Svärföräldrarnas bröllopsjubileum

Ovanpå kassettbandspelaren är julkrubban placerad. Fint!

Traditionsenligt är vi på plats för att fira svärfadrens och svärmodrens bröllopsdag. Detta år nummer 63 i ordningen. Någon gång under dagen sätter de sig - varje år - och lyssnar till en ljudupptagning från dagen det begav sig. De gifte sig i Järstorps kyrka i närheten av Jönköping och bröllopsfesten avhölls i brudens föräldrahem, Berg.

Tanken var ett större kalas men eftersom svärmodrens far, Bernhard, hade gått ur tiden någon månad tidigare, fick det bli ett mindre format. Han begravdes den andra lysningsdagen. Därför fick även brudens mor, Anna-Lisa, hålla tal till de nygifta. En del av talet innehåller berättelsen om Ugglemor. Hennes ungar är vackrast i hela skogen, förtäljer den nyblivna brudens moder och tillägger, att det nu är hon som är Ugglemor. (Svärfadren sa samma sak till oss i sitt välkomsttal, när vi gifte oss för snart 35 år sedan.)

Talet 1955 avslutades med följande bön:

Jesus giv oss fröjd och lycka

De lyssnar även på brudgummens fader, Ernst på Kullen, som berättar om sin sons bedrifter och understryker att det värsta var de år han låg i flottan. När väl mina svärföräldrar lyssnat även på detta tal säger de samfällt:

Nu har vi hört det viktigaste

Ja, så kan det gå till att vårda ett äktenskap.

Eftersom ljudkvalitén är så dålig har jag nu tagit kontakt med ett företag, som kanske kan ”tvätta bort” knaster och brus. Antingen från kassettbandet eller, om vi hittar det, från magnettråden. I så fall kanske svärföräldrarna kan få lyssna till Anna-Lisa och Ernst utan knaster nästa år. Det vore väl en nåd att stilla bedja om. Anna-Lisa var född 1890 och Ernst föddes 1894.

Tiggeri

Artikel 19 i FN:s konventioner om Mänskliga rättigheter lyder i svensk översättning:

Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.

Enligt Sunita Memetovic, biträdande jurist på Advokatfirman Ericksson & Häggquist och Göran Lambertz, före detta justitieråd, kan det beslut som fattats om tiggeriförbud i Vellinge kommun, strida mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. De skrev häromdagen i Expressen, bland annat följande:

Troligen är det alltså en mänsklig rättighet att tigga. Det gäller i varje fall så länge tiggaren inte gör något mer än att uttrycka det mest grundläggande: ”Jag behöver hjälp.”

Visst låter det rimligt. Att det är en mänsklig rättighet att få säga just det. Jag undrar vad det är som provocerar så? Det är ju i allra högsta grad en mänsklig rättighet att låta bli att ge en person som tigger. På samma sätt som det är tillåtet att ge åt den som ber om hjälp.

Det finns kloka människor som väljer att ge åt människor, som sitter vid köpcentrum och ber om ekonomiskt bistånd. Det finns också kloka människor som låter bli och väljer att ge hjälp på andra sätt. På samma sätt som människor gör medvetna val när det gäller stöd till välgörenhetsorganisationer. Enligt Svensk insamlingskontroll finns 431 organisationer som har 90konto. Jag har aldrig träffat någon som stödjer samtliga. Vi gör alla val.

Kan det vara så att ett tiggeriförbud införs för att vissa människor inte orkar med att göra detta val? För att de vill slippa valsituationen?

Nej, det är inte värdigt att någon ska behöva tigga för sitt uppehälle. Men det har aldrig fungerat att försöka avskaffa fattigdom genom förbud. Det enda som funderar är att vi delar på våra gemensamma tillgångar. Det vore bättre om vi ägnade tid åt att fundera över hur vi kan göra det.

Spoiler-varning

Om Du vill se den romantiska komedin

Lyckligare kan ingen vara

ska Du sluta läsa nu. Hustrun och jag såg filmen ikväll och jag tänkte skriva lite om den. Vill inte förstöra Din bioupplevelse.

Titeln först. Det verkar vara en travesti på början av Sv Ps 248: ”Tryggare kan ingen vara” med inslag från ”barnabönen”, Sv Ps 193: ”Lyckan kommer, lyckan går …” men vad vet jag. Det kanske finns en enklare förklaring till filmens namn.

Den handlar om ett antal par och deras mer eller mindre trassliga relationer. Hustrun gjorde mig uppmärksam på det mest tydliga mönstret – åtminstone hos tre av paren. Det finns en kändis inblandad. En svensk mästare i hockey, en berömd skådespelare, en populär artist. Gemensamt för dessa tre är att de misslyckas med sina relationer. De är självupptagna, omogna eller på andra sätt oförmögna att klara av sina relationer.

En polis, en taxichaufför, en trafikskollärare, en barnmorska, en pensionerad historielärare och en hunddagisföreståndare lyckas däremot förhållandevis väl – efter en del missöden och förvecklingar – att få ordning på sina förhållanden. Även om ett av dessa slutar med en hjärtinfarkt och en begravning.

Helt klart en ’feel-good’-film. Trohet och ’ta vara på det Du har’ premieras. Det finns också en aspekt av att prioritera barnen, som känns positiv. Passar på Värnlösa barns dag. Visst, den är aningen förutsägbar. Och den är ganska stereotyp. Men den passade för mig, såhär i mellandagarna. Dessutom hade jag ju vunnit ett presentkort i stegtävlingen, så det blev relativt billigt.

Bäst är helt klart biljakten. Får verkligen en körskollärare utnyttja sin ställning, för att med hjälp av körskoleeleven preja barnmorskan? Tveksamt, men mycket roligt. Eller när Kjell Bergqvist projicerar sin längtan efter kärlek på hunden Darwin. Så fint!

Om Du nu har läst detta utan att ha sett filmen, skulle jag vilja rekommendera ett biobesök. Inte minst är Kjell Bergqvist väldigt trovärdig. Lycka - vad nu det är - finns oftast närmare än vi tror.

Vilka läser min blogg?

Ibland tittar jag efter varifrån mina läsare kommer. Oftast från Sverige. Inte så sällan från Sydafrika (om jag skriver på engelska). Någon enstaka gång kan jag ha över hundra besök från Ryssland - samtidigt. Misstänker någon automatik bakom detta. Skriver ju inte på ryska. Idag verkade det som om även USA fanns på topplistan. Samt Brasilien! Det är mycket i den här världen jag inte förstår.

Nu har jag i alla fall skrivit Sverige, Sydafrika, Ryssland, USA och Brasilien i denna bloggpost. Undrar om det kommer träffar från just dessa länder. (I så fall kanske det betyder att endast botar läser min blogg).

Inbillar mig att de starkast markerade fälten betyder att jag har mest läsare där.

Maria

Idag firade vi högmässa i Vallby kyrka i Enköpings pastorat. Gode vännen Torbjörn Bolander var tjänstgörande präst. Hustrun, en av döttrarna, barnbarnet och jag anlände under klockringningen. Kyrkan dominerades av de drygt tjugo [20] Mariadöttrarna i sina blå dräkter. Passande på fjärde söndagen i advent – en av kyrkoårets Mariadagar.

Vallsta kyrkas interiör.

Torbjörn predikade varmt om hur vi alla kan inspireras av Maria och bära Jesus i våra liv. En utmaning förstås, att säga något om detta, när majoriteten av gudstjänstbesökare ägnat och ägnar större delen av sina liv åt att meditera över vad det innebär att leva i Marias efterföljd. Men det klarade han bra!

På väg till Vallby kyrka passerade vi tre andra kyrkor. Hacksta, Veckholm och Lillkyrka. Det är gott om kyrkor ute på Trögden, som delvis bildar en halvö i Mälaren. Under julhelgen firas gudstjänster i alla kyrkor men inte varje dag i varje kyrka. Avstånden är dock korta, så vi har alla chanser att delta i de gudstjänster vi önskar.

Hacksta kyrka.

Lillkyrka kyrka.

Veckholms kyrka.

Vallby kyrka.

Det var fint att träffa makarna Bolander. De bodde ett antal år tidigare än oss i Bastuträsk prästgård. Där fanns en koja under trappan till övervåningen. I denna koja lekte barnen och där satt deras morfar (svärfadren) och läste sagor för sina barnbarn. Nu har en likadan koja inretts i mitt barnbarns hem, som en gång i tiden var prästbostad. Där får nu jag som morfar också sitta och läsa sagor. Fint!

Precis utanför kojan står en vas med liljor. Passande idag på Marias dag. Alldeles bredvid står ett gungfår. En föraning om kommande högtid.

Innanför den öppna dörren finns kojan.

Svenska kyrkans unga 25 år

Ellen Andersson, Johan Garde och Antje Jackelén.

Nu är Du väl stolt över Dina forna studenter? 

Det sa ärkebiskop Antje till mig efter festmässan i Uppsala Domkyrka ikväll. Och visst var jag det. Det hela började när jag gick in i domkyrkan och möttes utav just ärkebiskopen och de två forna studenterna. Ellen Andersson, som är präst i Uppsala stift och som predikade i mässan samt Johan Garde, präst i Linköpings stift, som celebrerade.

Det handlade alltså om Svenska kyrkans ungas 25-års jubileum. Domkyrkan var inte sprängfylld men även en halvtom katedral betyder att det är ett par hundra gudstjänstdeltagare.

Vi firade mässa enligt nya handboken. Relativt traditionell men med en tydlig ansats att rymma olika åldrar och olika traditioner. Inledningsordet var det som förut hörde till familjegudstjänsten:

Nu är Guds tid, här i sitt hus sluter Gud in oss i värme och ljus …

Vi sjöng ”Måne och sol” som lovsång. Så blir det förstås i Svenska kyrkans barn- och ungdomsrörelse.

Gradualpsalmen var ”Ropa till Gud” – en sång från Hillsong. Och slutpsalm: ”Se, jag vill bära Ditt budskap, Herre” – med afrikanska rötter.

Ellen predikade kraftfullt och tryggt. Retoriskt hade hon byggt sin predikan kring orden

Det var en gång …

Vi fick följa med en ung person till de första ungdomslägret, där den unga personen kände sig som en del av något större, när det blev dags för mässa på lördagskvällen. Vi fick följa med till en kyrka i ett land långt norrut, en kyrka som en del tyckte inte hade så mycket att säga till om och andra tyckte sa alldeles för mycket. Men vi fick också följa med till en ungdomsorganisation, där unga får möjligheten att vara kristna och leva i en tro, som inte bara är tomma ord.

Evangelietexten var den tredje adventssöndagens evangelium från Matt 11:12-19, där bland annat barnen ”sitter på torget och ropar åt andra barn”. Ellen menade att dessa barn gott kunde vara en bild för att Svenska kyrkans unga är som Johannes Döparen, en profetisk röst. Med stort allvar och djup längtan.

Ellen talade vidare om hur Gud alltid, alltid är en del av våra liv. Jag tyckte mycket om, när hon vid ett par tillfällen la till:

Det var en gång men det är också nu.

Exempelvis i slutet, med orden att SKU vill fortsätta även kommande 25 år att verka med dopet som grund och Kristus i centrum.

Det var också så ärkebiskopen avslutade sitt tal, som hon höll just före välsignelsen. Hur vi kan ta oss an kommande 25 år, för att vi vet att Gud verkar genom att vi följer Kristus. Gud verkar genom oss och ibland trots oss.

Ärkebiskopen talade om att Svenska kyrkans unga för 25 år sedan kanske pysslade mer än byggde. Att det idag är viktigare att tala tro än att i första hand ha det trevligt. Att det blir trevligt, när vi först talar tro.

För ärkebiskopen är det viktigt att unga i kyrkan är med och bidrar och utmanar. Så sker i Lutherska Världsförbundet, där det finns unga vid beslutsbordet. Hon talade också om det ungdomsmöte som föregick ACT-alliansens generalförsamling i Uppsala tidigare i år. Där hade hon upplevt kraft hos unga kristna. En ung man hade sagt ungefär såhär:

Vi förväntar oss av er äldre att ni ger oss nycklarna till ledarskap.

Antje visste först inte riktigt vad hon skulle tycka. Kanske inte helt enkelt att lämna något ifrån sig? Men, menade hon, detta är en utmaning som äldre måste utsättas för. Men också en utmaning för yngre. Att skaffa mentorer, förebilder som öppnar vägen.

Mitt emellan Ellens predikan och Antjes tal ledde Johan mässan. På ett enkelt och stabilt sätt. Precis före kommunionen tog Antje ordet och sa, som prästen i mässan brukar:

Kom, nu är allting tillrett.

Då visade Johan att han ville ha nycklarna till ledarskapet och inflikade:

Men först ska jag försöka på ett pedagogiskt sätt berätta om hur kommunionen går till.

Det handlade om de olika stationerna, förbönsmöjlighet, ljuständning och en del annat. När han gjort det sneglade han mot ärkebiskopen och sa:

Och nu - precis som ärkebiskopen sa - är allt tillrett.

Utöver detta fick vi lyssna till vacker sång och även se många unga människor ta ansvar för förbön, textläsning, procession, utdelande och annat. Antje passade också på att tala lite om behovet av kyrkoarbetare. Samtidigt som hon betonade att vi alla är kallade att vara kristna var vi än befinner oss.

Det var en fin kväll i Uppsala domkyrka.

Minnet av en fjellstedtare

Lars H Gustafsson, känd barnläkare med stort engagemang inom bland annat Rädda Barnen, är också en rikligt publicerad författare. I min bokhylla står boken

Barnapappa

Visserligen har jag endast fem barn och inte åtta som författaren men det var ändå stor igenkänning när jag läste boken för många år sedan.

Nu har jag en till. Den heter:

Vemodet mitt i musiken. Om Dick Burvall och oss andra.

Redan baksidestexten avslöjar att bokens huvudperson själv valde att ”i förtid avsluta sitt liv”. Men boken handlar om mycket mer än problematiken kring suicid. På ett ömsint sätt beskriver författaren hur känslig Dick var som person och hur det så småningom blev för tungt att leva. Under sin sista tid var han patient vid Ulleråkers sjukhus i Uppsala.

Bokens första kapitel beskriver hur även pappan tog sitt liv, när. Dick Burvall fick inte veta dödsorsaken förrän långt senare. Det är klart att detta påverkar ett barn. Något som Lars H Gustafsson också lyfter fram.

Men framför allt blir jag berörd av den livsteckning som författaren gör. I boken släpps många andra röster fram. En del av dem känner jag. Exempelvis domkyrkoorganisten Milke Falck, som jag stöter ihop med då och då. I själva verket innehåller listan över personer, som antingen omnämns i boken eller som lämnat bidrag till den, många namn på människor som jag själv lärt känna i Uppsala.

Dick Burvall föddes på 1940-talet i Kristineberg i Västerbotten och växte upp i Boliden, inte långt därifrån. Det är också kända trakter. Långt senare var jag komminister i Norsjö församling. Rakt igenom bygden skär fortfarande den linbana, som användes för att transportera malm från Kristineberg till Boliden. Under många år har den varit en turistattraktion. Det har gått att åka i en del av linbanan: världens längsta linbana, som den beskrivs. Museet är dock öppet. Men framtiden för persontrafiken är oviss.

Så småningom kom Dick Burvall till Fjellstedtska skolan, där han tog studenten. Något som jag också gjort. Han engagerade sig sedan i domkyrkomusiken. Så även jag. Därför håller jag med baksidestexten, som säger om bokens huvudperson:

Men mest var han en av oss.

Har jag träffat honom, undrar jag? Förmodligen. Han var engagerad i körlivet i Uppsala ungefär samtidigt som jag. När han dog på hösten 1983 sjöng jag i en av domkyrkans körer. Men jag får ingen klar minnesbild.

Det är viktigt att människor inte glöms. Inte alla skrivs det böcker om. Men på något sätt kan minnet hållas levande. Svärföräldrarna spelar ett kortspel, som heter Nickel. De gör det framför allt, för att en äldre man mot slutet av sitt liv lärde ut det till dem, så att hans minne skulle få leva vidare. Jag insåg också, när jag läste boken, att jag nu i snålblåsten i december värmer mig med min fars halsduk och min gudfars rock. På så sätt får minnet av dessa två viktiga personer leva vidare i rent konkret bemärkelse.

Under mina år i Sydafrika stötte jag på detta som en stark tradition. När en person dött, ska någon efterlevande bära något av den dödes klädesplagg, tills de slits ut. Jag gör det gärna!

Igår lånade jag boken på
Uppsala Stadsbibliotek.

I höstas mötte jag Lars H Gustafsson, som besökte vårt utbildningsinstitut. Han undrade om han kunde lämna ett exemplar av boken till Fjellstedtska skolan, eftersom Dick Burvall var elev där. Jag förmedlade en kontakt till direktorn och nu finns boken där. Innan jag själv fick ett exemplar av författaren hann jag också beställa ett exemplar till Uppsala stadsbibliotek. Jag har nu lånat detta exemplar, trots att boken redan finns här hemma. Om någon i Uppsala, med anknytning till domkyrkomusiken eller Fjellstedtska skolan, läser detta, så vet ni nu var ni kan låna den.

Så nämnde jag för en annan gammal fjellstedtare, som jag mötte häromdagen, att jag läst om Dick Burvall. Denne kunde då berätta om tillfällen då han sjungit ihop med både honom och ovan nämnde Milke Falck. Så visst lever minnet av Dick Burvall vidare.

Good guys and bad guys

Are Lutherans the good guys and Pentecostals the bad guys? This was one of the question that were posed at the defence of a thesis at Uppsala University on Friday morning. A friend and colleague, Johannes Habib Zeiler, defended his doctoral thesis:

Crafting Lutheran Pastors in Tanzania. Perceptions of Theological Education and Formation in the Evangelical Lutheran Church in Tanzania

It was an interesting two hours conversation, mainly between the respondent (Johannes) and the opponent (Prof. Knut Holter, University of Stavanger).

The opponent began by giving an overview of the thesis and made sure that the respondent accepted his rendering. Johannes did and said:

It is obvious that we have read the same book.

After that the opponent said he would now change attitude. He revealed that he was equipped with a sledgehammer. He was prepared to use it if he found any cracks in the reasoning in the thesis. He could even consider making cracks in the construction himself. Of course the respondent and the audience laughed but I could also feel a sense of anxiety in the room.

After almost 1½ hour the opponent stood up and concluded that the thesis
in deed was a good piece of academic work.

After almost one and a half hour we were, however, relieved. Johannes was calm and relaxed throughout the disputation and gave good answers to the opponent. Johannes also admitted that he could have done things differently. (As a respondent you must show some humility).

Let me point out a few things that struck me. Johannes has conducted interviews with lecturers at Tumaini University Makumira, where Lutheran Pastors in Tanzania get there education. He has also interviewed a number of Bishops of the Evangelical Lutheran Church in Tanzania. In order to get access to these informants he has made use of his contacts. He has met them both as a scholar and as a Lutheran Pastor from Church of Sweden. It has been important to build good relationships with them. This could however have interfered with his ambition to act critically, as a scholar. On the other hand, if he had not done this, he might have come across problems in even getting to talk with them. The opponent and some of the members of the committee, who ultimately would decide whether or not the thesis would be approved, raised some concern on this point. Johannes should have asked more critical questions and not relied on the informants so much. One of the committee members, Professor Eila Helander, University of Helsinki, also asked about the set of questions that Johannes had used in the interviews. They were nowhere to find in the thesis. Of course she was right, it would have been interesting to see them.

Another committee member, Professor Joram Tarusarira, University of Groningen, asked about the role of traditional African religion in the context of formation of Pastors. This could also have been interesting to find out. My remaining question is whether or not Johannes had asked the informants of this connection. It was obvious that they did not take up this issue on their own. Traditional belief systems probably play an important role. But again, how can you as a scholar get information about this if the informants don’t speak about it themselves? (I need to admit that I have no experience when it comes to interviews. I have mainly worked with written texts.)

What about the Pentecostals? If I understood the conversation correctly this is one of the finding in the thesis. Those who are responsible for the formation of Pastors in the Evangelical Lutheran Church in Tanzania regard Pentecostalism as a threat. They want to safeguard the Lutheran identity from to many charismatic influence. These influences also come from within the Church. Johannes states:

This study shows that the informants are constantly negotiating and wrestling with the influx of ideas and practices from the ‘inside’, i.e. from dynamic Lutheran pastors in charge of charismatic and flourishing congregations across the country (Zeiler 2018:193).

To me it is clear that we face similar challenges at the Church of Sweden Institute for Pastoral Education. There is a conversation about our own chapel life and our different forms of worship, such as folk church inspired, low-church, high-church, charismatic and many other forms. If I as a teacher find that students prefer a more charismatic worshipping style, do I welcome that? Do I try to “craft” that student in a different way? Does our new Altar Book allow a charismatic liturgy and accommodate Pentecostal influences?

Johannes is coming to us in a few weeks’ time as a guest lecturer. He is going to teach about Ecumenism. I think I will ask some of these questions to him during that lecture.

Agent X9 och psalmboken

Ledare i en serietidning.
Lite otippat, kanske.

Det har hänt att jag skrivit om Agent X9 på min blogg. När jag fyllde år förra veckan fick jag nummer 11/2018 av tidningen. Jag har läst Modesty Blaise men har Agent Corrigan kvar. I en stund av sysslolöshet (händer inte ofta) fastnade min blick på ledaren. Ja, det finns ledare även i serietidningar.

Den handlar om några serietecknare som har dött. Men innan de beskrivs kommer en allmän fundering kring döden:

Och det är väl som det ska vara; tiden har sin gilla gång; tidevarv komma, tidevarv försvinna och allt det där.

Visst är det intressant att en strof ur Sv Ps 297:2 förekommer i ledaren till en serietidning.

Tidevarv komma,
tidevarv försvinna,
släkten följa släktens gång.
Aldrig förstummas
tonen från himlen
i själens glada pilgrimssång.

Jag undrar om hela denna vers ingår i orden ”och allt det där”.

Det förekommer visserligen en del död i tidningen, så det kan passa med en fundering om döden och tidens gång. Om Modesty Blaise ska dock sägas att hon (och Willie Garvin) ofta försöker undvika att döda. Om det nu kan vara någon tröst.

Bibelsamtalshelg i Härnösand

Hustrun och jag hade blivit ombedda av stiftspedagogen, Maria ’Mia’ Wålsten, att komma till Vårsta denna helg och leda en bibelsamtalshelg. Det tackade vi gärna ja till. Mia var med vi en tiodagars vänstiftskonferens i södra Afrika under de år vi bodde i Pietermaritzburg. Då leddes bibelsamtalen – eller de kontextuella bibelstudierna – av en sydafrikansk präst, som heter Solomuzi Mabuza. Vi har lärt oss mycket av den tradition, som Solomuzi står i men också plockat upp tankar och förhållningssätt från både Costa Rica och Brasilien.

Vi kunde dessvärre inte vara med på fredagskvällen. Men Mia ledde då gruppen i en rolig övning som vi fick se resultatet av. De femton deltagarna fick göra animerade filmer på temat:

Från mörker till ljus

Dessa korta filmer visades under aftonbönen och var mycket gripande i sin enkelhet. Då hade vi anlänt och kunde på så sätt snabbt komma in i gruppen.

De två Emmausvandrarna i mitten får sällskap av Jesus till vänster i bilden.

Med början lördag morgon vandrade vi sedan genom en rad bibelberättelser. Ömsom ledde hustrun samtalet, ömsom gjorde jag det. Vi tog vår utgångspunkt i berättelsen om Emmausvandrarna och frågan till deltagarna på Värsta, som delats in i par, blev:

Om Jesus slog följe med er och frågade, vad ni går och samtalar om, vad skulle ni då svara?

I sammanhanget måste jag nämna en tavla som hängde på väggen i kapellet på Vårsta. Den är tillverkad av Anna Lisa Odelqvist-Kruse, känd textilkonstnär, som var konstnärlig ledare för Libraria från 1954-1980. Det framgår inte vad tavlan föreställer men för mig blev berättelsen om Emmausvandrarna en möjlig tolkning. 

Tillbaka till frågan om vad deltagarna i bibelsamtalshelgen skulle svarat Jesus. Vi fick en lång lista på viktiga frågor. Jag tror vi alla kunde känna igen oss i många av de olika ämnena. Utifrån denna lista valde vi sedan några bibelberättelser, som vi uppfattade skulle kunna fånga in åtminstone några av frågeställningarna.

Vi började i berättelsen om Rut, Orpa och Noomi. Det blev goda samtal om vilka som idag motsvarar dessa personer. Vi läste också om kvinnan vid Sykars brunn, hur Jesus predikade i Nasarets synagoga och om stormen, som Paulus med flera utsattes för utanför Malta. I alla dessa berättelser kunde vi stiga in och ta med oss våra egna livserfarenheter och den kontext vi lever i.

I morse arbetade vi med söndagens psaltarpsalm, den 139:e, som bland annat handlar om att Gud omsluter oss. Därefter deltog vi i högmässan i en välfylld domkyrka i Härnösand och avslutade sedan med lunch.

Det var med andra ord en väl använd helg. Något som dröjer sig kvar i mitt minne är de starka brev, som deltagarna hade skrivit, när vi läste om Paulus och stormen utanför Malta. Då hade vi bett dem leva sig in i situationen ombord på båten men också fundera över vilka båtar de finns i just nu och hur vår tids stormar ser ut. Det blev både underhållande och djupt berörande. Det är ju också mycket bibliskt att skriva brev.

För att förstå mer av Jesu predikan i Nasarets synagoga gjorde de olika grupperna dramatiseringar.

Som ett åskådliggörande av berättelsen om kvinnan vid Sykars brunn, skapades målningar och skulpturer. Dessa fick jag lov att fotografera och med glädje publicerar jag dem nedan. I tacksamhet över en givande helg.

Kvinnan och Jesus vid brunnen.

Jesus i ett stort hjärta. Kvinnan i rött och allt folket i staden till höger.
(På berget finns fem punkter. De fem män kvinnan haft. Kanske fem gudar
som Samarierna tillbad, enligt 2 Kungaboken.)

En friare tolkning, där Jesus är det stora hjärtat, kvinnan det mindre
och där folket i staden är gruppen av hjärtan till vänster.

Jesus sitter helt utmattad vid brunnen, när kvinnan kommer
ut från staden med sin kruka. Solen står högt på himlen.

Last day at Bossey

This short visit to Geneva is coming to an end. Tomorrow we go back to Sweden. Lund and Uppsala. We are still expecting the students to fill out the evaluation forms but my impression from what they say is that the journey, so far, was good.

This morning we started with morning devotion. I asked the person in charge if I could say a prayer for our new Principal, Kenneth Nordgren, who started his new position today. I was invited to do that. Good to know that Kenneth was a graduate student at Bossey in the beginning of the 1990s.

Odair with a precious copy of the report
from Uppsala 1968. He said there are
only two copies at the WCC office.

Today we have met three lecturers. Risto Jukko from Church of Finland is the Director of the Commission on World Mission and Evangelism. He took us through the history of Mission and Ecumenism from 1910 in Edingburgh.

Odair Pedroso Mateus is the Director of the Commission on Faith and Order. I introduced him by conveying greetings from our outgoing Pricipal, Anne-Louise Eriksson, who happens to be a member of the Faith and Order Commission.

Odair used the General Assembly in Uppsala 1968 as his starting point. I was surprised to hear him talk rather much about issues of justice. I always thought that Faith and Order dealt more with doctrinal matters and ecclesiological themes. Which he also did. But with reference to José Míguez Bonino, who was a member of the commission, he managed to link the passion for justice to the quest for unity.

Elaine Neuenfeldt.

Elaine Neuenfeldt just ended her term as Director of the Women in Church and Society programme at the Lutheran World Federation. She was – as always – an inspiration. Her initial question was about Luke 15. Had we seen any paintings from the narratives about the lost sheep and the prodigal son? The answer was of course yes. How about the third story in the same chapter? Have we seen any paintings of the woman who found the lost coin? Negative!

From there she spoke about four different ways of addressing gender justice issues in the church. Consolidating, tactical, questing and counter-cultural. I realize I need to think more about this. The frame work was borrowed from Linda Woodhead. Very interesting.

Elaine was extremely sad about the election of the new President of Brazil. This means a huge setback when it comes to justice and inclusivity. And of course we also sense this negative trend in our own political life. But in Brazil I understand it is really bad. One example is that so many LGBTI persons are being killed and this will probably become even worse. 

We will go home with many thoughts. For me personally it also meant a lot to reconnect with some ecumenical friends as well as visiting Bossey and the Ecumenical Centre for the first time. Inspiration in a deep sense of the world. Reaffirmation that we – in Church of Sweden – need the worldwide church in our situation as much as others need us.

Saint Christofer. In memoriam of
Martin Luther King Jr 1968.

Dag två i Genève

Vilken förmån att få åka med en grupp studenter och två kollegor till det ekumeniska centret i Genève. Det blev en något tidigare morgon, för att vi skulle hinna i tid till morgonbönen. Det blev ändå så att vi kom aningen sent. Pehr-Albin – som arbetar på ekumenikenheten och har planerat innehållet i vår resa – hade dock telefonkontakt med Marianne Ejdersten, kommunikationsdirektör vid Kyrkornas Världsråd. Det innebar att de väntade på oss med morgonbönen. Så fint!

Kapellet i ekumeniska centret.

Vi blev alla tagna av det underbara kapellet i det ekumeniska centret. Som Marianne uttryckte det: ett hem för den världsvida kyrkan. Det stora kapellets tak ska likna ett tält. Tanken är att vi är ett folk på vandring. Det var ett tema som stämde väl med det ramverk som Kyrkornas Världsråd arbetar med sedan generalförsamlingen i Busan 2013:

A pilgrimage of Justice and Peace

Vi fick lyssna till två presentationer som verkligen knöt an till det. Dels var det Nicqi Ashwood från Jamaica, som är ansvarig för ett program som heter: ’A Just Community for Women and Men’. Hon talade med inlevelse och engagemang - bland annt påminde hon oss om Deboras styrka i Domarboken 4-5. Jag läste igenom berättelsen igen och inser att tälttemat går igen. Det står i Domarboken 5:24 att hon är

Välsignad bland tältens kvinnor

Dels var det Kim Jin Yang, som är ansvarig för något som kallas ’Pilgrim Team Visits’. I båda fallen handlar det om att Kyrkornas Världsråd vill arbeta för rättvisa bland människor och vara ett stöd i olika processer och situationer.

Dessförinnan hade Marianne visat oss runt i huset och berättat om Kyrkornas Världsråds arbete. Det började i kapellet. Några av de inventarier vi såg grep oss djupt. Dels ett kors från, som jag uppfattade var gjort av bombsplitter från katedralerna i Dresden och Coventry. Dessa församlingar i England och Tyskland har vandrat försoningens väg tillsammans och ett av de kors som gjorts finns alltså i Genève. Ett annat exempel var orgeln. Den finansierades av kristna i forna Östtyskland under kalla kriget. De var så tacksamma för allt stöd de fått, så de samlade in pengar till en orgel, som byggdes inne i Östtyskland. Sedan forslades en pipa i taget till Genève och orgel byggdes upp igen.

Korset i mitten är gjort av bombsplitter.

Orgeln, som skänktes av kristna i Östtyskland.

Det är en stark upplevelse att vara i detta centrum. En plats jag gärna vill återvända till. För det vackra och gripande kapellet men också för människorna.

Marianne Ejdersten visar det kors, som fanns med vid reformations-
högtiden  i Lund, där lutheraner och romerska katoliker möttes 2016.

Visiting Geneva

For the first time I visit the Ecumenical Institute at Château de Bossey, outside Geneva. We are here from the Church of Sweden Institute for Pastoral Education. 17 students – soon to be ordained into ministry – two teachers and one of the ecumenical officers at the Church of Sweden head office, Uppsala.

We arrived late yesterday evening. This morning we started with morning prayer, led by students at Bossey. After that the Dean of the Institute, Fr. Lawrence Iwuamadia, a Roman Catholic priest from Nigeria, led us in a Bible Study. So interesting to read the Bible with people from all over the globe and from so many denominations.

We also listened to Dr Amélé Ekué, originally from Togo. She spoke about Ecumenical Theological Education. I understood that our visit here is a small part of that. I truly believe that we need more exchange with other parts of the world wide church. After lunch Rev. Dr Simone Sinn, originally from Germany, spoke about Thewology in a Religiously Plural World. Also very interesting. 

At the home of Rev Dr Olav Fykse Tveit

After some free time we were invited to the home of the General Secretary of the World Council of Churches (WCC), Rev Dr Olav Fykse Tveit, originally from Norway. Such a hospitality. We had something to drink and some snacks. Before we left he spoke to us about the beauty of being an ordained pastor. How important that has been to him as the General Secretary of the WCC. It has meant that he has been accepted in different contexts.

The Ecumenical Officer, Rev Pehr-Albin Edén, signs the
guestbook at the home of the General Secretary.

After supper the students at Bossey had invited us to a social evening. We sang and played together. We either sang or heard songs from at least 10 languages. I thought many students from Sweden would have been tired but the evening rather gave us energy.

We look forward to a full day in Geneva tomorrow. We will visit the Ecumenical Centre and learn more about the WCC and the Lutheran World Federation (LWF).

Firande av och med teatralisk hustru

Anledningen till att vi är i Kalmar denna helg är ett jubileum. Lokalteatern i Kalmar fyller 40 år. Hustrun var med i teatergruppens begynnelse. Det framgick med önskvärd tydlighet i den utställning, som Kalmar Länsmuseum gjort med anledning av tilldragelsen.

Hustrun tittar tillsammans med Johan Sandholm
på utställningen.

Även i jubileumsboken:

Lokalteatern i Kalmar. 40 år av musik och teater

finns hustrun med på flera bilder och är flitigt omnämnd i texten. Att det började som radioteater visste jag men hade inte hört talas om det första omnämnandet, nämligen i radioteatern

Rätt ut i sundet

De som grundade lokalteatern var Johan Sandholm (som också skrivit boken), Magnus Jarlbo och Johan Hammerth. (De två Johan fanns med vid vårt bröllop 1984 och musicerade). I teatern ’Rätt ut i sundet’ medverkade utöver dessa tre även hustrun, Helene Alm och Gun Karlsson.

Vad jag däremot hört talas om är en föreställning med namnet:

Torgspel förbjudes

I utställningen går det att läsa att det är ett spel om

… gycklare på 1400-talet på en borg i närheten av Kalmar. Gycklarna ska underhålla en vrång fogde som förgriper sig på sin befolkning. Till slut hittar gycklarna ett sätt att avslöja fogdens övergrepp …

En ung gycklare.

Jag förstår det som att hustrun var med och bearbetade manus till denna föreställning liksom till

Egalias döttrar

Den handlar ju om en värld där könsrollerna är ombytta. Vi fick se ett litet utdrag ur den i första akten av den teaterföreställning som vi bevistade under kvällen. Fortfarande mycket aktuell.

Muck Tegréus har utanpå sin klänning tvingats ta på sig
sin PH, sedan Johan Sandholm påpekat det opassliga
 i att han inte hade någon sådan.

Ytterligare en föreställning, där hustrun är med, är

De små under jorden

En sommarteater med miljötema. Naturens vättar, älvor och troll slår tillbaka mot människorna. Även den högaktuell.

Under de fyrtio åren har det satts upp en mängd olika föreställning. De första mycket politiska. En period med mer klassiska föreställningar. Under senare år alla frossorna, där gruppen gottat sig i olika tidsperioder och eror. Ur alla dessa fick vi smakprov under kvällen.

Föreställning började vid femtiden. Då var vi i museilokalen. Sinnrikt delades vi in i fyra grupper och fick då se och lyssna på varsin miniföreställning samtidigt. Sedan roterade vi ett kvarts varv och fick se nästa del. På så sätt fick vi se fyra olika utsnitt ur lokalteaterns historia.

I pausen bjöds vi till buffé. Hustrun var omgiven av äldsta dottern, systern, föräldrarna och sin make.

Det smakade gott med mat emellan akterna.

Akt två innebar att de fyra nu aktiva skådespelarna samt de fem musikerna presenterades var och en utav en konferencier. Detta varvades såklart med sånger ur de olika föreställningarna.

Fortfarande är ärendet solidaritet, rättvisa och protest. En nyskriven sång tog upp MeToo och en annan handlade om den utbredda rasismen. Även företeelsen ’fake news’ analyserades.

En härlig kväll och fantastiska fyra decennier. Jag har sett tre eller fyra föreställningar - både på åttiotalet och senare. Dessutom har jag förstås hört berättelser om de första åren. Vi som var med hustrun denna oförglömliga kväll kände onekligen en viss beundran inför hennes del i detta. Att hon sedan skickade hem oss för att åka med på efterfesten var helt logiskt.

Magnus Jarlbo, hustrun, Monica Jonsson och Helene Alm har känt
varandra i över fyrtio år. Alla var med i Lokalteatern.

Under åren har runt hundra personer varit med i Lokalteatern.
Alla fanns på foto och hustrun avbildades med just detta.

Gårdagen är förbi

Från svärföräldrarnas lägenhet i Norra Kalmar går det att
skymta Kalmarsund. Inte minst när träden avlövas.

Som jag skrev i gårdagens bloggpost hade jag en spännande reseupplevelse. Allt gick bra. Det jag inte skrev var orsaken till förseningen på tåget mellan Stockholm och Alvesta. Obehörig person på spåret i Flemmingsberg. Polisen begärde att all tågtrafik stoppades. Därav förseningen. Hoppas verkligen att ingen kom till skada. Eftersom vi fick börja köra så snart, tror jag allt gick bra.

När jag alltså talade med tågpersonalen fick jag klartecken att åka med. Men dessutom informerade de om ett byte av personal längs vägen. Jag skulle behöva tala med den nya personalen, för att få veta hur det skulle bli med den sista delen av resan. Den mellan Alvesta och Kalmar. Detta glömde jag!

Tio minuter innan vi skulle stanna i Alvesta ropade de ut i högtalarna att fyra personer skulle få taxi till Kalmar. Hjälp! Jag visste att det fanns fyra till. Såklart säger de inte fem, eftersom de inte vet att jag också är med. Jag var ju bokad för tåget just före.

Lätt skärrad plockade jag ihop mina saker och gick till vagn fem, där konduktörens kupé fanns. Även denna person var mycket vänlig och ringde upp samordnaren och beställde en femte plats. Underbart!

Väl i Alvesta gick jag till den plats där taxibilarna väntar. Det visade sig att vi bara var fyra som skulle till Kalmar. Alltså rymdes vi i en bil. Efter en liten stund anlände två taxibilar. En skulle nämligen gå till Värnamo, eftersom personer skulle även dit.

De två chaufförerna hade båda utländsk härkomst, av accenten att döma. En liten reflektion baserad enbart på denna upplevelse är att Sverige verkar ha de utlandsfödda att tacka för ett och annat. Vi som fick åka till Kalmar tror jag kände så.

När Mubarak, som chauffören hette, satte på populärmusik från Etiopien spreds en skön stämning i bilen. Mubarak erbjöd sig dessutom att skjutsa var och en till just den adress vi skulle till och inte dumpa oss alla på stationen klockan 00.30 - vilken service. Jag lämnades sist. Den som klev av just före hade fått veta att jag är präst och sa som sista replik:
Gud vare med er.
Det var en fin avslutning på en spännande resa.

Lång dags färd mot natt …

Redan igår färdades hustrun, två av döttrarna och barnbarnet i bil till Kalmar. Skälen är flera. Det är alltid trivsamt att hälsa på svärfadren och svärmodren. Inte minst uppskattar svärfadren att få besök i samband med fars dag.

Själv hade jag arbetsuppgifter som gjorde att jag behövde vara i Uppsala under dagen och hade siktat in mig på ett tåg 16.12 från Uppsala. Till Kalmar skulle jag anlända 22.03 och bli hämtad av hustrun på centralstationen.

Vid tvåtiden fick jag ett SMS med texten:

Ditt tåg är inställt på grund av signalfel.

Samt en massa information om hur jag kunde boka om eller avboka min biljett och få pengarna tillbaka. Jag valde att gå direkt till stationen. Vi var i stort sett klara med arbetsuppgifterna.

Väl på stationen insåg jag att det inte gick att få svar på frågor om hur länge signalfelet skulle vara. Insikten att det var svårt att åka tåg till Stockholm fick mig att fundera på ett annat färdmedel. Så jag bestämde mig för att free-styla. Jag gick iväg till Arlandabussen och tog den. Nr 801. Betalfunktionen fungerade inte, så jag fick åka gratis.

När jag kom till Arlanda bytte jag till nästa buss mot Stockholm. Då fick jag nästa SMS. Det var även signalfel mellan Stockholm och Södertälje. Det kanske skulle innebära att jag skulle hinna med tåget från Stockholm.

Det gjorde jag inte. Trafiken i Stockholm var mycket långsam. Flygbussen skulle ta 45 minuter men tog en bra bit över en timme. När jag kom till Centralen hade mitt tåg gått, trots att det var försenat.

Det finns gott om plats på tåget.

Alltså hoppade jag på nästa tåg söderut. En mycket trevlig konduktör tog emot mig med öppna armar och förklarade att vi självklart hjälps åt när det blir förseningar.

Just nu är vi 47 minuter försenade. Frågan är hur jag ska komma till Kalmar. Konduktören förklarade att fler ska till Kalmar. Det blir buss, taxi eller hotell. Ja, värre kunde livet vara. Jag sitter bra – trots att jag inte har någon platsbiljett. Jag har ätit i bistron. Jag har uppkoppling så att jag kan blogga.

Tids nog kommer jag till Kalmar. Antingen sent i natt eller imorgon förmiddag.

På bussen från Arlanda till Stockholm satt jag bredvid en man som gått i gymnasiet med min storasyster och som det visade sig att jag hade mycket gemensamt med. Om inte detta hade inträffat, hade vi inte mötts. Så kan det också vara.

A very special evening: South Africa – Sweden

It is probably the third time I meet Lindiwe Mabuza. The other two times we never got a chance to talk. I saw her at

The Swedish People's Parliament Against Apartheid in Stockholm 21-23 February 1986

This unique meeting was held in Stockholm a few days ahead of the assassination of Sweden’s Prime Minister, Olof Palme.

The second time I saw her was at

Modern Solidarity – What did we learn from Southern Africa’s liberation?Popular Movements’ Meeting 11-12 April 2008 – Sigtuna Folk high school

Lindiwe Mabuza is a South African poet. But she has also served as the African National Congress’ Chief Representative to Scandinavia from 1979 to 1986. She was also South Africa’s Ambassador to Germany, Malaysia, the Philippines and the United Kingdom.

The reason for the occasion was the launch of her book:

Tambo Lenyoka: Enduring friendships – Olof Palme and Thabo Mbeki

She read three of the poems. One about Oliver Reginald Tambo. The second about Olof Palme, who Tambo called his brother. The third about Thabo Mbeki, former President of South Africa. Tambo called him his son.

The first poem uses the praise name of Tambo, if I understood it correctly, which is

Lenyoka

It means the bone of a snake and has given name to the whole book. The audience listened very attentive to the poems. It was a special moment. In between the readings a few other persons gave their views on the importance of the link between Sweden and South Africa.

The seminar was moderated by Angela Muvumba Sellström. At the table:
Lindiwe Mabuza, Tor Sällström, Velaphi Mzimba, Anders Bjurner, and Michael Selekane.

While Lindiwe Mabuza read her poems, Vusi Mbulali painted a picture of
OR Tambo and Olof Palme.

The seminar was held at Fredens Hus (The house of peace) at Uppsala Castle. It was jointly organized with Uppsala University’s Forum for Africa Studies.

Me and Velaphi Mzimba.

Three South African artist, who have contributed to the book, also spoke at the seminar. They were: Velaphi Mzimba, Vusi Mbulali and Michael Selekane.

I bought a book and of course had it signed. Lindiwe Mabuza wrote:

To Kristina and Anders. Many thanks for years of solidarity and assistance to pur people and country.

A very precious dedication But it is important to realise that the fight against racism continues. In Fredens hus we were surrounded by an exhibition called

Svart kvinna (Black woman)

10 March 2014 Fanna Ndow Norrby started an Instagram account where she posted a few stories about expressions of racism that she had experienced. The morning the day thereafter she had 10 000 followers. Some of the stories were posted on the walls in the room where we were seated. Lindiwe Mabuza were quite concerned that racism exists in Sweden today. She was not used to that when she lived here. 

She told us a story about a visit to a school A young boy - maybe eight years old - had listened to her stories about apartheid and responded about how the whites in South Africa treated the blacks:

I don't care what they say about them. I like her.