On my way to Karlsruhe

In a few hours my train from Uppsala to the 11^th Assembly of the World Council of Churches (WCC) in Karlsruhe leaves. I am excited. I also had the privilege to participate in the 10^th Assembly in Busan, South Korea, in 2013. 

The WCC represents millions of Christians around the globe. Mainly Orthodox and Protestant. The Roman Catholic Church is not a member of the WCC but are involved in several commissions and programs. Other church traditions will also be present with some representatives. In short this is an opportunity for the entire ecumenical movement to grow and to come closer to one another.

The theme this year is:

Christ's love moves the world to reconciliation and unity.

The Swedish Lutheran minister, hymnwriter and composer, Per Harling, has written the theme song. Listen to it below and get an idea of what the ecumenical movement looks like.

My responsibility is first of all to be part of the planning team of one out of four preassemblies, namely the Preassembly of a Just Community of Women and Men. Monday 29 August and Tuesday 30 August this will take place.

When the Assembly itself starts I will serve as an advisor to the Assembly and part of the Pastoral Care team. Around 5 000 persons will come, and we need to be ready to accompany those who experience hurt of different kinds.

In my capacity as General Secretary of the Swedish Bible Society this is a very good place to be at. There will be many opportunities to learn more about the global ecumenical movement. Already now I know that I will meet some colleagues from other Bible Societies and from our umbrella organisation, United Bible Societies.

On my blog I will report regularly from the Assembly and share my impressions. You are welcome to read and even share with others through social media.

Vrede och sorg över S:t Davidsgården

Kapellet på S:t Davidsgården är perfekt för retreater. Varje deltagare
har ett eget utrymme att sitta i.

Första gången jag var på retreat var just på S:t Davidsgården i Rättvik. Det var under min gymnasietid. Jag gick på Fjellstedtska skolan i Uppsala och på fritiden var jag ledamot i KGF-kommittén. (KGF=Kyrkliga Gymnasistförbundet). Det kan ha varit 1977 på vårvintern. Eller kanske 1978. KGF’s Generalsekreterare, Per Englund, höll i retreaten och alla i KGF-kommittén som ville, fick vara med. Jag visste nog inte riktigt vad jag gav mig in på.

Det var inte helt enkelt att hitta. När jag frågade en man om vägen, minns jag att han sa:

Jaså, Du ska till grubbel-boa

Det var en fin upplevelse att vara helt tyst och ge sig hän till ett möte med Gud i bön, gudstjänst, meditation, måltider och vandringar i det vackra, av snö inbäddade landskapet.

Varje meditation inleddes med en bön av Charles de Foucauld:

Fader, jag överlämnar mig till dig.Gör med mig vad du vill. Vad du än gör med mig, tackar jag dig. Jag är redo till allt, jag är med på allt. Må bara din vilja ske med migoch med allt skapat. Jag önskar ingenting annat, min Gud, ty du är min Fader.

Sedan dess har jag varit på många retreater. Dessutom har Charles de Foucauld blivit en av mina förebilder. (Om honom kan jag berätta mer senare).

Relationen mellan S:t Davidsgården och Västerås stift har länge varit ansträngd. Det handlar framför allt om S:t Davidsgårdens lednings syn på kvinnor i prästämbetet. Nu var det längesedan jag var där. Andra – och senaste gången – var under min prästubildning. Då gick jag åter på Fjellstedtska skolan, som hade bytt skepnad till Svenska kyrkans Pastoralinstitut i Uppsala (PIUS). Alla blivande präster var på obligatorisk retreat just på S:t Davidsgården. Det var innan relationen med Västerås stift blivit infekterad. (Kanske den var det utan att jag visste det).

Nu har den grupp som utgör kommuniteten ”Den Heliga Treenigheten”, valt att konvertera till den Romersk Katolska kyrkan. Människor gör så ibland. Byter samfund. Det är ofta smärtsamt för omgivningen men det ingår i religionsfriheten. En av dem är föreståndaren på Berget, Peder Bergqvist, som är präst i Svenska kyrkan. Detta kan han naturligtvis inte fortsätta att vara om han upphör att tillhöra Svenska kyrkan (vilket sker när han konverterar).

Problemet är om även S:t Davidsgården därmed upphör att vara en retreatgård i Svenska kyrkan. Det är en stiftelse, så styrelsen gör förmodligen som de vill, inom ramen för stiftelsens stadgar. Men gården har vuxit fram inom Svenska kyrkan och det är många i Svenska kyrkan som varit med och stöttat den ekonomiskt.

Förrförre biskopen i Västerås stift säger i KyrkansTidning att de som konverterar begår en slags stöld om konversionen innebär att S:t Davidsgården blir katolsk.

Nuvarande biskopen i Västerås, Mikael Mogren, är också arg, menar Kyrkans Tidning. Eller är han mest ledsen. För att den kristna kyrkans bristfällighet blir synlig. Det enda medel han har att hantera sin sorg är att öppna ett tillsynsärende. Det gäller dem som är präster i Svenska kyrkan och nu konverterar.

Vad jag förstår är det bråttom. När de väl konverterat är de inte längre präster och då kan inte biskopen utöva tillsyn över dem.

I ett pressmeddelande från ledarna på S:t Davidsgården, som publiceras i Signum, en katolsk tidskrift, står det om nattvardsfirandet i framtiden:

Bergets föreståndare kommer att leda den katolska mässan och Bergets gårdspräster och de retreatledare som är präster i Svenska kyrkan kommer att leda den svenskkyrkliga mässan i S:t Davids kapell.

Vad jag förstår är Berget, S:t Davidsgården och kommuniteten ”Den Heliga Treenigheten” inte helt och hållet samma sak.

Är det säkert att det inte kan vara en ekumenisk plats? Det som på engelska kallas ”Ecumenical Space”. Då kan grupper från Svenska kyrkan komma och även vilken präst som helst i Svenska kyrkan kan då leda mässan. För varken män eller kvinnor i Svenska kyrkans prästämbete betraktas av katolska kyrkan som präster fullt ut – alltså kan det inte spela någon roll vem som leder mässan. Ur Romersk Katolsk synvinkel. Det skulle kunna vara en öppning

Om däremot ledningen för Berget och S:t Davidsgården fortsätter att porta kvinnor i prästämbetet från att leda mässan – ja, då är det helt klart ett steg bakåt.

Charles de Foucaulds bön skulle kunna komma till pass. Jag skriver den igen, med en lätt bearbetning:

Gud, jag överlämnar mig till dig.Gör med mig vad du vill. Vad du än gör med mig, tackar jag dig. Jag är redo till allt, jag är med på allt. Må bara din vilja ske med migoch med allt skapat. Jag önskar ingenting annat, min Gud, ty du är min Gud.

My first blog post in India – still in cyberspace

Philip Vinod Peacock, a fellow theologian in Kolkata, invited me to write a contribution to the blog: alterVoice. An honour. On the blog one can read about it:

It seeks to provide a forum which will enable a creative and critical reflection on matters relevant for Christianity and Church life in India.

My post is named: Busan and Ecumenical Space and the link comes here.