Sunday 9 December 2018

Minnet av en fjellstedtare

Lars H Gustafsson, känd barnläkare med stort engagemang inom bland annat Rädda Barnen, är också en rikligt publicerad författare. I min bokhylla står boken
Barnapappa
Visserligen har jag endast fem barn och inte åtta som författaren men det var ändå stor igenkänning när jag läste boken för många år sedan.

Nu har jag en till. Den heter:
Vemodet mitt i musiken. Om Dick Burvall och oss andra.
Redan baksidestexten avslöjar att bokens huvudperson själv valde att ”i förtid avsluta sitt liv”. Men boken handlar om mycket mer än problematiken kring suicid. På ett ömsint sätt beskriver författaren hur känslig Dick var som person och hur det så småningom blev för tungt att leva. Under sin sista tid var han patient vid Ulleråkers sjukhus i Uppsala.

Bokens första kapitel beskriver hur även pappan tog sitt liv, när. Dick Burvall fick inte veta dödsorsaken förrän långt senare. Det är klart att detta påverkar ett barn. Något som Lars H Gustafsson också lyfter fram.

Men framför allt blir jag berörd av den livsteckning som författaren gör. I boken släpps många andra röster fram. En del av dem känner jag. Exempelvis domkyrkoorganisten Milke Falck, som jag stöter ihop med då och då. I själva verket innehåller listan över personer, som antingen omnämns i boken eller som lämnat bidrag till den, många namn på människor som jag själv lärt känna i Uppsala.

Dick Burvall föddes på 1940-talet i Kristineberg i Västerbotten och växte upp i Boliden, inte långt därifrån. Det är också kända trakter. Långt senare var jag komminister i Norsjö församling. Rakt igenom bygden skär fortfarande den linbana, som användes för att transportera malm från Kristineberg till Boliden. Under många år har den varit en turistattraktion. Det har gått att åka i en del av linbanan: världens längsta linbana, som den beskrivs. Museet är dock öppet. Men framtiden för persontrafiken är oviss.

Så småningom kom Dick Burvall till Fjellstedtska skolan, där han tog studenten. Något som jag också gjort. Han engagerade sig sedan i domkyrkomusiken. Så även jag. Därför håller jag med baksidestexten, som säger om bokens huvudperson:
Men mest var han en av oss.
Har jag träffat honom, undrar jag? Förmodligen. Han var engagerad i körlivet i Uppsala ungefär samtidigt som jag. När han dog på hösten 1983 sjöng jag i en av domkyrkans körer. Men jag får ingen klar minnesbild.

Det är viktigt att människor inte glöms. Inte alla skrivs det böcker om. Men på något sätt kan minnet hållas levande. Svärföräldrarna spelar ett kortspel, som heter Nickel. De gör det framför allt, för att en äldre man mot slutet av sitt liv lärde ut det till dem, så att hans minne skulle få leva vidare. Jag insåg också, när jag läste boken, att jag nu i snålblåsten i december värmer mig med min fars halsduk och min gudfars rock. På så sätt får minnet av dessa två viktiga personer leva vidare i rent konkret bemärkelse.

Under mina år i Sydafrika stötte jag på detta som en stark tradition. När en person dött, ska någon efterlevande bära något av den dödes klädesplagg, tills de slits ut. Jag gör det gärna!

Igår lånade jag boken på
Uppsala Stadsbibliotek.
I höstas mötte jag Lars H Gustafsson, som besökte vårt utbildningsinstitut. Han undrade om han kunde lämna ett exemplar av boken till Fjellstedtska skolan, eftersom Dick Burvall var elev där. Jag förmedlade en kontakt till direktorn och nu finns boken där. Innan jag själv fick ett exemplar av författaren hann jag också beställa ett exemplar till Uppsala stadsbibliotek. Jag har nu lånat detta exemplar, trots att boken redan finns här hemma. Om någon i Uppsala, med anknytning till domkyrkomusiken eller Fjellstedtska skolan, läser detta, så vet ni nu var ni kan låna den.

Så nämnde jag för en annan gammal fjellstedtare, som jag mötte häromdagen, att jag läst om Dick Burvall. Denne kunde då berätta om tillfällen då han sjungit ihop med både honom och ovan nämnde Milke Falck. Så visst lever minnet av Dick Burvall vidare.

No comments: