Enheten i Kristus

I söndags var det 14:e söndagen efter trefaldighet och temat var ”Enheten i Kristus”. Vi deltog i högmässan i den kyrka vi brukar fira högmässa i. God förkunnelse om att vi som enskilda kristna inte kan avgöra vilka personer Jesus vill ha att göra med. Tänkvärt! Det är så lätt att ha synpunkter på andra kristna. Som om det vore vår sak att avgöra vem som hör till och vem som skulle exkluderas.

I fredags hade jag glädjen att leda mässan i Uppsala domkyrka mitt på dagen. Den började kl 12 i Sturekoret. Strax före – 11.45 – var det bön för freden i ett annat av domkyrkans många sidokor. När jag satt och bad i Sturekoret just före mässan hörde jag psalmsången. Fint!

Vi var 16 deltagare på mässan. Då kan det vara bra att vara två som delar ut nattvarden. När jag såg att det fanns tre andra präster på plats bad jag en av dem, en tidigare kollega från Svenska kyrkans utbildningsinstitut, vara med vid kommunionen. Det ville hon gärna. Roligt att få tjänstgöra ihop.

I mässan deltog också ett par från Seattle i USA. Hon var lutheran och han katolik. Det hade inte förstått något av min predikan men desto mer av liturgin, som var densamma som de var vana vid. Starkt! Jag gav dem en kort sammanfattning på engelska efteråt och det var de tacksamma för.

Väl ute i sakristian mötte jag den präst som skulle leda middagsbönen i Sturekoret kl 12.45 och även de två sakristaner som hade ansvar för att bistå. En äldre lärde upp en yngre. Mässor och andakter avlöser varandra. En ständigt pågående bön.

Jag är medveten om att de olika andakterna, mässorna och tidebönerna i domkyrkan härbärgerar olika fromhetstraditioner i Svenska kyrkan. Det är ett tecken på enhet att vi kan dela på kyrkorummet och trivas i varandras närhet. I min roll som generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet känner jag mig välkommen i de flesta traditioner utan att för den skull hålla med om allt.

Fredagens upplevelse fyllde mig med tacksamhet.

Without Christ …

Så stod det på minibussens framruta. Den vi skulle åka med. Orden väckte både nyfikenhet och många frågor. Vem har bokat denna transport? Hur tänkte chauffören; ska vi våga åka ”utan Kristus”?

Lördagens stora händelse var att vi skulle besöka Bia Forest Reserve. Skälen var flera. Att visa upp hur en del av regnskogen bevaras. Vi såg exempelvis mahognyträd, som annars lever ett utsatt liv. Det fanns också en aspekt att åka till en relativt avlägsen plats, där läskunnighetsprojektet kanske ska lanseras i nästa fas. Hur ska teamet ta sig dit? Finns det hotell där kan sova? Det var bra att få se vilka utmaningar som projektet har. Till sist var det skönt att vi skulle få vara ute och vandra i skogen några timmar. Rekreation, helt enkelt.

Men hur skulle resan bli? Utan Kristus? Vi har haft en relativt säker buss hittills men den skulle ut på andra uppdrag under lördagen, så vi fick denna transport. Utan säkerhetsbälten. Eftersom jag är så van vid säkerhet i alla lägen är det alltid med en känsla av obehag som jag sätter mig i en transport utan bälten. Visst, jag har åkt på det sättet många gånger under åren i Sydafrika. Ibland finns helt enkelt inga val. Men ändå. Våra kollegor i bibelsällskapet i Ghana inledde dock resan med bön, i vanlig ordning. (Det gör även hustrun och jag när vi ska ut på långresa. Vi sjunger alltid: ”Vår Gud är oss en väldig borg …” en tradition från mitt föräldrahem.

Resan tog tid. På vägar som hade stora hål eller som var leriga och svåra att åka på tog vi oss i alla fall till resans mål. Det var fantastiskt att gå i denna täta djungel. Varmt, fuktigt, svettigt. Det gick åt mycket vatten. Vi besökte två heliga platser som av tradition besöks av kvinnor respektive män. Där offras så kallade dryckesoffer för hälsa och välgång. Det gjorde inte vi. Men det är alltid intressant att se vilka uttryck traditionell religion tar sig. Jag frågade om de offrade öl (som jag hade förväntat mig om det hade skett i Sydafrika) men svaret var sprit.

Vi hade flera beväpnade vakter med oss.

Väl hemma igen – jo, resan gick bra – fick vi middag och sedan hade jag tid att förbereda predikan till idag. Jag kunde inte släppa orden ”Without Christ”. Tänk om jag kunde använda det i min predikan? En berättelse om vår resa dagen innan?

Och nu måste jag förstås avslöja vad som stod på bakrutan:

Who am I?

Alltså, ”Without Christ, who am I?” Ett bra tema denna söndag. Jag anknöt till berättelsen ur Lukas 4:16-21 när Jesus läser från profeten Jesaja i sin hemstads synagoga i Nasaret. Min inledande fråga var om Jesus behövde lära sig läsa eller om han kunde det eftersom han var Gud? Mitt svar är att Jesus förstås behövde lära sig läsa som alla andra. Och i predikan var min poäng att de som går i läs- och skrivkunnighetsklasserna kan tänka att Jesus hade varit i samma situation.

Vi var inbjudna till en lokal ”Assemblies of God”-församling. Det är en del av den världsvida Pingströrelsen. Jag hade bett ledaren för Sveriges pingstvänner, Daniel Alm, skriva ner en hälsning, som jag kunde framföra. Det gjorde han gärna och det blev mycket uppskattat. Även hälsningen från Svenska Bibelsällskapets ordförande, Biskop Åke Bonnier.

Här syns jag tillsammans med Julius Jr,
Sofie och Charles. Sofie och jag fick vackra
kläder från församlingen vi besökte.

Ikväll ska vi åka ut till ytterligare en klass. Imorgon åker vi tillbaka till Accra. Då har vi haft några välmatade dagar i Sefwi Wiawso och ser fram emot flera goda möten med personalen på kansliet i huvudstaden.

Dopfest

Snart är det dags att gå upp till Helga Trefaldighets kyrka i Uppsala. Det är mässa för stora och små och eftersom det är Kyndelsmässodagen är det också dopfest. Ingen mässa i Sankta Maria i Stenhagen eller Eriksbergskyrkan. Det är ”sammanlyst”, som det heter. Ordet passar ju väldigt bra in på Kyndelsmässodagen. Temat är

Uppenbarelsens ljus

Ordet ”kyndel” är samma ord som i engelskans ”Chandel” eller vårt ord ”kandelaber”. Det handlar om ljus. Vilket också är en viktig del av dopet. När någon döps i vår kyrka får personen ett dopljus och då läses Johannesevangeliets åttonde kapitel vers tolv.

Jesus sade: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.”

Ljuset har blivit en viktig symbol för många. Det finns nästan inte en kyrka utan ljusbärare. Att tända ett ljus är en symbolhandling som den enskilda personen inte behöver förklara. Var och en fyller den själv med mening.

Snart är det nog dags att skaffa nytt ljus igen.

För mig är det viktigt att tända mitt dopljus på årsdagen av mitt dop. Det är nu 58 år sedan jag döptes i Mariakyrkan i Sigtuna. Då fick jag inget ljus. Den traditionen hade ännu inte vuxit fram. Men när det blev tradition i Svenska kyrkan – troligen under 1970-talet – fick även jag ett ljus. Det har jag sedan dess bytt ut flera gånger.

Dopet innebär att jag hör ihop med Jesus Kristus. Hur detta egentligen är möjligt, övergår mitt förnuft. Det har jag inga problem med. Däremot vet jag säkert att just den 5 februari 1961 var det en präst, som öste vatten över mitt huvud tre gånger och sa orden:

Jag döper dig i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn.

Min dopdag brukar jag fira på Kyndelsmässodagen, som ju alltid är första söndagen i februari. Ibland är det precis den 5 februari men oavsett vilket, firar jag på söndagen.

Jag vandrar med Jesus. Det betyder att jag har ljus i mörkret. Om en liten stund ska jag vandra upp till Helga Trefaldighets kyrka. Det var i den heliga Trefaldighetens namn jag döptes. Dessutom är det dopfest, så det passar utmärkt.

Döm inte

Högmässa i Anga kyrka på Gotland. Från 1200-talet. Romansk stil. Ett jättestort torn och sedan ett relativt kort skepp. Det var en pensionerad präst från orten som höll i högmässan, Sune Österdahl. Jag känner hans son – Kent. Det var en fin högmässa. Förkunnelsen utgick från Jesu ord i Johannesevangeliets åttonde kapitel:

Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen …

Så genialt av Jesus att hänvisa de fördömande personerna till deras egna samveten. Så borde vi göra. Vi dömer lätt varandra. Vi har också lätt att döma dem som fördömer. Det blir en ond cirkel. Jesus myndigförklarar även den som verkar fördömande. Riskfyllt. Men klokt.

På väggen såg jag en kalkmålning. En ängel håller i en vågskål. Till höger försöker ett gäng smådjävlar tynga ner skålen. Men den väger ändå tyngst till vänster. Där lägger Kristus något. Kanske en oblat.

Grunden för att inte döma sin medmänniska. Vetskapen om att själv vara frikänd. Och i mässans mysterium blir denna befrielse tillgänglig.

Jag har aldrig tidigare sett en liknande kalkmålning. 

Har majoriteten alltid rätt?

Det har gått några dagar sedan Sverigedemokraterna, enligt det webbaserade marknadsundersökningsföretaget Yougov’s senaste mätning, beskrevs som Sveriges största parti. SD fick enligt Metro 25,2 procent. S fick 23,4 och M fick 21,0 procent.

Undersökningen bör tas med en rejäl nypa salt. Det är fritt fram att själv anmäla sig till Yougov. Det går till och med att tjäna in poäng och sedan använda dem i Yougov’s poängshop.

Självklart är resultatet ändock alarmerande. Av flera skäl. I denna bloggpost kommer jag att koncentrera mig på ett demokratiskt problem och göra det framför allt från ett specifikt perspektiv.

Svenska kyrkan är demokratiskt uppbyggd. Kyrkoråd, stiftsfullmäktige och kyrkomöte väljs i direkta val, där alla medlemmar över 16 år har rösträtt. Att 12,8 % röstar är problematiskt. Men det är å andra sidan en vanlig företeelse i folkrörelserna i Sverige. Det valdeltagande som gäller de allmänna valen har få motsvarigheter på årsmöten in vårt avlånga land.

Så låt mig i denna argumentation utgå från att Svenska kyrkan är demokratiskt uppbyggd. I princip. I organisationen finns dessutom vissa korrektiv inlagda. Kyrkoordningen förstår att det inte går att rösta om trosfrågor. Därför har läronämnden ett slags veto-rätt i kyrkomötet. Där är biskoparna i majoritet. I biskopsvalen deltar förtroendevalda men dessa utgör endast 50%. Resten är präster och diakoner.

Det finns alltså en tröghet inlagd i organisationen.

Min fråga är nu: vad händer om ett parti som Sverigedemokraterna får över 50% i kyrkomötet? Kan vi då lojalt följa kyrkomötets beslut?

Som lärare i homiletik blir frågan brännande. När de första studerande anländer om någon vecka – vad ska jag säga?

För egentligen gäller ju samma dilemma idag. Den största nomineringsgruppen – Arbetarepartiet Socialdemokraterna – fick nästan 30% av rösterna 2013. Självklart har de mycket att säga till om. Den som inte sympatiserar med dem, har här rimligen ett problem.

Men problemet för mig som lärare i homiletik, ligger djupare än så. Just nu läser jag in mig på kurslitteraturen. Flera böcker behandlar frågan om hur en präst ska predika i ett post-modernt samhälle.

David J. Lose har skrivit boken: ”Preaching at the Crossroads. How the world – and our preaching – is changing” (Minneapolis, Fortress press: 2013). Han anser att vi inte kan se förändringarna i samtiden som problem, som måste lösas. Snarare ska vi uppfatta dem som mysterier, som vi kan förhålla oss till på andra sätt. Hans förslag – i korthet – är egentligen inte nytt. Som kristna måste vi förstå både Bibeln och verkligheten utifrån ett centrum: Jesus Kristus. Det kommer aldrig att bli enighet kring hur vi ska predika. Men när vi samtalar om våra olika perspektiv händer något. Han menar att vi ska lita på bibelord. ”Trust the passage”. Jag gillar det och tänker på en kollega i Sydafrika, som alltid i bibelsamtal säger:

Trust the process. (Lita på processen).

Lose verkar inte föreslå att predikans budskap ska växa fram ur omröstningar, där majoriteten avgör.

Frågan kvarstår dock: hur avgör vi vad som är sant, rätt och riktigt? I ett postmodernt tänkande är detta omöjligt. I sin mest vulgära form menar postmodernismen att det inte finns någon möjlighet att avgöra vad som är sant. Däremot är det inte säkert att postmodernismen (vilken ingalunda är enhetlig) förnekar förekomsten av en sanning. Det som förnekas är snarare möjligheten att finna den.

Lösningen är inte en återgång till moderniteten, som (kraftigt förenklat) trodde att det gick att fastställa vad som var sant. Vilket gjorde att trosfrågor måste hamna utanför, i en annan sfär, eftersom de inte gick att avgöra med vetenskapliga metoder.

Min fråga som lärare är: var hittar vi grunden för det som ska förkunnas? I Bibeln, såklart – men kristna är sannerligen inte överens om hur den ska förstås. Svenska kyrkan har i kyrkoordningen även sagt att bekännelseskrifterna från 1500-talet är viktiga. Men de erbjuder inte alltid hjälp, när det gäller att besvara samtidens frågor.

Helt klart är inte heller det demokratiska beslutsfattandet, där majoriteten bestämmer, en möjlig väg.

David J. Lose hjälper mig att se på ett nytt sätt. Problemet går inte att lösa. Men mysteriet går att förhålla sig till. Tillsammans med Jesus Kristus och i gemenskap med andra, som också söker svar.

Nästa bok jag ska läsa handlar bland annat om profetisk predikan. Kan det behövas idag?

För vad händer om Sverigedemokraterna mobiliserar i nästa kyrkoval och får över 50% av mandaten i kyrkomötet? Är vi beredda? Eller har majoriteten alltid rätt?

Goda och onda i valtider?

Den gode han [sic!] är väl ej så god,

som själv han tror i sitt övermod.

Den onde han är ej så ond ändå,

som själv han tror, när kvalen slå.

Thy skall du ej mycket berömma,

ej mycket häckla och döma.

Detta är ett utdrag ut Gustav Frödings dikt: ”En fattig munk från Skara” publicerad i diktsamlingen ”Gitarr och dragharmonika” år 1891.

Raderna är tagna ur sitt sammanhang. Erkännes! Just nu vill jag använda dem för att ifrågasätta hur vi i Sverige idag (vi som lever i Sverige fysiskt eller via nätet) ibland tenderar att dela in mänskligheten i goda och onda. Åtminstone upplever jag det så. Dag Sandahl sätter fingret på något viktigt, när han på sin blogg skriver om Svenska kyrkan och Svenskarnas parti:

... värre ändå är Svenska kyrkans agerande, dvs en massiv kampanj för egenrättfärdighetens sak. Det blev "vi goda" mot de andra och godheten manifesterades. Människor stod gemensamt upp mot nazism och rasism och det kändes faktiskt bra.

Det jag syftar på är analysen att det blir en uppdelning mellan ”de goda” och ”de andra”. ”De goda” och ”de onda”, skulle vi kunna säga. På andra grunder än i Frödings dikt, men ändå.

Som jag skrivit i tidigare blogginlägg anser jag inte att det var fel att ringa i kyrkklockor när Svenskarnas parti demonstrerade. Jag delar inte helt den uppfattning som ibland torgförs, att Svenska kyrkan gett Svenskarnas parti extra reklam. Det hade jag gjort om det bara hade varit Svenska kyrkan, som agerat. I själva verket har ju många, många fler reagerat. Exempelvis AFA (Antifascistisk aktion) som på sin hemsida ger stort utrymme åt kampen mot Svenskarnas parti. Rätt eller fel, min poäng är att det inte bara är Svenska kyrkan, som höjt sin röst. Att många motdemonstranter verkar ha valt odemokratiska metoder, är sorgligt. Där menar jag att de, som i Svenska kyrkan ringt i kyrkklockor, försökt välja ett fredligt sätt att visa sitt missnöje.

Kanske ligger egenrättfärdigheten och lurar just där. Jag tror det är en viktig sak att stanna upp inför. Det handlar nämligen om den svåra konsten att skilja på sak och person. (Och jag vet att jag nu riskerar att inte klara just det, när jag indirekt beskyller dem som antingen ringt i kyrkklockor, eller oss som gillar denna form av klockringning) för egenrättfärdighet. Men visst ligger det nära till hands?

Jag hör liknande tongångar på flera andra områden i valrörelsen. Senast läste jag en intressant artikel om FI och Gudrun Schyman, där Helene Bergman, feminist och frilansjournalist, på SvT opinion, skriver om detta nya, starkt växande parti:

Fi är inte det rosa parti de ger sig ut för att vara. Under det rosa täcket finns ingen feminism värd namnet. Istället finns populism, maktbegär, förföljelse, förtryck och könsrasism.

Det är inte helt enkelt att avgöra om detta handlar om sak eller person? Men när hon sedan skriver såhär om Gudrun Schyman, tycker jag det har passerat gränsen:

Gudrun Schyman har fått rockstjärnestatus tack vare sin karisma och med hjälp av sina groupies på Twitter och Facebook, som jagar och förföljer oliktänkande.

Det kan säkert ligga något i det. Men gör sig inte Helene Bergman skyldig till något liknande?

Jag kommer att tänka på Martin Luther och skillnaden mellan hur vi är inför varandra och hur vi är inför Gud. På latin Coram Deo respektive Coram Hominibus. Inför människor, menar Luther, kan vi arbeta på vår egen rättfärdighet. Men inför Gud står vi oss slätt. Där kan vi bara bli rättfärdiga genom Jesus Kristus.

När jag för in denna distinktion, är det för att jag frågar mig hur det blir om en antirasist och en rasist båda tillhör kyrkan? Om de båda genom dopet hör till Kristi kropp? Coram Hominibus, menar jag att den som är antirasist ska kunna tillrättavisa rasisten i skarpa ordalag. (Som jag ser det så går inte främlingsfinetlighet och rasism ihop med kristendom). Men Coram Deo är båda i behov av förlåtelse.

I morse, när jag firade mässa i den anglikanska katedralen, lästes en bibeltext, där Paulus skriver:

Men mig är det likgiltigt om ni eller någon mänsklig domstol dömer mig. Inte heller dömer jag mig själv. Mitt samvete är rent, men det betyder inte att jag är frikänd. Den som dömer mig är Herren. Fäll därför ingen dom i förtid, innan Herren kommer. Han skall låta ljus falla över det som ligger dolt i mörkret och avslöja allt som människorna har i sinnet. Och då får var och en sitt beröm från Gud. 1 Kor 4:3-5

Enkelt är det inte. Att våga stå upp för det jag tror är rätt och riktigt, utan att därmed döma andra personer. Begreppen Coram Deo och Coram Hominibus hjälper mig bara delvis. Ytterst är det och förblir en knepig balansgång. Och extra knepigt är det i sociala medier.

Påsken inte längre religiös?

En av mina kära kollegor skickade ett klipp från en reklambroschyr. Det handlar om blomsterlandet, dit mängder av människor i dessa dagar vallfärdar. Även jag handlar på blomsterlandet ibland. Förmodligen kommer jag att fortsätta med det. Fast med en viss tveksamhet. Texten i reklambladet lyder:

VARFÖR FIRAR VI PÅSK? Från att ha varit en religiös högtid med många allvarliga inslag har påsken förvandlats till en fest där man först och främst firar ljuset och vårens ankomst. Vi pyntar med gult, äter gott samt omger oss med blommor, påskris och påskkärringar. Ägg hör ihop med kycklingar och de har gett oss påskens färg – gult.

Vad ska man säga? Kanske är det bara att bortse från någon reklammakares ytliga analys av den påverkan religion, kultur, tradition och historia har på ett samhälle. Vi pratar ju inte direkt om en doktorsavhandling i kulturantropologi. Men ändå kan jag inte släppa detta. Ett antal, självklara kommentarer är på sin plats: 1. För de människor som bor på södra halvklotet inträffar påsken på hösten. Men å andra sidan kanske de inte handlar så ofta på blomsterlandet, så vi kan bortse från den aspekten. 2. Finns det en motsättning mellan ”religiös högtid med många allvarliga inslag” och ”en fest där man först och främst firar ljuset”? För alla som varit på en påsknattsmässa är det ju övertydligt att ljuset har en central plats. Låt vara att den förståelse vi har i kyrkan är att Kristus är världens ljus. 3. Min främsta kritik gäller fenomenet att en reklammänniska överhuvudtaget måste dra in religionen som en negativ bakgrund, mot vilken den produkt man säljer ska framstå som desto mer attraktiv. Jag gillar det inte alls. Det är dålig smak och borde egentligen få alla människor som menar sig vara religiösa, att låta bli att besöka blomsterlandet eller åtminstone stanna till i kassan och protestera. (På ett artigt sätt, eftersom det knappast är kassören/kassörskan som gjort reklambladet!) Jag vet att två av församlingsborna i S:ta Birgitta församling nästan varje helg står utanför blomsterlandet och säljer lotter till förmån för Kalmar stadsmission. Är det något negativt? Tvärtom tror jag att detta är just ett sådant allvarligt inslag, som behövs.

På samma sätt står i dessa dagar representanter för S:ta Birgitta församling uppe i Berga Centrum och samlar in pengar till Svenska kyrkans internationella arbete. Mannen på bilden är samme person som bar en särskild slips på Jungfru Marie Bebådelse dag. Religion i allmänhet är allvarlig. Men är det ett problem? Jag är väl medveten om att mycket ont görs och sägs med religiösa förtecken i vår värld. Men betyder det att man därmed ska bortse från allt gott som också görs och sägs? Nej, jag blir inte imponerad av blomsterlandets reklam. Jag gillar att pynta med blommor, påskris och påskkärringar. Ägg hör definitivt till. Men för mig är påsken och förblir en religiös högtid. En högtid där ljuset står i centrum. Ljuset Jesus Kristus!

Om Guds existens

Roligt att få svar på min blogg, både från Adventskyrkans församlingsföreståndare, som jag tror Sven Sparavec är och ifrån Carl Gustav Olofsson. Jag håller med om att det är positivt med ett samtal, som är fyllt av respekt och öppenhet. Nämnas ska att jag även fått svar från Vesa Annala, men i form av ett mejl. Även det i grunden positivt.
Carl-Gustav Olsson är lite mer utförlig i sin kommentar och det kanske inte är så konstigt, eftersom jag uppehåller mig mest kring hans inlägg. Jo, jag förstod ju att han verkligen är ateist. Undrade bara lite om det kanske ändå fanns en gnutta tveksamhet på den punkten. Nu har jag fått svar!
När det gäller den metodologiska ateismen i förhållande till meningsfrågorna kan det förstås vara utmanande för en kristen. Men jag skulle säga, beroende på vem man talar med. För jag ett samtal om meningen med någon som inte tror på en gudomlig makt, i metafysisk mening, får jag ju föra samtalet utifrån de premisserna. Förmodligen kan vi mötas i mångt och mycket. Min livshållning är inte sådan att jag måste relatera allt jag säger till Guds existens. Exempelvis ger det mitt liv mening att vara förälder och make. När jag dessutom tror att Gud är den som gett mig gåvan att kunna älska och när jag uppfattar min familj som en Guds gåva till mig fördjupas min tacksamhet. Jag tror därmed inte att det skulle vara omöjligt att föra ett samtal med en ateist kring hur fantastiskt det är att få vara förälder eller leva i en kärleksfull relation.
Självklart inser jag också problemet i att alla inte kan bli föräldrar eller att alla inte får uppleva kärlek på det sätt jag beskrivit ovan. Frågor kring var Gud finns i de sammanhangen väcks ständigt även hos mig. Ännu värre blir det naturligtvis att tänka på det Carl-Gustav beskriver med

… barn till föräldrar som utöver att vara missbrukare slår och misshandlar. Där ödeläggs det sköra, spirande livet innan det har formats en egen reflekterande röst, än mindre finns det en trosgemenskap dit barnet kan gå för att hämta styrka för att stå ut, stå emot och kanske få kraft att göra uppror.

Jag tror inte att det finns en mening bakom allt som sker. Jag har inget behov av att försvara Gud. Jag tror helt och fullt att Gud finns mitt i det svåra. Frågan är var jag finns? Mitt svar blir därför att fundera över hur jag kan bidra till att göra livet mer uthärdligt för exempelvis de barn, som tvingas leva under dessa och andra outhärdliga förhållanden. I den kampen tror jag (och vet av erfarenhet) att jag kan samarbeta både med gudstroende och med ateister.
Men ska jag använda mitt eget språk, oberoende av vem som lyssnar, blir Jesus Kristus omistlig, både som förebild, inspirationskälla, medvandrare och befriare.