På hemväg från seminariet i Lund gjorde jag en ny erfarenhet. Tågkaos i Eslöv! En kvart efter avgång från Lund fick alla kliva av. Elfel! Ersättningsbussar på väg. Men på perrongen i Eslöv fanns redan hundratals resenärer. Det var kallt. När en buss kom sprang folk på ett sätt som förde tankarna till upplopp. Likt järnfilspån som dras till en magnet. Nästan lite skrämmande. Efter en stund kom en buss till. Sedan dröjde det. Det var kanske 500 personer och det kom väldigt få bussar. En annan resenär, som visad sig vara Danne, professor i nationalekonomi, skulle också till Kalmar. Han tog efter 1 timme och 45 minuter i kylan utan någon information, saken i egna händer och beställde en taxi till Hässleholm, där tågen åter skulle kunna gå. Jag fick åka med och även två barn (6 o 13) som var på väg till sin pappa i Karlshamn. När vi kom till Hässleholm hade tågen börjat gå som vanligt men det visste vi ju inte då.
Till Kalmar kom vi strax efter midnatt. Drygt 3 timmar försenade på en resa som skulle tagit mindre än 3 timmar.
I can live with that! Ett I-landsproblem, som det brukar heta. Den nya erfarenheten var bristen på information och människors flockbeteende, som endast vekar behöva 1 timmes kyla och brist på organisation som katalysator. Lite skrämmande, faktiskt!
2 comments:
Jag känner väl igen detta beteende och bristen på information eftersom jag tågpendlar till jobbet varje vardag. Fascinerande att se hur folk vräker sig på den enda bussen som dyker upp för att ersätta ett redan överfullt tåg. Vässade armbågar räcker inte långt.
Samma vecka, samma Öresundståg, samma vassa armbågar... men också oförutsedda goda möten där vi resenärer hjälpte varann till rätta på ett sätt som inte uppstått om tåget gått enligt tidtabell. Plötsligt tog vi ansvar för varann mitt i osäkerheten.
Post a Comment