Mostrets gåva

Familjen har ett moster. Det kallas så! Ibland håller mostret tal. Detta skedde vid gårdagens julmiddag. Kallrökt lax till förrätt, anka à l’orange till varmrätt och hemlagad ostkaka till efterrätt. Trevligt och gott. Jag inledde med ett tal utifrån upplevelser under julförberedelserna.

Motivet var en pappersjulbonad, där man kan urskilja sex personer. En förmodad mamma, tre döttrar och två söner. Nog så passande. Men frågan infinner sig: var är pappan? Utifrån detta talade jag något om situationen i huset dagarna före jul, när fadrens juldepression slår ut i full blom. Speciellt denna jul, när ingen av de tre döttrarna fanns på plats och hustrun var själv med maken och de två sönerna. I mitt middagstal var min poäng att själva bonaden beskriver mitt utanförskap. Ända tills äldste sonen säger:

Men pappa, vem är det då som tagit bilden?

Alltså är jag med och så är det naturligtvis. Vi deltar alla på olika sätt i julförberedelserna och i vår familj, liksom i varje familj, försiggår ett spel kring vem som gör vad, vilka traditioner som är viktiga eller kan slopas osv.
Nåväl, detta fick igång mostret, som vid middagens avslutning tog till orda och högt mediterade över hur julförberedelserna i släkten skulle se ut om familjens kvinnors drog sig tillbaka och lät männen agera projektledare. Ett tankeexperiment. Men ett spännande sådant.
Nu är det Annadag jul och jag tänkte: dags att ta initiativ och bli nästa juls projektledare. Punkt 1 blir att ur förrådet plocka fram den låda, som bär texten:
Julsaker som inte används.
Något kommer att sparas, en del kanske skänkas till stadsmissionen men det mesta är nu slängt. Inklusive yngste sonens egenhändigt tillverkade lucia och organga stjärngosse.