Filipperbrevet i ny språkdräkt

Som många vet är Svenska Bibelsällskapet i färd med att översätta hela Nya testamentet till svenska. Det ska vara klart 2026, då det är 500 år sedan Nya testamentet i sin helhet översattes till svenska för första gången. Detta år föddes också det som kom att kallas nysvenskan. Genom att bibelutgåvan spreds i hela det dåvarande riket påverkades språket överallt. Dessförinnan hade det funnits oerhört många varianter på stavning. Med NT 1526 kom en gemensam standard. Exempelvis gjorde bokstäverna å, ä och ö sitt inträde på allvar det året.

Som en del av detta stora projekt har vi detta år publicerat det vi kallar Pilotöversättningen. Där ingår Markusevangeliet, Filipperbrevet och Första Johannesbrevet. De finns utgivna i skriften

Här börjar evangeliet

Den kan beställas från Bibelbutiken. Länken kommer här.

I vår bibelläsningsplan har vi under första delen av året läst Markusevangeliet. Första Johannesbrevet kommer vi att läsa i september. Därför har jag bestämt mig för att läsa Filipperbrevet nu under augusti. Av olika skäl kom det inte med i bibelläsningsplanen.

Första verserna skiljer sig väldigt lite från Bibel 2000. Det är brevets inledande hälsning:

Bibel 2000

Från Paulus och Timotheos, Kristi Jesu tjänare, till alla de heliga i Kristus Jesus som bor i Filippi, särskilt församlingsledarna och medhjälparna. Nåd och frid från Gud, vår fader, och herren Jesus Kristus.

Pilotöversättningen 2021

Från Paulus och Timotheos, Kristi Jesu tjänare, till alla de heliga i Kristus Jesus som befinner sig i Filippi, tillsammans med församlingsledare och medhjälpare. Nåd och frid från Gud vår far och herren Jesus Kristus.

Bortsett från mindre detaljer är det två radikala förändringar

Befinner sig i

Bibel 2000 väljer en översättning där brevet är riktat till de heliga som ”bor i” Filippi. Pilotöversättningen vidgar begreppet till alla heliga som ”befinner sig i” Filippi. Det finns säkert skäl för båda översättningarna. På grekiska står det τοῖς οὖσιν ἐν Φιλίπποις och det betyder ordagrant ”de varandes i Filippi”. Som jag förstår det är det lika möjligt att välja ”befinna sig i” som ”bo i”.

En intressant koppling finns här till Svenska kyrkanskyrkoordning, som kom 2000. Då infördes ett begrepp som brukar kallas ”vistelsebegreppet”. Det betydde att församlingen inte bara skulle bry sig om de personer som är folkbokförda inom församlingens geografiska område utan alla som vistas där. Så här står det i 2 kap 1 §.

Församlingen har ansvar för den kyrkliga verksamheten för alla som vistas i församlingen.

När jag nu googlar på ordet vistelsebegreppet inser jag att det förekommer i andra sammanhang som exempelvis socialtjänsten och liknande samhälleliga funktioner. Så nyöversättningen i Filipperbrevet svarar kanske emot en större samhällsutveckling i Sverige. De som vistas – eller befinner sig – på en plats hör också dit. Inte bara de som bor där.

Tillsammans med

I Bibel 2000 fortsätter hälsningen med en bestämning, att Paulus och Timotheos ”särskilt” hälsar ”församlingsledarna och medhjälparna”. I Pilotöversättning står det inte så. Där läggs församlingsledarna och medhjälparna till utan att framhävas så starkt.

… tillsammans med församlingsledare och medhjälpare

Även här finns möjligen en påverkan av hur det omgivande samhället ser på relationen mellan ledare och andra i ett sammanhang. Min grekiska är inte så stark men skulle någon frågat mig skulle jag valt översättningen ”med” eller ”tillsamman med”. På grekiska står det σὺν ἐπισκόποις καὶ διακόνοις. Det betyder ordagrant

... med biskopar och diakoner.

Intressant igen. Det ord som ligger till grund för vårt ord ”präst” och ofta översätts med ”äldste” nämligen πρεσβύτερος är inte med i hälsningen.

Nu ska det sägas att den ganska sena uppdelningen av vigningstjänsten inom Svenska kyrkan i biskopar, präster och diakoner inte svarar mot hur urkyrkan såg på dessa ämbeten. Därför är det klokt att inte använda orden ”biskop” och ”diakon” i översättningen. Men det är ändå spännande att dessa ord används på grekiska.

Oavsett hur ledningsuppdraget i församlingen ser ut och benämns är det dock viktigt att ledarna i denna översättning inte hälsas ”särskilt” utan ”tillsammans med” alla de andra heliga.

---

Så spännande det är att läsa en ny bibelöversättning. Två inledande verser i en hälsning, som vi kanske många gånger hoppar över, innehåller stoff för reflektion både över teologiska och organisatoriska frågor. Jag återkommer med fler reflektioner.

Mässa i Sturekoret

När jag var nyprästvigd, 1987, ledde jag min första mässa i Sturekoret i Uppsala Domkyrka. Det var fredag morgon och med mig fanns en äldre kollega, som är brukligt. Det var Oloph Bexell. Vi var tre som tjänstgjorde vid altaret. Den tredje var Per Ström, som inte var präst och inte heller nu är präst, som gjorde tjänst som ministrant. Under min studietid hade jag med jämna mellanrum firat morgonmässa i Sturekoret på fredagarna. Den form som mässan hade var rik på symboler. Bland annat förekom det som på latin kallas lavabo. Det betyder ordagrant 'jag tvättar mig'. Det går inte att påstå att det är ett vanligt förekommande bruk i Svenska kyrkan. Varken då eller nu. Däremot sker det ofta i den lutherska kyrkan i södra Afrika och även i den anglikanska kyrkan där. Under mina år i Sydafrika har jag varit med om det regelbundet. Ett bibelord som ofta knyts till detta bruk är hämtat från Psaltaren 26:6.

Två mig, Herre, från min missgärning och rena mig från min synd.

Denna handling kan missuppfattas. Den kan tolkas som om prästen är särskilt helig och att bara prästen får beröra nattvardsbrödet och inte får göra det utan att först tvätta sig. I det sammanhanget stoppar ofta prästen brödet direkt i munnen på den som tar emot. För att bara prästen får vidröra brödet med händerna.

Det kan också finnas tankar om att inga smulor från brödet får komma på avvägar. Eftersom det verkligen blir Kristi kropp och blod i nattvarden.

I vår kyrka är det inte så. Det går mycket bra att ta emot nattvardsbrödet i sin hand och själv stoppa det i munnen. I många församlingar i Svenska kyrkan betonas att varje kristen har tillträde till det heliga. Då blir det ett problem om prästens exklusiva roll förstärks. Men - samtidigt - kan det förlösa andra i församlingen till annat ansvarstagande, om prästens uppgifter blir tydliga.

Nåväl. Igår ledde jag mässan i Sturekoret. För andra gången i mitt liv. Ungefär 30 år senare. Då firades 'mässa after work'. En mycket enkel liturgi. Det fanns inget vatten framställt för lavabo. Det som fanns var en kalk (bägare), en patén (brödfat), oblater (bröd) och vin. Brödet var glutenfritt och vinet alkoholfritt. Även här vet jag att det går att problematisera. Det finns medkristna som inte kan tänka sig att ta emot denna typ av bröd, eftersom det inte är bakat på vete. Och att nattvard endast kan firas med alkoholhaltigt vin. För att Jesus vid instiftandet använde alkoholhaltigt vin och bröd bakat på vete. Jag respekterar denna uppfattning.

En annan uppfattning är ju att vi framför allt bör ta hänsyn till den som inte tål gluten och den som inte kan komma i närheten av alkoholhaltiga drycker av risk för att få ett återfall.

Det är gott, när vi kan mötas med våra olika synpunkter. I Uppsala Domkyrka brukar det finnas både alkoholhaltigt och alkoholfritt vin, vid olika stationer. Det är ett sätt.

Men det går inte alltid att mötas. I mindre sammanhang måste församlingen ofta välja. Den ena vägen. Då är det risk att vi börjar misstolka varandra och ibland även tala illa om varandra.

Men vem har sagt att det ska vara enkelt? Vem tror på allvar att alla ska kunna vara överens? Är inte utmaningen för oss som människor att försöka leva tillsammans ändå? Trots olikheter?

Det verkar som om just detta. Hur vi firar vår gudstjänst är extra svårt. Det finns så många föreställningar om rätt och fel. Vi hamnar lätt i konflikter när vi gör olika. Jag har inte snabb lösning på detta. Men jag tror att samtalet är absolut nödvändigt. Och förmodligen kan vi lära oss mycket av tre råd, som Krister Stendahl (tidigare biskop i Stockholms stift) gav när det gäller religionsdialog (som jag återger på engelska):

(1) When trying to understand another religion, you should ask the adherents of that religion and not its enemies.
(2) Don't compare your best to their worst.
(3) Leave room for “holy envy”.

Vi tillhör ju alla kristenheten. Inte olika religioner. Möjligen gör det att det blir ännu svårare. Men inte desto mindre viktigt.

När jag läser igenom min text inser jag att jag direkt bryter mot regel nr 1 eftersom jag försöker beskriva hur andra ser på till exempel brödet och vinet eller bruket att prästen tvättar sina händer i gudstjänsten. Jag är medveten om detta. Alltså: mer samtal!

Medlemstapp och begravningsgudstjänster

Jag har skrivit om begravningar förut. Dels om begravningar i allmänhet och dels om huruvida begravningsgudstjänster för icke kyrkotillhöriga ska vara kostnadsfria eller inte. Men nu vill jag göra det utifrån ett medlemstappsperspektiv. Om detta skrev jag före påsk. När någon väljer att lämna Svenska kyrkan brukar detta vara en av få konsekvenser som vi upplyser om: På Svenska kyrkans hemsida kan man läsa:

Det är bra om anhöriga får veta att du lämnat Svenska kyrkan. Särskilt viktigt är det att de känner till det inför din framtida begravning. Den som inte är medlem i kyrkan har nämligen inte rätt till begravningsgudstjänst med präst och musiker i en kyrkobyggnad. Och för att få gifta sig i kyrkan ska en av makarna vara medlem.

För 28-åringen känns detta kanske inte helt relevant. Det har helt enkelt inget med saken att göra. Kanske för 82-åringen. Tänk om förtroendevalda kunde fatta mod och besluta: Om det inte står i strid med den avlidnes uttryckliga önskan håller vi gärna begravningsgudstjänst för icke kyrkotillhöriga om de anhöriga önskar det. Skulle det inte kunna betyda att en och annan överväger att gå med i Svenska kyrkan? Skulle det inte kunna vara ett gyllene tillfälle att i praktisk handling låta bli att agera utifrån ett maktperspektiv? När någon är död, behöver vi som stod den döda/döde nära uttrycka både vår tacksamhet och vår sorg. Det behövs en rit! För många är det naturligt att också vända sig till Gud. När vi inte längre kan göra något för den vi höll av, vem ska då ta hand om henne/honom? Att få överlämna den vi älskade i Guds händer är något stort. Jag menar att denna möjlighet ska erbjudas i rikt mått. Utan baktankar. Men jag tror samtidigt att det också skulle kunna innebära att en och annan omprövar sitt beslut att lämna kyrkan eller väljer att gå med igen, om man redan gjort det. Dessutom skulle jag önska att vi blev tydligare gentemot våra medlemmar att det är helt gratis att ringa till sin pastorsexpedition och boka kyrka, präst, kantor, församlingshem osv. Dessa bokningstjänster kan man, om man så vill, få hjälp med av en begravningsbyrå. Vill man det, kostar det oftast (tror jag) pengar. Frågar man mig, kan vi i kyrkan hjälpa till att placera ut kransar och buketter kring kistan och sedan visa fram anhöriga under avskedet ute vid graven eller vid kistan. Jag tror att begravningsbyråerna har en stor och viktig uppgift att fylla men jag tror att det kunde vara möjligt för den som vill att göra mer själv i samband med begravningsgudstjänsten och även få mycket service direkt från sin församling i kraft av att man är medlem. Jag talar inte om kyrkliga begravningsbyråer. Jag talar om medlemsservice. Kyrkvaktmästare, präster, musiker, kanslipersonal, diakoner, församlingspedagoger och andra kyrkligt anställda möter självklart redan i dag sörjande.

Strukturutredningen

Det låter inte särskilt kul. Varken ordet "struktur" eller ordet "utredning". Men hur blir en verksamhet utan struktur? Och hur ska man kunna ta ansvar för saker och ting om man aldrig tänker efter – d v s utreder?
Strukturutredningen är Svenska kyrkans sätt att fundera över framtiden, när det gäller framför allt organisationen och kyrkobyggnaderna. (Jag har bloggat om den förut!) Utredningen har varit ute på remiss och nu har remissvaren sammanställts. De flesta är för utredningens förslag till ny organisation men mot tankarna kring hur kyrkobyggnaderna ska förvaltas.
Lite förvånande tyckte Jonas Bromander, analyschef på kyrkokansliet, som talade vid vårt studiekonvent igår. Förvånande att så många är positiva till förändringen i organisation men inte kring kyrkobyggnader. Tanken med kyrkobyggnader var att stiften skulle ta över ansvaret. Det verkar inte som församlingarna vill det. Man misstänker att stiftet i så fall kommer att stänga övertaliga kyrkor. Vilket ju säkert skulle behövas. Vi kommer inte ha råd med alla tomma kyrkor. Det finns på många platser inte heller tillräckligt med människor att fylla dem. Eller i varje fall är de inte fyllda nu.
Den stora frågan gäller dock organisationen. Kyrkoordningen säger i andra avdelningen följande:

Svenska kyrkan framträder lokalt som en församling. Denna är den primära enheten inom kyrkan.

Hittills har församlingen haft rätt att besluta kring sin grundläggande uppgift som

... är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission.

I den nya organisationen kommer pastoratet att fatta dessa beslut. Kritikerna menar att detta är ett paradigmskifte. Att pastoratet kommer att bli den primära enheten.
Ja, det ligger något i detta. Men samtidigt har det varit ett konstigt system, där församlingarna fattat beslut om den grundläggande uppgiften men pastoratet eller i vissa fall samfälligheten fattat andra beslut, som verkligen inte är oväsentliga för hur församlingen kan fullgöra sin grundläggande uppgift:
Personal ,fastigheter mm.
Jag menar att det är bättre om dessa beslut hamnar vid samma bord. Problem uppstår när de olika nivåerna inte litar på varandra.
Vi träffade en konsult idag, Bosse Westergård (en av ägarna till PU-konsult i Skellefteå). Han är förvånad över graden av misstro mellan olika nivåer i Svenska kyrkan. Jag håller med!
Därför menar jag att det är bra att det i pastorat med flera församlingar blir pastoratet som har ansvaret både för personal/fastigheter och verksamhetsfrågor. På samma sätt som kropp och själ är enhet. Det är konstigt att dela upp i mjuka och hårda frågor. De hänger ihop.
Jag tror också att vår utmaning är att jobba för större förtroende och mindre misstänksamhet mellan olika nivåer. Och det måste alla hjälpas åt med. Här vilar dock större ansvar på den som har mer makt. Men även den som ser sig själv som ett offer. Svenska kyrkan är ytterst en episkopal kyrka. Det innebär att vi hör ihop i större gemenskaper. Vi hör ihop med varandra. Om en församling betraktar pastoratet som ett hot, då är det ett misslyckande för alla. Därför kommer inte strukturutredningens förslag att bli lyckade, med mindre än att församlingarna i ett pastorat samarbetar och söker förstå varandra. Det är ingen omöjlighet och skulle skapa större förutsättningar för kyrkan att fullgöra sitt grundläggande uppdrag.

Fastan – tankar

Fastan är en tid att avstå. Så tänker vi oss den moderna innebörden i ordet ”fasta”. Att avstå från mat. Ofta med syftet att gå ner i vikt eller bara må bättre.
Ordet kommer så klart via religionens värld. I de flesta religioner förekommer fasta. För att koncentrera sig på något viktigt. Fastan kan vara en period under året eller något en enskild eller grupp gör spontant.
Fastan, som jag upplever den, är en tid för koncentration. I advent 2010 tog jag i en bloggpost hjälp av bilden att gallra. Det känns viktigt att få gallra bort sådant i livet som stör det viktiga. Och min upplevelse är att det finns mycket att gallra bort. Det behöver inte vara negativa saker eller företeelser. (Det kan vara det). Men livet kan bli så fyllt av det myckna att det inte går att se vad som verkligen är väsentligt.
En annan bild kan vara att rensa ogräs eller beskära. Det känns lite mer brutalt och kan ibland behövas. När det gäller mitt arbete som arbetsledare skulle jag kanske hellre tänka i termer av att beskära. Inte så att jag ska beskära något själv. Tillsammans med förtroendevalda, arbetskamrater, församlingsbor osv vill jag vara med och beskära församlingsträdet. Inte för att det ska bli mindre utan för att det ska kunna växa och framför allt bära frukt.
Tyvärr blir det ofta för lite tid med att beskära församlingsträdet. Vi vill gärna se nya grenar och kvistar växa. Det kan vara positivt. Men erfarenheten säger att vi har lättare för att lägga till än för att dra ifrån.
Sedan finns det ett annat träd i mitt arbete, som visar sig ännu svårare att beskära: sammanträdet! Det kan bli en hel skog. Som alla vet kan det bli så att man inte ser skogen för alla träd.
Så både i den egna livet och i arbetslivet känns fastan välkommen och viktig. Ja, livsavgörande.