Kan verka smickrande. Men det är vingligt på piedestalen. Jag trivs egentligen inte där. Men jag försöker vara tillräckligt ödmjuk, för att inse, att risken föreligger. Inte minst nu, när jag inte bara är präst utan också arbetsledare.
Kalmar pastorat, som jag skrivit förut, har gått från 9 arbetsledande präster (utöver kyrkoherden) till två. Jag är en av dem. Jag är med i ledningsgruppen och jag kommer att vara med på samverkansgruppens första möte den 1 mars. I samverkansgruppen möts alla ordförande i de olika kyrkoråden m fl. Så visst har jag fått mer att säga till om.
Hur upplever mina arbetskamrater denna förändring? Kan vi i ledningsgruppen lyssna in det som förtroendevalda, anställda och kyrkans medlemmar i stort känner och vill? Kort sagt: är vår organisation demokratisk? Självklart vet jag att det i chefens roll ingår moment, då demokrati inte går att tillämpa. Om två anställda vill ha semester samtidigt men någon måste vara i tjänst, måste ju chefen fatta ett beslut. Kanske går det att resonera sig fram till en lösning. Men inte alltid.
Men det finns ju så många andra tillfällen, då det går att samråda.
Hur känner jag inför den bristande kommunikation jag upplever mellan Svenska kyrkans nationella nivå och församlingarna? Hur upplever de personer, som jag har fått i uppdrag att vara arbetsledare för, vår kommunikation? På något sätt hänger frågorna ihop, så mycket inser jag.