Efter stormen

Nyss kom jag hem från S:t Johannes kyrka i Kalmar. Musikprojektet: ”Efter stormen” framfördes. Det är enligt församlingens hemsida

En musikalisk föreställning om stormen Gudrun och andra stormar i våra liv. Med Mattias Nystrand, Thomas Eidrup, Sam Edin, Anna-Maria Dencker, Anna Johansson, Peter Alrikson.

De olika delarna i föreställningen heter Skogsbrukarens visa, Storm, Kaos, Slagfält, Gryningen kommer med hopp, Livet blev inte som jag tänkt mig, Tänd ett ljus, Den större berättelsen samt det sista stycket Dag & Natt.
Det är Mattias Nystrand, som skrivit all text och musik utom andra stycket (Storm), som skrivits av Thomas Eidrup.
Min första reflektion är att jag bodde i Sydafrika när stormen, den 8-9 januari 2005, drog över stora delar av Sverige och inte minst genom Småland. Vi förstod nog inte riktigt hur stort det var. Men i mars samma år var jag hemma i Sverige och åkte bil från Kalmar till västkusten, väg 25. Det var som ett plockepinn. Ändå hade jag, med Sydafrikas problematik i tankarna, inte så värst stor förståelse för det hela.
Just detta med att ge stormen en proportion verkar vara en av de ledande motiven i föreställningen. Man kan sammanfatta det i orden:
Livet blev inte som jag tänkt mig, men det blev ganska bra ändå.
Det känns som ett möjligt förhållningssätt i den svenska kontexten. Åtminstone om materiella värden försvinner. För de flesta finns det ändå någon form av skyddsnät. Mot slutet av föreställningen hävdar Mattias Nystrand i en kort betraktelse att det inte är bara materiella värden vi lämnar vidare till våra barn. Det är så mycket mer.
Det som grep mig mest var nog musiken och inte minst spänningen mellan elgitarr och violin i exempelvis ”Storm” eller Thomas Eidrups saxofon i ”Gryningen kommer med hopp” (tror jag att det var). Det grep tag i mig! En annan stark upplevelse var när dansaren, Anna Johansson, i slutet kommer in och dansar till en sång om hur hjärtat slår.

Det stormar i alla människors liv. Smått eller stort. Ingen människa går oberörd genom livet även om det kan tyckas så.
Men i Sydafrika skulle man ändå inte säga att livet blev ”ganska bra ändå”. Många av de människor jag mött, som mist stora delar av sin familj och levat i både materiell fattigdom och under stort förtryck skulle ändå säga att livet är fantastiskt. Att Gud är barmhärtig! (Detta säger jag utan någon som helst tanke att glorifiera fattigdomen.)
Men ”Efter stormen” känner jag hamnar rätt i vårt västerländska sammanhang, där vi har höga förväntningar på livet eller som det står i programmet:

Vi har alla en bild av hur ett lyckligt liv ska vara. Kanske är det så att dessa bilder ibland står i vägen för den vardagslycka som trots allt försöker nå fram till oss.

Jag tyckte om föreställningen och hoppas få uppleva den igen.