Vilken vän

Efter min förra bloggpost hörde William av sig. Vi är andrabaskollegor i Fyris Kammarkör. William är en mycket vänlig person. Dessutom ohyggligt trevlig och begåvad. Bland annat är han van Vasaloppsåkare. Har han åkt 15 gånger, kanske. Eller mer?

Han hörde alltså av sig.

Jag ska lära Dig allt jag kan!

Nåväl, det går väl ganska fort, hade Bagheera svarat. Men i mitt fall är väl snarare om jag kan lära mig allt William kan lära ut?

Idag åkte vi i alla fall till spåren i Storvreta och ägnade en dryg timme åt att åka cirka 7,5 km i maklig takt och öva på de fem olika växlarna. Så många bra tips jag fick. Nu har jag något att träna efter de tre veckor som är kvar.

Jag är ju bäst på diagonalåkning. Det tyckte också William. När jag berättade om min barndoms hjälte, Sven-Åke Lundbäck, hade William mycket att berätta om just honom. Jag minns hans envetna diagonalåkning. Jag var tolv år och han vann OS-guld på 15 km i Sapporo i Japan.

William kunde berätta att det i år är precis 40 år sedan han vann just Vasaloppet efter sitt legendariska ryck i den backe som sedan dess kallas

Lundbäcksbackarna

Det finns en helt underbar intervju med honom på Vasaloppets webbplats. Länken kommer här. Det var enda gången han ställde upp i Vasaloppet och han vann. Sedan slutade han tävla. Det var klart. Mäktigt.

Enligt filmen är han tillsammans med Sixten Jernberg den ende skidåkaren, som vunnit OS-guld, VM-guld och Vasaloppet. Jag undrar om det stämmer. Kanske finns det någon kvinna, som också gjort det.

Nåväl, för mig handlar det om att ta mig de 90 kilometerna från Sälen till Mora och efter dagens teknikpass med William känner jag mig något mer hoppfull.