Men det finns skillnader. På den kyrkliga arbetsplatsen är det många andra som engagerar sig ideellt. Så är det vanligtvis inte på en restaurang eller inom det privata företaget. I församlingen uppstår då lätt en situation att de frivilligt engagerade får lite för mycket att göra. Frivilligheten blir ett begrepp som töms på innehåll. Man känner sig inte längre frivillig. Man känner sig tvingad, nödgad att ”ställa upp”. Så är det också i föreningslivet. Någon vill avsäga sig ett uppdrag och andra övertalar henne eller honom att sitta kvar. Då är inte bara frivilligheten i fara. Även demokratin.
På den kyrkliga arbetsplatsen är det lätt gjort att de anställda känner skuld över alla utarbetade frivilliga och tänker:
Men jag har ju också en fritid. Jag kan ju också ställa upp ideellt i församlingen.Det låter i förstone väldigt bra. De frivilligt engagerade jobbar kanske 40 timmar på sin vanliga arbetsplats och sedan gör de ett antal timmar ideellt i församlingen. Den kyrkligt anställde borde ju vara beredd till samma uppoffring. Inte sant?
Jag håller inte med! Låt mig förklara varför. Jag menar att vi måste skilja på Gud och församlingen. Gud vill jag ge all min tid. 24-7. Det finns inte (eller borde inte finnas) en sekund i veckan, som inte är Guds tid. Alltså handlar det inte om att ge några timmar extra till Gud. Gud vill ha hela mig! All min tid!
Är jag nu kyrkligt anställd och ägnar 40 timmar åt organiserat församlingsarbete är det bättre för alla om resten av min tid ägnas något annat. Familjen, fritidsengagemang etc. Varför inte avkoppling? Då blir jag väl en bättre kyrkoarbetare.
Men vad jag än gör på min fritid vill jag ge även den tiden till Gud. Så tror jag! Därför ska jag nu med gott samvete vara ledig resten av detta år. Men min Gudsrelation tar jag aldrig ledigt ifrån. Jag kan ju inte ta ledigt från livets källa. Gud som i julen visar sig vara Immanuel: Gud med oss!
Därmed hoppas jag också att Du som läser detta upplever en, i ordets alla bemärkelser, God Jul!
