Ärkebiskopsafton

Vi firar julafton och midsommarafton mer än juldagen och midsommardagen, inte sant? Så därför är det väl rimligt att många redan dagen före ärkebiskopsvalet vet vem som blir ny ärkebiskopen för Svenska kyrkan.

Jag hade tänkt göra en genomgång av allt jag läst i sociala medier (samt även i andra medier) på sistone, men jag tror inte jag orkar. För tillfället verkar dessutom debatten handla mer om själva debatten än om kandidaterna. För mig är det självklart att debattens vågor går höga, när det ska fattas viktiga beslut. Att många inte klarar av att skilja på sak och person är beklagligt. Men inget att förvåna sig över. Och visst tycker jag också att en del inlägg går över gränsen.

Men låt mig nu säga något om vem jag själv anser skulle bli den bästa ärkebiskopen. Egentligen är det livsfarligt, för jag kan inte säga att jag känner någon av dem väl. Jag baserar min uppfattning på de få gånger jag träffat dem och det lilla jag läst om dem. Exempelvis det som åtminstone fyra av dem själva uttryckt i fördjupande texter i samband med utfrågningen. Länken kommer här:

Johan Dalman har jag känt ganska länge. Johan har stor erfarenhet av kyrkligt ledarskap. Jag har stött på honom lite nu och då och han är trivsam att ha och göra med. Men jag får inte riktigt kläm på vem han är. Den text han skriver i samband med hearingen är allmänt hållen och jag förstår inte riktigt vad han vill få sagt med den. Hade jag haft rösträtt skulle nog inte min röst hamnat på Johan.

Per Eckerdal kom aldrig till hearingen och skrev heller ingen fördjupande text. Han verkar inte direkt intresserad av att bli ärkebiskop. Förmodligen p g a sin ålder. Jag försökte sätta mig in i vem han är i samband med biskopsvalet i Växjö för några år sedan. Jag bloggade om detta. Länken kommer här. Jag var inte helt negativ till honom men han var inte min favorit. Det är han inte heller i detta val. Men det han brinner för, människor i utsatta situationer, det tror jag vore en bra egenskap hos en ärkebiskop.

Cristina Grenholm är så vitt jag förstår en kunnig teolog och väl insatt i Svenska kyrkans organisation och maktapparat. Vi brukar hälsa glatt på varandra men jag kan inte säga att jag känner henne så värst väl. De gånger jag hört henne predika eller tala har jag faktiskt inte blivit så berörd. Däremot tror jag att hon gjorde bäst ifrån sig på hearingen, det lilla jag kunde lyssna här nere i Sydafrika med dålig internetuppkoppling. Det hon skriver i sin fördjupningstext håller jag i stort sett med om. Hon skriver om ekumenik och respekt. Men trots detta är inte Cristina min huvudkandidat.

Antje Jackelén är en god talare och jag har blivit imponerad de gånger jag lyssnat till henne. Men kanske är hon en bättre teolog än hon är en karismatisk ledare. Att döma av reaktioner från Lunds stift är uppenbarligen många nöjda med henne som biskop. Jag vet egentligen inget mer om det. Den text Antje skriver handlar om religionsteologi och jag blir faktiskt lite bekymrad. Att vi ska behandla alla människor respektfullt anser jag självklart. Att det bara finns en Gud är också självklart. Men nu är vi ju faktiskt kristna. Kan vi inte frimodigt säga att det är vår tro, att Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed. Skulle inte de flesta muslimer anse att Koranen är viktigare än Isa Ibn Maryam? Mitt sätt att se på respekt för andra är den att jag frimodigt får tro det jag tror och denna trygghet gör att jag nyfiket kan se på den andra. När det gäller de olika religionerna som frälsningsvägar menar jag, på goda grunder, att vi inte ska döma – bara vittna. Och vi, som är kristna, kan frimodigt vittna om Kristus. Men jag tror faktiskt att Antje ändå skulle bli en bra ärkebiskop. Hon har pondus på något sätt. Det gillar jag. Och jag tycker att hon också frimodigt vittnar om Kristus. Att vi inte är helt överens i hur vi uttrycker oss religionsteologiskt är för mig inte helt avgörande.

Ragnar Persenius är nog den jag träffat mest. Påläst och kunnig. Lite torr kan han vara men jag har stor respekt för hans kunnande. Han har också en stor erfarenhet som biskop och det kanske inte är så dumt, när man ska bara ärkebiskop. (Men det gäller ju åtminstone en till av kandidaterna!) I sin fördjupande text väljer han ett helt annat grepp än de andra. Han berättar personligt om en kristen människa, som genom sin tro blivit en fördjupad människa. Det gillar jag. Jag har inte något emot att Ragnar blir ärkebiskop men jag sätter inte honom främst.

Det jag saknar hos alla fem är ett internationellt drag. Kyrkan som en världsvid gemenskap. Vår samhörighet med människor som lever i utsatthet på södra halvklotet. 

Summa summarum: Jag kan tänka mig att Antje blir en bra ärkebiskop. Hon är nog den tydligaste av de fem och det gillar jag. Om det sedan blir hon, det är en annan fråga. Jag försöker att räkna med att Guds goda Ande finns med i morgon. När jag ber min aftonbön ikväll kommer jag att be såhär:

Gode Gud, ge svenska kyrkan en ärkebiskop, som kan bidra till att Din vilja sker på jorden så som i himlen. Amen