Tanzania i fokus

Emma Kreü talade vi
kyrkkaffet.

För oss blev det mässa i Stenhagen idag. S:ta Maria kyrka tillhör Helga Trefaldighets församling och det händer att vi firar gudstjänst där. Inför morgonens mässa annonserades följande:

Kyrkkaffe med Tanzania i blickpunkten.
Tanzaniakaffe, konstutställning, hantverk, program med sång och musik.
Kända Tanzaniaprofiler medverkar.

Det sista var intressant. De kända profilerna visade sig bland andra vara Berit och Sten Rylander respektive Elisabeth och Erland Hillby. Dessutom medverkade ordföranden för Svensk-Tanzaniska föreningen (SVETAN), Emma Kreü.

Först firade vi mässa i kyrkan. Inledningsvis stannade vi upp inför det mord som begicks i Stenhagen (där S:ta Maria alltså ligger) för endast ett par dagar sedan. Mordet ägde rum ett stenkast från kyrkan och de anhöriga till den som mördades samt hela förortens väl och ve, bars sedan fram i förbönen.

På denna plats begicks ett mord i fredags, den 18 augusti 2017.

Elisabeth Hillby predikade. Förkunnelsen bestod till stor del av berättelser från hennes tid i Tanzania och hon underströk att hon hade sökt sin grundläggande trygghet i dopet, när hon i olika sammanhang varit rädd eller osäker.

I mässan såväl som vid kyrkkaffet sjöng Vokalensemblen Uppslaget.

Vokalensemblen Uppslaget sjöng - dagen till ära i afrikanska dräkter.

Det som framför allt fastnade i mitt medvetande var när Sten Rylander gjorde oss uppmärksamma på att Tanzanias elefantstam minskat med 60% mellan 2007 och 2014. Att jämföras med hela kontinenten, där minskningen varit 30%. Det är verkligen häpnadsväckande siffror men jag kan verifiera dem i en artikel i The Guardian. Artikeln handlar om Wayne Lotter, som var en av grundarna till

PAMS Foundation

Det är en organisation som arbetar för att elefantstammen ska skyddas. Wayne Lotter var dess ordförande och mördades i onsdags i Dar Es Salaam. Tragiskt. Sten var märkbart berörd av detta.

Det var omöjligt att inte göra kopplingen till det mord som begicks i fredags precis utanför kyrkan. Av helt andra orsaker, får man förmoda. UNT ger ingen information kring vad som ligger bakom det mordet. Men mord är mord. 

Berit Rylander har, tillsammans med Sten, bott och arbetat i en antal afrikanska länder.

Det är så mycket mörkt som händer i vår värld. Det betyder inte att dagen saknade hopp. Berit Rylander talade framför allt om utbildningssatsningar i Tanzania och vad Sida har bidragit med. Det kändes mycket hoppfullt. Tanzania är materiellt fattigt och korruptionen är svår. Men det är ett land utan krig. Det är också ett land där kristna, muslimer och traditionalister på det stora hela taget lever i samförstånd. Dess president, John Magufuli, är känd för att vilja bekämpa korruptionen.

Barnen visar ofta vägen till deltagande
i mässan. Så även idag.

Utbildning är annars intimt förknippat med barn. Om barnet som förebild handlade söndagens evangelietext.

De började undra vem som var den störste av dem. Jesus, som visste vad de tänkte i sina hjärtan, tog ett barn och ställde det bredvid sig och sade till dem: ”Den som tar emot detta barn i mitt namn, han tar emot mig, och den som tar emot mig, han tar emot honom som har sänt mig. Ty den som är minst av er alla, han är stor.” (Luk 9:46-48)

Efter en spännande och innehållsrik förmiddag cyklade vi vidare ut i Hågadalen, där vi bland annat gjorde ett stopp på

Tantens gröna skafferi

En fantastisk butik med mycket närodlat, ekologiskt och även rättvisemärkt. Jag kunde byta några ord med en av de ansvariga. Det är en av de butiker som delvis har samma sortiment som

Fair Trade Shop Globalen

Som ordförande i den förening som driver Globalen är det alltid roligt att utbyta tankar och idéer med någon i samma bransch.

Det går att göra mycket för att vi tillsammans ska göra denna värld bättre. Både i Sverige och Tanzania. Och på andra ställen.

Vem äger Mandela?

Det självklara svaret är naturligtvis: 

Ingen! 

Det går ju inte att äga en annan människa, trots slaveri och trafficking. Frågan är väl fel ställd? Dessutom är ju Mandela död.

Vid närmare eftertanke visar det sig dock att frågan är allt annat än irrelevant. Det första svaret hittar jag i Sten Rylanders informativa bok:

Nelson Mandela - Tolerans och ledarskap

I ett appendix räknar Sten upp de olika stiftelser som finns i Mandelas namn. Det är i själva verket dessa som äger varumärket Mandela. Men det är ju inte riktigt det svaret jag söker.

Ställer vi frågan i den omedelbara kontexten – Mandelas förestående begravning – blir svaret annorlunda. Familjen har självklart mycket att säga till om, när det gäller begravningen men så har även the Methodist Church of Southern Africa, som i de direkta begravningsförberedelserna företräder familjen. Det var den kyrkan Mandela tillhörde. Men familjen och kyrkan får absolut inte fatta alla beslut själva. Eftersom det kommer att bli en statsbegravning är också den sydafrikanska staten tydligt involverad, företrädd av regeringen och ytterst President Jacob Zuma. Dessutom har ANC ett ord med i laget.

Men detta gäller enbart fram till den 15 december. Sedan är det naturligtvis en öppen fråga hur arvet efter Mandela ska förvaltas. Skulle frågan ställts till Mandela själv skulle han säkerligen svarat: Sydafrikas folk. Det var ju så han uttryckte sig efter sin frigivning i februari 1990.

I stand before you not as a prophet but as a humble servant of you, the people. Your tireless and heroic sacrifices have made it possible for me to be here today. I therefore place the remaining yeas of my life in your hands.

Här skulle min bloggpost kunnat sluta. Men den gör inte det.

I Aftonbladet publicerades en debattartikel av Åsa Lindeborg igår, fredag.

Inga moderater på Mandelas begravning. Därför ska Bildt & Reinfeldt stanna hemma.

På ett övertygande sätt visar hon hur ledande moderater (som nu kan tänkas komma att representera Sverige vid begravningen) under kampen mot apartheid motarbetade anti-apartheid rörelsen. Jag håller med om hennes analys. Jag var själv med vid folkriksdagen mot apartheid och minns väl hur representanter för Moderata Ungdomsförbundet röstade emot i stort sett alla resolutioner. I mitten av 1980-talet tyckte många av moderaterna att Nelson Mandela gott kunde stanna i fångenskap. Sanktioner ville man inte ha och stöd till ANC var uteslutet. Det är viktigt att lyfta fram. Jag tycker också att moderaterna har en del att förklara. Det kunde vara lämpligt att göra det nu. Försoning och förlåtelse hör ihop.

Men min fråga blir ändå: Äger Åsa Lindeborg plötsligt Mandela? Kan hon avgöra vem som bör eller inte bör delta i hans begravning? Det tror jag inte hon tycker. Så klart har non rätt att ha en uppfattning och torgföra den. Roligt i sammanhanget är ju också att Åsa Linderborgs skrivit en roman med titeln:

Mig äger ingen

Jag ger henne rätt i att vi får skilja på Mandela före fängelset och efter. Mandela drev en konsekvent kamp mot apartheidregimen och den byggde han på The Freedom Charter från 1955. I förhandlingarna efter sitt frigivande och under hans period som president blev den förda politiken en annan. Åtminstone på det ekonomiska området. Jag kan med Åsa Lidnerborg beklaga att så många sydafrikaner fortfarande lever i misär och att de rika efter 1994 tyvärr blivit ännu rikare.

Här vill jag dock stanna upp ett ögonblick och ställa några självkritiska frågor som har med moral att göra. Om vi i Sydafrika ser en miniatyr av världen i stort – var placerar jag in mig själv? Jag vet inte hur det är med Åsa Linderborg men jag måste erkänna: Moraliskt har jag inget att komma med. Jag har mer gemensamt med de rika i Sydafrika än med de fattiga. Tyvärr!

Vilket pris betalade jag i kampen mot apartheid? Visst engagerade jag mig på olika sätt i kampen men kan jag säga att det pris jag behövde betala var högt? Självklart inte. Inte i jämförelse med Mandela och de många andra som var frihetsberövade. Inte i jämförelse med Sydafrikas folk, som fortfarande betalar priset. Jag vet inte hur högt pris Åsa Lindeborg behövde betala. Därför kan jag heller inte svara på om hon har rätt att avgöra huruvida någon annan borde eller inte borde närvara vid Mandelas begravning.

Vad jag märker är att vi är många, framför allt i sociala medier, som på olika sätt försöker förfoga över Mandelas namn. Vi uppdaterar våra statusar, vi länkar och bloggar. Jag är en av dem. Jag gör det just nu. Det är jag medveten om. På olika sätt vill vi höra ihop med Mandela. Och det är väl inget större fel med det. Men när vi drar en gräns och säger att andra inte har samma rätt som vi, då undrar jag om vi inte överskrider våra moraliska befogenheter. Jag kan förstå om fattiga sydafrikaner gör det. Jag menar att de i så fall har en moralisk rätt till det.

Men min upplevelse av hur sydafrikanerna själva gör, går stick i stäv med det ovan nämnda. Här får alla vara med och sörja och minnas. I de otaliga TV-sända minnesprogrammen intervjuas frihetskämpar men också representanter för de grupper som förespråkade apartheid. Bland de kondoleanser som strömmar in från världens ledare hoppade jag till när Mahmoud Abbas' hälsning följdes av Shimon Peres'. Här görs ingen åtskillnad.

Det ord som används för att beskriva vad som sker i Sydafrika är inte bara sorg utan framför allt celebration. I vanlig ordning sjunger och dansar människor. I detta kroppsliga uttryck kan den som vill delta. Jag ser i TV-sändningarna vita och svarta tillsammans på ett sätt som inte är vardagsmat i Sydafrika, trots försoningsprocessen. Men det är som Mandela själv sa – han tillhör folket.

Självklart är det ingen som äger Mandela. Men lika självklart äger vi alla möjligheten att minnas en människa, som under sin livstid fick betyda mycket. Det vi ofta minns är begrepp som försoning och förlåtelse. Men vi ska heller inte glömma bort att det var först efter många års kamp mot orättvisor och förtryck, som försoningsmotivet kom i förgrunden. Det finns självklart ingen varaktig fred och inte heller försoning utan rättvisa. Hur förvaltar vi det arvet efter Mandela?

Mina frågor slutar i en mental och moralisk återvändsgränd. Då är det skönt att lyssna på det sydafrikanska folket, som säger: Sing, dance and celebrate! Allt har sin tid! Vi har gott om tid att arbeta för det som Åsa Linderborg efterlyser: en rättvis världsordning. Men frågan är hur många av oss som kan stämma in i de ord Mandela yttrade under Rivonia-rättegången den 20 april 1964:

During my lifetime I have dedicated myself to this struggle of the African people. I have fought against white domination, and I have fought against black domination. I have cherished the ideal of a democratic and free society in which all persons live together in harmony and with equal opportunities. It is an ideal which I hope to live for and to achieve. But if needs be, it an ideal for which I am prepared to die.

Dr Fulata Lusungu Moyo

So far this day has been full of impressions and encounters. So many old and new acquaintances. Friends of course and seminars. We started with morning prayer in S:t Peter’s church. Ignatian spirituality. 20 minutes meditation and I was together with Jesus outside Jericho meeting with Bartimaios, son of Timaios. A Blind beggar. But his name and family history has been recorded. Fascinating! After a nice lunch with good friends from Malmö I have listened to Martin Junge, General Secretary of the Lutheran World Federation, organizing some 70 million Lutherans in more than 150 countries. He mentioned the revolutionary impact of Martin Luther’s nailing of the 95 theses and said that Luther wanted people at that time to understand that they were relying on false security spending their money on that. Not so difficult to apply on today’s society. His topic was: Church as part of the society. After that a panel discussed foreign Aid in the future. Sten Rylander (I have mentioned him before and will come back later), Erik Lysén, Director of the International Department at the Church of Sweden Head Office and last (but definitely not least) Dr Agnes Aboum from Kenya. She is a member of the Central Committee of the world Council of Churches. They agreed on the importance of a strong Civil Society, free media and the upholding of the Rule of Law.

Anyhow, the best lecture today was given by Dr Fulata Lusungu Moyo. She was born in Malawi but is now working at the World Council of Churches as Programme Executive for a programme called: Women in Church and Society. The theme of her presentation was: “Who is missing at the table?” She started by saying that she has a problem with the concept of “table” and prefers to talk about the court yard, a place in Malawi where decisions are being made. Still she asked questions about the table and about the menu. In conferences and round table talks all over the world women are represented but who sets the agenda? (And by the way, she said: most of those tables are not even round!) She admitted that things have changed but added that sometimes they haven’t changed much. She took us through the history of the Ecumenical movement seen through women’s perspective and it was an eye opener. Like the Decade of Churches in Solidarity with Women (1988-1998) which ended up as a Decade of Women in Solidarity with Women or even Women in Solidarity with Churches. She touched upon domestic violence (and there she was very critical way that kind of violence is called domestic as it had to do with the private sphere, while it is part of a structural violence – which has to do with the public sphere. I could go on describing important issues that she mentioned. I am happy to have met her and listened to her and I have to go home and think of how my new task in South Africa can be inspired by what she and many other women are saying. One aspect is definitely the need of meetings were men also talk about the role of the man in society. What is our identity? But this I shall blog more about another time. Now I need to catch up and join for the manifestation later tonight!

En dag kvar

Nu är det bara en dag kvar på denna del av vår utresekurs. Vi har varit på ett mycket givande sommarseminarium. Därefter två veckor och två dagar med många spännande möten i Kyrkans hus i Uppsala. Det jag verkligen värdesatte var två timmar med Sten Rylander, mångårig diplomat och ambassadör för Sverige Södra Afrika. Men om detta vill jag återkomma. Idag har vi berört så skilda områden som:

Hur Lutherska Värdldförbundet, Kyrkornas Världsråd och Action by Churches Together (ACT-alliansen) förhåller sig til varandra.

Mediaträning

Rights based Approach (RBA) d v s RättviseBaserad Ansats. Istället för att tala om givare och mottagare försöker vi nu lära oss att tänka att det finns skyldighetsbärare och rättighetsbärare.

Imorgon har vi ytterligare en späckad dag men sedan bär det hemåt igen. Kalmar ett par dagar och därefter Världens Fest i Malmö - Svenska kyrkans internationella riksmöte. När vi kommer hem på måndag ska vi vara mer på hemmaplan och det känns riktigt bra det också.