Nu får det vara nog

Jag är glad att personalen på kyrkokansliets informationsavdelning reagerar på det som nu skrivs och sägs kring bytet av namn på Svenska kyrkans internationella arbete. Johan Ehrning har kommenterat min förra blogpost. Tack! Ulrika Lagerlöf kommenterar på Kyrkans Tidnings webupplaga. Också det bra. Men jag är ändå kritisk!
Att i framtiden vara med i ett internationellt engagemang som kallas Act alliance är inget jag blivit tillfrågad om. Känner fler än jag så? Jag tror det! I dagens Kyrkans Tidning blev det en liten futtig artikel. Men på nätupplagan fylldes snabbt på med kommentarer, som nämnts ovan. Det är ju bra. Men vad blev det av kommunikationen kring detta inom Svenska kyrkans vanliga kommunikationskanaler? Jag fick veta det genom en blogg och genom facebook. Är det OK? Svar: Nej!
Jag vill ju inte vara motvalls och tillbakasträvare. Men ibland, kanske nu, är det dags att säga: NEJ!
Varför? För att denna namnändring är beslutad på ett odemokratiskt sätt. Det skälet räcker. För mig!
Läs mer om detta på Brygubben, som gör en mycket informativ och utredande sammanställning. (Tack, Martin!)
En viktig del saknas dock, som ofta kommer bort. När Lutherhjälpen grundades 1947 fanns redan en annan rörelse inom Svenska kyrkan, som hette Svenska kyrkohjälpen, grundad 1944, tror jag. Svenska kyrkohjälpen gick ihop med Lutherhjälpen 1963. Den rörelsen är också en viktig del av vår gemensamma historia. På kyrkomötets hemsida, kan man läsa följande:

1963 beslöts om samgående mellan Lutherhjälpen och Svenska kyrkohjälpen; deras insamlingsresultat förhöll sig då som 4:1 Efter diskussion i ett gemensamt representantskap fattades det formella beslutet av biskopsmötet. Under några år framträdde organisationen under dubbelnamnet "Lutherhjälpen - Svenska kyrkohjälpen". Detta representantskap blev det högsta beslutande organet och biskopsmötet bevarade ett starkt inflytande.

Som vi vet blev det så småningom bara Lutherhjälpen. Historien upprepar sig. Sammanslagningar leder ofta till att den ena parten tar överhanden och den andra glöms bort. Så var det också när KGF och RKU gick ihop, anser jag. Och när RKU och Ansgarsförbundet gick ihop.
Namnbytet vi nu bevittnar, är det ett uttryck för att det internationella engagemanget i Svenska kyrkan slås ihop med vadå? Jag är verkligen för internationalisering. Vi behöver arbeta gränsöverskridande. Men vi behöver göra detta genomskinligt. Hur vet jag att kopplingen mellan kyrkokansliet i Uppsala och ACT sekretariatet i Geneve verkligen leder till ökad försystring och förbrödring i vår värld? Eller leder det mest till att fler handläggare får åka på fler rundabordssamtal?
Är jag bara gnällig nu eller kan det vara så, vilket Gud förbjude, att den kader av kvinnor och män, unga och gamla, som bär upp detta engagemang på många sätt, inte bara ekonomiskt, utan framför allt ideologiskt och dessutom i bön, att dessa människor nu inte fått vara med i processen? Jag hoppas att jag har fel!

Johan Ehrning menar att bara 1,2 % känner till ”Hela Världen” medan 96 % känner till ”Svenska kyrkan”. Visst! Men namnet var väl: Svenska kyrkan, internationellt arbete? Inte Hela Världen! Så jämförelsen ”Svenska kyrkan Act Alliance” – ”Svenska kyrkan, internationellt arbete” blir ju ett nollsummespel, om ”Svenska kyrkan” är det vi pratar om.