Syster Sphiwe Khumalo är präst och nunna. Ofta kommer de tre systrarna från Kenosis med ett antal barn från barnhemmet till gudstjänsten i Eastwood. |
Det handlade
mycket om Tomas i dagens gudstjänst. Vi lyssnade till Joh 20:19-35 och där
beskrivs hur Tomas får se den uppståndne Jesus. (I Svenska kyrkan läses istället en del
av kapitel 21, där Tomas också förekommer). Tomas brukar kallas för 'tvivlaren'
men i bibeln benämns han aldrig så. Han kallas 'tvillingen'.
Ofta tänker jag
på en konfirmand, som helt självmant kallade honom 'Tomas tänkaren'.
Att Tomas
tvivlar, förstår vi av rubriken, som ju inte står med i den egentliga
bibeltexten och av det Jesus säger:
Tvivla inte.
Men jag vill ändå
försöka borra lite djupare i Tomas person och agerande. Inte minst i detta med den
kroppslighet, som Tomas uttrycker. Han vill inte bara se och höra. Tomas
vill beröra. Och det han vill beröra är det svåra - lidandet. Han vill helt
enkelt sticka sitt finger och sin hand i de sår Jesus har efter korsfästelsen. Under
hela kristendomens historia har människor funnit tröst i denna kroppslighet,
som ibland kallats för 'sårmystik'. Carl Olof Rosenius, viktig i grundandet av
EFS, skrev 1847 psalmen: 'Var jag går i skogar, berg och dalar' och där finns
motivet tydligt:
När på Tomas Segerfursten tänker,ser att tyngd och tvivlande han går,skyndar han och honom nåden skänkeratt få se och röra vid hans sår.
Ingrid Thompson läser evangeliet från mittgången. |
Det var spännande
i vår gudstjänst i Eastwood idag. I bänkarna fanns fyra präster men det var Ingrid
Thompson som ledde gudstjänsten och predikade. Hon predikade mycket kort och
inbjöd sedan den som ville att komma fram att göra det och dela tankar kring vad
uppståndelsen betyder i deras liv. Vilket bra grepp. Det blev sex korta
vittnesbörd och jag insåg att de alla berörde svåra delar av livet och hur förändring
skett och nytt liv brutit fram. Det handlade t ex om droger, trafikolyckor,
sjukhus, benbrott.
Då blev jag inspirerad
och gick, som den sjunde personen, fram. Jag berättade hur Tomas personlighet och
agerande gripit mig. Han behöver – för att förstå uppståndelsens verklighet –
knyta an till lidandet och smärtan.
En välidgt påtaglig smärta upplevde Mrs Prince, som bröt armen just före påsk och nu vittnade om hur glad hon var att återigen få fira gudstjänst med sin församling. |
Det jag tänker
särskilt på i dagens Sydafrika är två saker. Det ena är de attacker som sker
mot alla migranter i landet. Det andra är attackerna mot alla statyer. Det
senare är ju ett mindre problem. Statyer har inga känslor. Men både främlingsfientligheten
och attackerna mot statyerna är symptom på något djupare.
Sydafrika är känt
för sin försoningsprocess. Det som skedde efter 1994 var inget mindre än ett
mirakel. Personer som Mandela och Tutu var, och i Tutu’s fall är, enastående.
Men försoning är en färskvara. Den måste varje generation upptäcka på nytt. I varje
sammanhang behöver processen födas fram på nytt. Egentligen måste varje enskild
individ få möjlighet till försoning, i sin egen takt och på sitt eget sätt.
Detta har jag
lärt mig av Tomas och av min trossyskon i Eastwood.
Till och med
aggression måste få en plats i varje försoningsprocess. Helst utan att
människoliv går till spillo. Därför var jag inte förvånad när ett videoklipp
med Khalid Abdul Muhammad dök upp i mitt flöde på facebook. Den som delade klippet är präst och lärarkollega till mig.
Khalid Abdul
Muhammad levde 1947-2001 och var en svart aktivist i USA. Han var en av ledarna
i 'the Nation of Islam' (NOI), som är en radikal och starkt ifrågasatt rörelse, grundad
1930. Khalid Abdul Muhammad uttryckte sig ofta så tillspetsat att han t o m blev avsatt inom NOI.
Ändå – eller på grund av detta – hade han ett stort stöd bland stora grupper av
svarta.
På videon –
länken kommer här – hörs han bland annat säga om Mandela:
No man walks out of prison after 27 years and becomes the President, unless there's a script and a plan behind the scene to remove the economic sanctions from whites in South Africa, but no real plan for redistribution of the wealth.
Det är inte så
konstigt att detta klipp dyker upp just nu. Den yngre generationen i Sydafrika
måste få ifrågasätta Mandela och försoningsprocessen. Jag hoppas att de kommer
fram till att försoning ändå är bättre – för alla – än hat och hämnd. Men jag
hoppas också, att de många vita ungdomar, som fortfarande har en priviligerad
ställning, förstår det och inser att Sydafrika måste bli mer rättvist.
Självklart behöver även den växande skaran svarta, rika förstå detta.
Frågan måste
ställas, hur länge de fattiga ska behöva vänta. Hur ofta läggs inte kravet över
från oss priviligierade, på de mindre priviligierade, att de ska vara
försonliga. Varför ska de det? Har Afrikas fattiga tjänat något på det?
När Robert Mugabe
besökte Sydafrika i veckan, slogs jag av hur populär han är. Det var hans andra
statsbesök i Sydafrika. Jag betraktar Mugabe som en diktator.
Det jag skriver om här, är hur många människor i Sydafrika ser på honom. Han är minst sagt populär. Det är dock ingen överdrift att påstå att han inte är så mycket för Sydafrikas
försoningsprocess. Yahoo! News återger vad som hände när han var i Soweto. Han
gick emot en grupp journalister, då han plötsligt vände på klacken och sa:
I don't want to see a white man.
Tydligen hade han
sett ett vitt ansikte bland reportrarna.
Paradoxalt nog är
den övervägande delen av de migranter som finns i Sydafrika från Zimbabwe. Men
om detta pratade inte Zuma och Mugabe, enligt IOLNews, som citerar Ellinor
Sisulu, som var gift med förre talmannen i parlamentet, Max Sisulu. Ellinor Sisula sa om de två presidenterna:
They sit on a table and there’s lumps of s*** on the table. The s*** is xenophobia and it’s stinking there, but they will look elsewhere to put the blame and say kukhona okunukayo (something stinks), open the windows. They don’t deal with the s***. They talk about things which have no relevance to the people ...
Så var det nog.
Trots att de fattigaste av fattiga jublar över Mugabe (och ofta även över Zuma)
står deras intressen inte alltid högt upp på agendan för presidenterna.
Även frågan om
statyer kom upp vid statsbesöket. Där får jag ändå säga att Mugabe var
humoristisk, citerad igen av IOLNews:
We in Zimbabwe had forgotten about Cecil Rhodes until South Africa said it has his statue in Cape Town, where he was the minister of the Cape and mischievously wanted to also take control of Zimbabwe ...
Och han
fortsatte:
We have his corpse, you can keep his statue ...
Det är ju så att
John Cecil Rhodes är begravd i Matopa Hills, utanför Bulawayo i Zimbabwe.
Enligt eget önskemål. Det har ifrågasatts om graven ska få vara kvar.
Mugabe igen:
I don’t know what you want us to do with him…do you think we should dig him up? …but perhaps his spirit may rise again. We have decided to keep him down there ...
Om sanning ska
fram, är det en stor turistattraktion och inbringar dollars till statskassan.
Som kristna är vi
dock inte instresserade av statyer eller personer i gravar. Vi firar i
påsktiden en person som inte finns kvar i graven. Vi möter inte Jesus som staty utan som en levande frälsare och befriare.
Trots
uppståndelsens seger är Jesus dock sårmärkt. I dessa sår ryms världens fattiga
och alla de som lever i utsatthet. Med denna bloggpost har jag velat uppehålla
mig i detta såriga 'space' och tror att det är där vi som kyrka behöver finnas. För det är där som uppståndelsen sker och försoningen förankras.
No comments:
Post a Comment