Tanzania 1

We arrived in Tanzania late Wednesday evening. The name of the airport is Kilimanjaro, but of course we never saw the mountain.

Our colleague, Dag, met us at the airport and before we arrived at his house in Makumira, it was over midnight.

The first morning we just rested and walked on campus. It is indeed a very nice place. We saw Dag’s office, the library and the chapel (from outside) at Tumaini University Makumira.

The last evening we had a delicious dinner at Dag's place.

At noon we were invited to Mary and Msafiri Mbilo for lunch. I met Msafiri, who teaches New Testament, in Nairobi last year. He made very clear to me, that I had to come and visit him and Makumira. I am not exaggerating – his part in this visit to Tanzania is crucial. It goes without saying that the visit would have been tremendously different if Dag hadn’t been such an excellent host. His part is also vital.

I was together with both Dag and Msafiri at the bible workshop in Nairobi, so this was part of the journey we are in together.

The lunch was traditional Tanzanian food, where we had a stew with banana as well as Pillau rice. (?)

The last evening in Tanzania we also met Mary and Msafiri. They became part of a good start and a fitting end to this lovely week.

Intersectionality

The term intersectionality, when used in the context of discrimination, indicates that we often relate to one another based on more than one aspect of who we are. The most common aspects are race, gender and class but one could add other aspects like religion, sexual orientation, age and many more.

When I was in Nairobi last week I saw some examples of this, that I wanted to share.

How can one know if this is the door to the toilet
for women or men? Maybe it is the toilet for
people with shoes that's got high heels?

I used this toilet, but I am not a smoker.

The next two photos are of course examples of another kind of discrimination. Worse! Next to my window a new building were built. The laborers were working under terrible conditions. Just look at these two pics.

A balancing act!

The scaffolding was just worthless.

Vandringar

Under två dagar har vi nu arbetat med bibelns berättelse om vandringen till Emmaus. Bland annat har vi tillsammans skapat en bibelkonkordans. En konkordans är en slags uppslagsbok som kopplar ihop bibelberättelser som handlar om samma sak. Exempelvis berättar ju Matteus, Markus, Lukas och Johannes alla om Jesu liv. Men om jag nu läser i Matteusevangeliets om Jesu dop och vill veta hur detta beskrivs av de andra evangelisterna – vad gör jag då? Hur ska jag hitta rätt kapitel och vers? Jo, jag tittar i en konkordans. (Fast nu för tiden kanske jag hellre googlar.)

Den konkordans vi skulle göra, var dock en annan slags konkordans. Vi försökte hitta parallellställen, som kanske inte direkt handlar om samma sak men ändå hänger ihop.

Bland annat jämförde vi Emmausvandringen med berättelsen om Rut, Orpa och Noomi i Ruts bok. De är också på vandring. De är också i sorg. Det står aldrig att Jesus kommer och slår följe med dem, men i gemenskapen mellan Rut och Noomi, finns något Kristuslikt. På samma sätt som Emmausvandringen innehåller en måltid, plockar Rut ax på Boas åker och tillreder mat till sig och Noomi. Emmausvandringen handlar om hur lärjungarna känner igen den uppståndne Jesus. Ruts bok närmar sig Jesus från ett annat håll. När Rut får barn, blir detta barn en av Jesu anfäder och Rut är en av de kvinnor, som tydligt nämns i Jesu släkttavla enligt Matteus. Rut var en barnlös änka men hon fick bidra till nytt liv, som en viktig länk till Jesus. Det var viktigt att läsa berättelsen i Ruts bok tillsammans med Emmausvandringen. Det är ett gammalt beprövat sätt att läsa bibeln. Skrift uttyder skrift.

Inte minst viktigt, för att Ruts bok lyfter fram några kvinnor på ett tydligt sätt. Men namn och med en egen livsberättelse, som de själva är med och påverkar.

Tillbaka till Emmausberättelsen. Vilka är egentligen Emmausvandrarna? Varför nämns den ene vid namn men inte den andra? Människor i bibeln, som inte nämns vid namn, är ofta kvinnor? Kleopas kanske är samma person som nämns i Johannesevangeliets 19:25. Det står visserligen Klopas men mycket talar för att det är samma person. Hans fru heter Maria och hon finns med de andra kvinnorna, och Johannes, vid Jesu kors. Det kanske var Kleopas och Maria som vandrade med Jesus till Emmaus.

Berättelsen är ju ett starkt vittnesbörd om att Jesus verkligen var uppstånden. Enligt dåtida judisk lag kunde vittnesmål från två män styrka en händelse. Om den andra lärjungen hade varit man – varför nämndes då inte hans namn? Det hade ju stärkt vittnesmålet? Detta kan vara ett indicium på att det var en man och en kvinna.

Överhuvudtaget är kvinnor mycket närvarande i alla berättelser kring Jesu död och uppståndelse. Sist kvar vid korset, först på plats vid graven. I berättelsen om Emmausvandringen nämns detta, men det understryks också att de andra lärjungarna inte riktigt trodde på kvinnornas berättelser.

Detta är ett perspektiv i texten, som öppnade min ögon. Inte bara för situationen då. Även nu. Varför är så många kvinnor i vår värld idag osynliggjorda?

En eftermiddag åkte fyra av oss till Karin Blixen museet. Det var en stark kvinna, som verkligen inte bad om ursäkt för sin existens. Det kändes bra att få med även detta perspektiv. Från museet vandrade vi ca: 8 km tillbaka till vår kursgård. Och på vägen samtalade vi .....

"I had a farm in Africa at the foot of the Ngong Hills. The Equator runs across these highlands, a hundred miles to the north, and the farm lay at an altitude of over six thousand feet. In the day-time you felt that you had got high up; near to the sun, but the early mornings and evenings were limpid and restful, and the nights were cold." 

Befriande bibelläsning

Ungefär så här läste jag i ett mejl jag fick inför vår konferens kring befriande bibelläsning:

Hur kan vi skapa ”safe spaces” för samtal när vi tycker olika eller har olika värderingar?

Det är en av våra utmaningar denna vecka. Att läsa bibeln tillsammans innebär att tillsammans läsa varandras liv. De som leder vår ”workshop” kommer från Brasilien. Arbetssättet är naturligt:

”See-judge-act”

Det börjar i det sammanhang vi befinner oss i. Kontexten. Vilka frågor bär vi med oss.

Genom att tillsammans läsa bibeln får vi höra Guds röst in i våra sammanhang. Ett sådant sammanhang kan vara ebola. På flygplatsen fick vi passera en värmekänslig kamera. Några i vår grupp plockades ut. De fick fylla i varsin blankett. Inte mer. Möjligen uppvisade de något förhöjd kroppstemperatur. Det hela skedde med bibehållen respekt för individen. Ingen stor uppståndelse. Så skönt. Min fråga blir: hur kommer det sig att Nordamerika, Västeuropa och Australien reagerar på ett helt annat sätt? Hur kan vi arbeta med denna viktiga fråga med hjälp av bibeln?

Vid ankomsten till Nairobi kontrollerades vår hälsa. På ett respektfullt sätt.

Vi har i stort sett bara hunnit presentera oss. Vi är 22 stycken och vi är födda i eller bor i Uruguay, Brasilien, Sydafrika, Tanzania, Etiopien, Italien och Sverige. Det verkar vara en dynamisk grupp.

Vid middagsbordet igår frågade jag några andra präster hur det var med deras kunskaper i grekiska? Vi hade nog alla önskat att vi kunde mer, för att kunna läsa nya testamentet på grundspråket. (Två av deltagarna är dock proffs och undervisar i nytestamentlig exegetik. En i Peitermaritzburg, en i Makumira. Vid bordet satt en person, som jag också frågade. Då drog han upp sin tröjärm och visade en tatuering på överarmen. På grekiska! Touché!

γνῶθι σεαυτόν

Sentensen betyder: Känn Dig själv och fanns ingraverad i portalen vid ingången till oraklet i Delfi. Vad jag förstår har han läst mycket filosofi. Också ett sammanhang. En kontext. Vad betyder det för oss som kristna, att nya testamentet skrevs i en värld, som dominerades av grekiskt tänkande?

Efter att ha börjat dagen med en löptur är det snart dags för frukost. Det blir en fin dag!