Kroppkakor - livets nödtorft

Åtminstone på Kalmar nation med näst äldsta dottern iförd mostrets folkdräkt. Vackert!

Ilse Naudé

Vid 98 års ålder gick Ilse Naudé ur tiden i torsdags – för en vecka sedan. Det kan man läsa i exempelvis the Sowetan eller på SACC’s hemsida. Hon är visserligen mest känd som maka till framlidne Beyers Naudé. Men hon står definitivt på egna ben som förebild. Sydafrikas nuvarande president, Jacob Zuma, säger enligt Sunday Times:

We will always remember Tannie Ilse as the pillar beside her late husband, Dr Beyers Naude, a pioneer of non-racialism and one of the stalwarts of our struggle for liberation both here and abroad.

(“Tannie” är Afrikaans och betyder “Tant”).
Ett annat omdöme kommer enligt samma källa från förre presidenten, Nelson Rolihlahla Mandela:

If someone asks me what a new South African should be, I will say 'Look at Beyers and his wife, Ilse'.

På samma hemsida kan man också läsa att äldste sonen, Johan Naude, sagt enligt Die Burger newspaper

... that were it not for his mother's strength, his father would never have achieved what he did in the fight against apartheid.

Jag träffade henne på hennes makes begravning och tog då denna bild.


Jag skrev då i ett rundbrev hem till Sverige:

På den efterföljande mingelmaten kunde jag föreviga en vacker händelse. Vilka övriga på bilden är vet jag inte men det är i alla fall Sydafrikas President Thabo Mbeki, som knästående talar med Tannie Ilse, änka efter Oom Bey. Jag tror inte det kommer att ske, men på något sätt skulle jag önska att även hon får en officiell begravning, den dag hon går ur tiden. Hennes kamp var förmodligen inte enklare än makens. Hennes bidrag var sannolikt inte mindre. Hon, som var Herrnhutare från Genadendal, en plats där människor av olika raser levde ihop på ett helt annat sätt än i den reformerta miljön, var med all sannolikhet det allra viktigaste skälet till att Oom Bey kunde ta avstånd från Apartheid. När även jag gick fram och tog henne i hand, var det första hon sa: ”Tack, för att ni i Sverige var vårt stöd!” Mycket har vi kvar att lära. Läxan stavas försoning och ödmjukhet. För mig var detta en viktig dag, som jag gärna ville dela med er alla som läser dessa rader.

(”Oom” är också Afrikaans och betyder ”farbror/morbror”.) Herrnhutare eller Moravians, som de heter på engelska, är även de Lutheraner. Det var en väckelse-rörelse från den lilla byn Herrnhut i Tyskland. Missionsstationen Genadendal blev stilbildande från mitten av 1700-talet. Man köpte mark och började odla den. Där inbjdös sedan kristna att bo tillsammans och det blev en sorts fristad i ett annars rassegregerat land.
Vi besökte Genaadendal 2010 och det är en fantastisk plats. Nådens dal, betyder orden.


Igår ägnade hustrun och jag mer än en timme åt att hitta fotot utan framgång. Idag pratade hustrun med sin syster, mostret. Och hon hade sparat fotot. Fantastiskt! Så nu kunde jag med hjälp av dessa illfundiga systrar, publicera min bild.

Mostrets gåva

Familjen har ett moster. Det kallas så! Ibland håller mostret tal. Detta skedde vid gårdagens julmiddag. Kallrökt lax till förrätt, anka à l’orange till varmrätt och hemlagad ostkaka till efterrätt. Trevligt och gott. Jag inledde med ett tal utifrån upplevelser under julförberedelserna.

Motivet var en pappersjulbonad, där man kan urskilja sex personer. En förmodad mamma, tre döttrar och två söner. Nog så passande. Men frågan infinner sig: var är pappan? Utifrån detta talade jag något om situationen i huset dagarna före jul, när fadrens juldepression slår ut i full blom. Speciellt denna jul, när ingen av de tre döttrarna fanns på plats och hustrun var själv med maken och de två sönerna. I mitt middagstal var min poäng att själva bonaden beskriver mitt utanförskap. Ända tills äldste sonen säger:

Men pappa, vem är det då som tagit bilden?

Alltså är jag med och så är det naturligtvis. Vi deltar alla på olika sätt i julförberedelserna och i vår familj, liksom i varje familj, försiggår ett spel kring vem som gör vad, vilka traditioner som är viktiga eller kan slopas osv.
Nåväl, detta fick igång mostret, som vid middagens avslutning tog till orda och högt mediterade över hur julförberedelserna i släkten skulle se ut om familjens kvinnors drog sig tillbaka och lät männen agera projektledare. Ett tankeexperiment. Men ett spännande sådant.
Nu är det Annadag jul och jag tänkte: dags att ta initiativ och bli nästa juls projektledare. Punkt 1 blir att ur förrådet plocka fram den låda, som bär texten:
Julsaker som inte används.
Något kommer att sparas, en del kanske skänkas till stadsmissionen men det mesta är nu slängt. Inklusive yngste sonens egenhändigt tillverkade lucia och organga stjärngosse.