Orpheus in Africa

We had seen the advert and even visited the Fugard theatre. But of course it was sold out the hold week. We really wanted to see this musical. The day before yesterday, however, they phoned, as we had left our contact details, and we managed to get hold on two tickets.

We were not disappointed. On the Fugard Theatre website the background is described like this:

Orpheus in Africa tells the little known story of the American impresario Orpheus McAdoo and his African-American Virginia Jubilee Singers, who visited South Africa in the 1890’s. Their tour began in Scotland where Orpheus met Lady Loch - the wife of the British Governor of the Cape - who invited them to Cape Town.  It was here some 125 years ago that the Jubilee Singers became an unlikely overnight sensation.

The musical has many themes but one is of course about blackness. What does it mean to be black or as one of the songs asks:

Who do you see when you look into the mirror?

The musical is written by David Kramer, who is a well-known South African playwright and director. When I understood that he especially writes about the so called Cape Coloured community much in the musical made more sense.

I was, however, disappointed that 95% of the audience were white. South Africa is still a very segregated society. Of course any person is welcome to any theatre in South Africa but it seems that black people have other priorities. A vast majority of the population cannot afford attending a theatre a Thursday evening, that I know but taking into account that South Africa has a growing black middle class it was still surprising. It has to do with social cohesion. People talk with their friends about going together and people don’t have friends across racial lines. (Yes, I know that I am using old concepts now, but I do it because this is the realities.)

What I also know is that Cape Town, which I love, most probably is more separated than Johannesburg. This is sad.

The other evening, however, when we attended a jazz event, the situation was different. That evening the audience was totally mixed.

South Africa still has a long walk ahead to freedom and justice for all.

Jag har suttit i parlamentet

Här sitter vi inne i den sessionssal som byggdes 1910, Idag används den t ex för
partiernas gruppmöten. S k 'caucus'.

Idag var hustrun och jag på guidad tur i Sydafrikas parlament. Spännande. En av grupperna som utgjorde vår tur, var en blandad grupp studenter från Pakistan och Indien. Kashmir. Här för att studera försoning och demokrati. Vi såg de olika salarna. Den äldsta kammaren användes under den period Kap var en engelsk koloni. När den sydafrikanska unionen bildades 1910 byggdes en ny kammare. Dessa två räckte fram till 1983, när Sydafrika fick en ny konstitution och ett trekammarparlament. Då hade de vita en beslutande församling, Indierna en och de färgade en. Eftersom apartheidregimen bestämt att alla svarta skulle tillhöra olika homelands, behövde de ingen kammare. Suck! Nåja, detta år byggdes alltså ytterligare en stor plenisal, som idag är den lokal där ’the National Assembly’ (NA) möts. Den andra kammaren, ’National Council of Provinces’ (NCOP) möts i ytterligare en plenisal. NA och NCOP utgör tillsammans Sydafrikas parlament. Sammanlagt tror jag det finns fem olika större salar– gamla och nya!

Guiden gav oss en mycket balanserad information. Det var tydligt att han representerade parlamentet. När han därför pratade om tiden före 1994 gjorde han det utan att lägga i värderingar. Intressant.

De olika grupper som var med på vår tur gav sig in i många och långa samtal och diskussioner. Det gjorde att turen tog drygt 2 timmar i stället för 1-1½ som var sagt från början.

Sammantaget upplever jag Sydafrikas parlament som en mycket väl fungerande och seriös organisation. Långt ifrån allt står väl till i denna unga nation, det återkommer jag ofta till. Men grundförutsättningarna: konstitutionen, institutionerna osv finns där.

Tyvärr skriver just idag Human Rights Watch om hur dåligt Sydafrika arbetar för att förbättra mänskliga rättigheter. Jag är medveten om det. Och det är illavarslande. Citizen har också ett reportage.

Min poäng är att förutsättningarna finns och därför känns det än mer angeläget att på alla sätt arbeta för en förändring av den politik som förs på olika plan.

Hustrun samtalar med guiden om det politiska läget i Sydafrika. I bakgrunden
den staty av Mandela som avtäcktes förra året. Bakom statyn den förra president-
bostaden: die Tuinhuise.

Madiba blickar ut över Table Mountain.

I like Ian Smith

A very nice jazz experience in the Crypt.

We wanted to listen to jazz. But at Waterfront in Cape Town some of the jazz clubs, like the Green Dolphin, have closed. Friends told us that there is a place under St. George’s Cathedral – the Crypt – where good jazz is performed. So, we went there earlier in the afternoon and found out that this in deed was the case. And the group that were going to perform, later yesterday evening, was:

VJR (Virtual Jazz Reality)

The leader is Ian Smith and he plays trumpet and cornet. Franc Paco is the drummer, Andrew Ford plays piano and Sammy Weber is the name of the bassist. The group was formed in 1993 and I must say they played well. Their repertoire is broad. We listened to fusion as well as traditional jazz. And much in between.

The Crypt Jazz Restaurant also serves food. We ordered fish and seafood – always a good choice in Cape Town.

In one of two pauses the owner of the restaurant asked if anyone celebrated her/his birthday. A few guests did. He then asked one of the waiters to sing for them and it turned out that this young waiter was an opera student. He topped it up with two opera arias. Very good.

Friday morning we will go back to the cathedral. But it will be early in the morning and then we will take part in the Eucharist.

We enjoy being in the Mother City!

International Holocaust Remembrance Day

The 27 January 1945 was the day when Auschwitz-Birkenau was liberated by Soviet troops. We remember all those who were killed in this and similar death camps: 6 million Jews, 1 million Romani, mentally and physically disabled people and thousands of homosexual men. Also others were killed.

This is not the only time humanity has deliberately killed people because they belong to another group, religion, race (whatever that is), people etc. But it is one of the worst.

As an act of remembrance we made it to the Jewish museum in Cape Town and the Great Synagogue. One interesting thing happened when we approached the buildings. Two women asked us if we knew that there was a museum and we said yes, we are on our way to visit it. Then they told us that their parents had been married in the synagogue and that they were so happy that we were going to visit the museum.

To me that was a sign that South Africa is a country were Jews are free to reveal their identity to strangers. I know that this is not the case all over the world. Especially not in Europe.

One thing we learned was that the largest groups of Jews that immigrated to South Africa came from Lithuania. Two of them were the parents of Helen Suzman, well known anti-apartheid politician. I have just finished a book about her, which I might blog about later.

When we visited Oudtshoorn recently we also learnt that these immigrants from Lithuania were very active in the ostrich business.

Today I ask myself the question:

Will humanity ever learn to respect and love one another instead of oppress and kill?

I don’t know, but I will still continue on the road to justice and peace.

This is the Great Synagogue in Cape Town.

Den som gör en resa har något att berätta

Så är det. Oftast! Den resa jag nu ska berätta om startade 1978. Tillsammans med delar av Fjellstedtska skolan i Uppsala (som är nedlags sedan länge) deltog jag i en lägerskola i Israel. (Palestina fanns inte som egen stat på den tiden.)

En av aktiviteterna (som var frivillig) bestod i att gå i den gamla vattenledningen från kung Davids tid, Shiloa-tunneln. Jag hade hört berättelserna från en tidigare lägerskola. Vattnet hade varit så högt att gruppen bitvis bara hade haft ett par decimeter mellan vattenytan och tunnelns tak. Någon hade svimmat. En lärare hade fått utdela örfilar, så att elever inte handlade i panik. Bakom gruppen svenska gymnasieelever hade ett förband med israeliska elit-soldater funnits och dessa hade inte haft någon förståelse för problemet, utan bara drivit på. Ja, mytbildningen var enorm. Kanske är allt sant. Jag vet inte för jag var inte med.

1978 var inte vattennivån så hög. Det visste vi. Men efter fem-tio meter, när dagsljuset försvann från öppningen bakom oss, kände jag mig mindre hugad att fortsätta och avbröt min vandrning. Resten av gruppen genomförde vandringen men jag har sedan dess undvikit alla former av grottor och tunnlar. Jag har ju klaustrofobi.

För många år sedan var vi i Falu koppargruva. D v s jag var inte med nere. För ett par år sedan tittade vi på utgrävningnarna i Sterkfontein. The Cradle of Humankind. Men inte jag.

Nu var det dags för Cango Caves tre mil från Oudtshoorn i västra Sydafrika.

Du får går ner själv ...

... sa jag, som vanligt, till hustrun.

Men när vi väl var där, föreslog en av våra vänner att jag skulle gå fram till öppningen och titta in. Och det såg ju helt klart annorlunda ut. Upplyst, plattlagda gångar osv. Så jag tänkte:

Det kanske är värt ett försök?

Jag ångrar inte detta. Det gick bra. Och det var verkligen värt det. Så vackert. Och så fantasieggande. Tusentals år har vatten droppat eller runnit och skapat olika formationer i den porösa kalkstenen.

Samtidigt så upprörande att turister och konsertbesökare (på den tiden de hade konserter i den största salen) brutit av mängder av stalagtiter och stalagmiter. Hur egoistiska är vi människor egentligen. Det tar kanske 100 000 år för en millimeter stalagmit att bildas. Och någon klåfingrig medmänniska bryter av den på någon sekund. Obegripligt!

Men mycket av det vackra finns ju kvar. Vi njöt. Och jag insåg att jag kanske inte har klaustrofobi.

Låt mig dela några bilder från det vackra och sedan ytterligare några bilder från vår resa genom Sydafrika. Alla utom den sista handlar om hur vatten påverkar naturen.

Denna formation kallas 'the Bridal Bed'.

Jag tror denna pelare, som är en stalagmit och stalagtit som vuxit ihop,
kallas för 'det lutande tornet i Pisa'. (Trots att det inte lutar!)

'The Hole in the wall' ligger nära Coffee Bay på det som kallas 'the Wild Coast'
i Eastern Cape.

Det går att titta länge på vågorna som väller in genom denna märkliga öppning.

Vatten är alltid mäktigt. Detta vattenfall ligger i Hogsback, också i Eastern Cape,
och kallas 'the Madonna and the Child'.

En bit ner i vattenfallet finns denna utskjutande klippa.
Kanske är det Jesusbarnet som sitter på axeln uppe till vänster?

I Hogsback vandrade vi i en kopia av labyrinten i Chartres. Där fanns inte mycket
vatten men vi fick anledning att meditera över vår livsvandring.

Looting and xenophobia

From time to time there are outbursts of xenophobia in South Africa. (As in the rest of the world – especially Europe, where political parties are growing rapidly, based on this ugly phenomenon.)

The 19 January, reports ENCA, tension started to rise again, when residents of Doornkop in Soweto started to loot a so called spaza shop owned by a Pakistani national. He is accused of having shot and killed one of a group of teenagers, who allegedly robbed his shop earlier. In response the community vandalized his shop and started the looting, which has spread, writes News 24, to places like Alexandra.

Yesterday a young women was accused of having killed here baby, while she took part in looting, also according to News 24.

I listened to her on radio, SAFM, and she said that people had taken the baby’s blanket and planted it in the shop. The child, however, was indeed killed in the stampede.

Xenophobia! Wikipedia explains the word like this:

"deep-rooted, irrational hatred towards foreigners" ... and "unreasonable fear or hatred of the unfamiliar" … The word comes from the Greek words ξένος (xenos), meaning "strange", "foreigner", and φόβος (phobos), meaning "fear".

Obviously it is a universal or global thing. It is nevertheless something that we need to deal with and work against. It brings nothing good to humanity.

28 år

Idag, för 28 år sedan, prästvigdes jag. Det har varit 28 spännande år. Om jag ska vara ärlig, och det ska jag ju, har jag nog aldrig direkt ångrat att jag sa ja till detta uppdrag. Däremot har jag inte älskat alla arbetsuppgifter.

Just nu har jag inte en anställning som präst. Men jag är präst ändå. Så fungerar det i många kyrkor och samfund. På latin finns ett begrepp som heter

Character Indelebilis

Det är omdiskuterat. Sker något oåterkalleligt vid prästvigningen? Svenska kyrkan lär så i praktiken. Det förstår vi av Kyrkorordning 31 kap, 13 §, som handlar om vad som händer när en präst som 'avkragats' ska återinsättas i tjänst:

En präst som har förklarats obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst får förklaras åter behörig, om förhållandena ändrats på ett sådant sätt att prästen kan anses lämplig att utöva sitt uppdrag. En sådan förklaring får ske endast om biskopen godkänner den.

Detsamma gäller för diakoner och även för biskopar, fast då är det ansvarsnämnden för biskopar som fattar beslut.

Med andra ord. Jag är präst. Att säga: 'jag arbetar som präst' ligger inte för mig. Jag har arbetat som kyrkoherde eller komminister. Just nu arbetar jag som universitetslektor. Jag har även arbetat som vårdbiträde i hemstjänsten. Men jag är präst.

28-årsjubileet firade jag genom att delta i gudstjänsten i Eastwood, där vi brukar fira söndagens gudstjänst. Denna dag hade jag inte blivit ombedd att leda gudstjänsten eller predika. Däremot blev jag, som ofta sker, ombedd att komma fram för att förmedla avlösningen (förlåtelse från Gud) efter syndabekännelsen. Det understryker att vissa funktioner ges till en präst och utförs därför även av en präst. Utöver avlösningen gäller det framför allt välsignelsen (om den förmedlas med orden: 'Herren välsigne er/Herren välsignar er') samt uppgiften att leda mässan/nattvarden. Med undantag av dop i krissituation är det också prästens upgift att döpa. Samt i Svenska kyrkan konfirmera. (I Romersk katolska kyrkan och i den Anglikanska kyrkan är det biskopen som konfirmerar. Kanske ska även vigsel och begravning nämnas.

Hade jag fått önska, hade jag helst lett mässan i dag. Det hade varit ett fint sätt att fira ett prästvigningsjubileum. Men i vår lutherska kyrka i södra Afrika firas mässa sällan. Vanligen en gång per månad. I vårt fall andra söndagen i månaden. D v s förra söndagen.

Det är för mig svårt att förstå varför inte mässa firas varje söndag. Det betyder att den erbjuds varje söndag. Om enskilda gudstjänstbesökare vill avstå, för att det blir för ofta, är det helt möjligt att göra det. Men den som kommer till kyrkan för att få ta emot Kristus i altarets sakrament, ska få den chansen. Varje söndag. Det är också en naturlig del av söndagens huvudgudstjänst. I förslaget till ny kyrkohandbok för Svenska kyrkan understryks att söndagen huvudgudstjänst består av fyra delar:

Samling
Ordet
Måltiden
Sändning

I många församlingar i Sverige hoppas den tredje delen, måltiden, över. Det finns historiska skäl, förstås. Vissa menar också att det är av omsorg gentemot dem som inte vill ta emot nattvarden.

Om mässa/nattvard firas finns erbjudandet där både för den som vill ta emot och den som vill avstå. Det ser jag som en god ordning.

'Mässa' kommer språkligt från samma ord som 'mission' och det betyder 'sändning'. Jag gillar det. Som kristna sänds vi i gudstjänsten ut i våra olika sammanhang. Det är där som gudstjänsten får sin viktiga fortsättning. Där deltar vi med andra människor av god vilja i att bygga en rättfärdig värld. Och vårda en hotad skapelse.

Där kan också en präst behövas. Men då mer som ett stöd och en inspiration. Kyrkan i världen är inte liktydigt med präster. Tvärtom! Det viktiga är vad varje kristen säger och gör.

Det märkliga i Eastwood är att predikstolsklädet föreställer en kalk (bägare) och
oblater (bröd) som används i mässan. På altarklädet (antependiet) finns däremot
liknelsen som kallas 'fyrahanda sädesåker' som beskriver hur ordet sås ut (predikas?).
 Att de olika bilderna placerats så ger mig lite myror i huvudet.

En bråkig frihet

Så kallar DN yttrandefriheten i sin ledare den 8 januari.

Och visst är den bråkig. Det visar inte minst en insändare av Theodor Kallifatides i gårdagen nätupplaga av DN.

Kallifatides har reagerat på följande meing i ledaren från den 8 januari:

Det finns inget egenvärde i att kränka våra medmänniskor – men värdet av att ha rätt att göra det är absolut och omätbart.

Så här skriver Kallifatides:

Jag läser denna mening i Dagens Nyheters osignerade ledarsida den 8 januari i år med bultande hjärta. Ser jag rätt? Dessa ord är föranledda av händelserna i Paris.
Möjligen är andemeningen att man har rätt att säga sin mening oavsett om någon blir kränkt. Det är något annat än att ha rätten att kränka. Alla kan till exempel råka köra på någon, men det innebär inte att de har rätt att göra det.
Själva ordet ”kränka” säger entydigt att det handlar om något som berör människorna djupt och plågsamt.
Hur kan någon ha rätt att göra det?
Endast utifrån övertygelsen om att man står över alla andra är min gissning. Det är en farlig övertygelse och ju fler som när den, desto farligare blir den.
Värdet av att ha rätt att kränka andra är varken absolut eller [omätbart].
En sådan rätt borde över huvud taget inte finnas.

Ord och inga visor. Jag håller med. Det är precis som DN skrev meningen före, i samma ledare:

Den är dock en bråkig frihet. Den ställer krav på oss, den tvingar oss att skärpa våra ord och använda vårt omdöme.

Denna gång använde nog inte DN sitt omdöme.

Men om någon nu skulle granska mina blogginlägg i frågan skulle säkert en del kunna ifrågasättas. Yttrandefriheten är bråkig!

Så bråkig att Charlie Hebdos grundare, Henri Roussel, enligt DN idag, säger att

... Charlie Hebdos chefredaktör gick för långt med Muhammedpubliceringarna.

Han går så långt att han menar att chefredaktören

... drev sina medarbetare in i döden

Skriver DN och hänvisar till franska tidningar, bland annat Le Figaro.

Ännu bråkigare blir det när DN också rapporterar att Turkiets premiärminister Ahmet Davutoglu säger enligt bland annat turkiska Milliyet:

Pressfrihet betyder inte frihet att förolämpa.

Nu har ju kanske inte Turkiet gjort sig känt för att värna pressfriheten. Men deras premiärminister var med och marscherade i Paris tillsammans med de andra 40 stats- och regeringschefer – till stöd för just yttrandefriehten.

En bråkig frihet. På något sätt har detta att göra med den urgamla frågan om människans frihet. På gott och ont.

Så mycket våld

Detta blir en kort bloggpost.

Går det att värdera terror? Är det inte alltid fruktansvärt? Jag har bloggat om de tolv på tidningsredaktionen i Paris. Satirtecknarna och poliserna. Jag har även kommenterat de fyra judiska kunderna i en kosherbutik. Jag jämför inte. Jag uttrycker min avsky. Dåden i Paris skedde 7 och 9 januari.

Den 3 januari skedde ett annat terrordåd. I Baga i norra Nigeria. DN tror att upp emot 2 000 personer kan dödats av Boko Haram.

Vad jag förstår vill även Boko Haram utropa en egen stat. Ett kalifat. Som Isis. Skrämmande.

Jag har ingen uppfattning om hur många som dör i Syrien och Irak. Hur många dör i konflikten Israel-Palestina?

Om några veckor börjar det akademiska året. Några studenter från Paris, Syrien, Irak, Israel eller Palestina möter jag inte. Men några kommer från Nigeria, det vet jag.

De var judar

Det kanske inte är så konstigt att det mesta av medialt fokus varit riktat mot avrättningen av de anställda på Charlie Hedbo i Paris förra veckan. Jornalister världen över skriver om andra journalister och värnar om det det fria ordet. Inget fel i det.

Men dagen efter togs gisslan i en butik och fyra av dem dödades. Jo, det har skrivits även om dem – men mitt intryck är att det skrivits mindre. Och framför allt i sociala medier har det uppmärksammats mindre. Åtminstone i mitt flöde. Vilket är ett memento!

Det brutala dödandet skedde i en judisk kosherbutik och de som dog var judar.

Enligt Aftonbladet har detta redan lett till att fler judar vill fly från Frankrike. Förra året emigrerade sju tusen – en fördubbling med året innan. Detta är en mycket skrämmande utveckling.

Lika oroande är det att judar också känner sig otrygga i Sverige och många flyr.

Positivt är att Frankrikes regering har beslutat skärpa säkerheten vid de judiska skolorna. Om detta skriver Kyrkans Tidning. Men det i sig är ju oacceptabelt: att barnen ska behöva säkerhetsvakter.

Om detta behöver vi tala. På detta behöver vi reagera.

Tjugondag Knut

Dukar och bonader tar inte så stor plats men skapar trevnad.

Så var det dags igen. Det har gått 20 dagar sedan juldagen. Eller sju dagar sedan trettondedag jul. Julens efterfirningstid är över. I vårt hem plockar vi undan juldukar och julpynt. I år går det fort. Vi tog inte med oss så mycket till Sydafrika denna gång. Mest dukar!

Det egentliga skälet att julen avslutas just denna dag är att den ursprungliga juldagen, 6 januari, har en så kallad oktav. Så idag är det alltså åttondedag Trettondag Jul.

Dessutom har vi dansat ut granen. Fast inte riktigt, för granen, som inte är en gran utan en tuja, är planterad i en kruka. Det närmaste vi kommer att slänga ut granen är nog att plantera den i trädgården.

Kyrkoårets växlingar, som sätter avtryck i hemmiljön – det gillar jag. Kan vi dessutom knyta olika aktiviteter till de datum, som hör ihop med aktiviteten, gör vi gärna det. (Ibland finns ju skäl att rucka på ordningen. T ex vid resor.)

Denna gång förstärks Tjugondag Knut av att våra julgäster åker hem. Men det är inte för att vi slängt ut dem. De hade gärna fått stanna!

Lite dans kring den avklädda granen fick det bli. I kortbyxor. Varmt denna dag.

Att vara eller inte vara Charlie ...

Det mesta är redan skrivet. Själv kopierade jag ett pressmeddelande från Kyrkornas Världsråd i min förra bloggpost. För att jag tyckte det var bra och balanserat.

Alltså: först inträffar terrordådet i Paris. Sedan skrivs/sägs massor i vanlig media och ännu mer i sociala medier. När det är gjort kommenteras på det som redan sagts och skrivits. Nu är vi kanske inne på tredje varvet. Minst. Finns det något mer att säga? Jag vet inte men jag skriver ändå. För det handlar ju till stor del om det fria ordet, eller hur?

Det självklara har jag redan skrivit. Terrordådet i Paris var fruktansvärt. En kriminell handling. Men, som alla terrordåd, utfört på en ideologisk grund.

Problemet börjar när olika tyckare och tänkare (som jag) ska sätta in det som skett i ett sammanhang. Den vanligaste reflektionen i Europa, är att måla upp en kamp mellan extremistiska krafter och demokratiska. Självklart står Europa för det demokratiska och 'de andra' för det extremistiska. Några väljer då att avgränsa gruppen extremister till bara vissa och menar att dessa finns överallt. Så gör t ex Svenska kyrkans ärkebiskop, Antje Jackelén, när hon skriver:

Tillsammans måste vi bekämpa den extremistiska ideologi som ger bränsle åt attacken. Vi måste också motarbeta det felaktiga skuldbeläggande som sker när denna ideologi förväxlas med religion.
Lika lite som terrorattentaten i Norge 2011 kan rättfärdigas på kristna grunder kan attentatet i Frankrike 2015 göra det på muslimska.

Och visst är det sant. Extremism finns i alla mänskliga sammanhang och leder ofta till brutalt våld.

En annan grupp, som ibland känns ganska stor, är de som menar att det som skedde i Paris är ett uttryck för en kanske extrem, men dock vanlig form av Islam. De som ser det så undrar ofta, varför inte världens muslimer fördömer det som skedde.

Min upplevelse är att muslimer världen över verkligen fördömer det som inträffat. Det hävdas av många. T ex Huffington Post. En annan internetsida, .Mic, har samlat olika uttryck för avsky från arabvärlden.(Nu vet jag förstås att arab och muslim är olika saker. Jag tar upp det, för att många i väst blandar ihop begreppen).

Att skylla terrorattentatet i Paris på Islam är okunnigt och fördomsfullt. Lyssna t ex på en intervju med professor Reza Aslan. (Han har skrivit en uppmärksammad bok om Jesus, som jag recenserat för ett tag sen. Den tyckte jag inte var så bra men i intervjun är Professor Aslan lysande.) Intervjun, som är på engelska, tar 6 minuter. Den är värd att se, för den visar hur mycket västvärlden generaliserar kring Islam. Länken kommer här.

Det som har stört mig i många reflektioner är företeelsen att dela in världen i onda och goda människor och att göra det på ett mycket förenklat sätt.

Därför håller jag inte helt med den ledare som DN hade den 8 januari med rubriken:

Jo, det är vi mot dem

Jag är med, när de skriver:

Det är vi som kallar oss muslimer, kristna, judar, buddhister, hinduer, asatroende, ateister eller agnostiker. Och som menar att våra medmänniskor har rätt att kalla sig, och tillbe, vad de vill. Vi står mot dem som menar att just deras gud är den ende tillåtne och att den som smädar denne gud förtjänar att dö.

Men i nästa mening skriver DN:

Det är vi som till skillnad från dem som låg bakom attacken tror på pluralism, på flera religioner, flera sanningar, flera åsikter som får brytas mot varandra i öppen debatt.

Jag håller inte med. Kanske är det bara slarvigt skrivet men jag tror inte 'på flera religioner'. Väldigt många troende människor i världen tror på en religion eller snarare, tror på Gud på det sätt som just den religionen gör. (Med alla de varianter som finns inom olika religioner).

Men bara för att jag är kristen och inte håller med Bahá'í  eller Buddhism, betyder inte det att jag vill hindra någon annan att tro som hen tror.

När jag läser DN känns det som att DN egentligen menar att det är de som omfattar en postmodernistisk verklighetsuppfattning mot dem som 'lever kvar' i det moderna eller ännu värre i det för-moderna. DN kan gärna tycka så och får så klart även uttrycka det. Men alla som inte är postmodernister är inte per definition onda. Och, det kommer nog att visa sig, att det även i den postmoderna verklighetsuppfattningen kan finnas nog så mycket förakt och fördomar mot 'de andra'. (Själv rör jag mig mellan dessa tre olika verklighetsuppfattningar och tror inte ens att indelningen i förmodernt, modernt och postmodernt helt och fullt täcker in vår underbart, komplicerade mänsklighet.)

Det måste det vara tillåtet att kritisera Charlie Hedbo. Det gör t ex Jacobin, som är en webbaserad vänstertidskrift i USA. De hävdar att Islam framställs rasistiskt i Charlie Hedbo’s teckningar. 

Websidan Polifonen, går så långt som att säga att Charlie Hedbo är

... ett politiskt språkrör för högerextremismen.*

Men ordet är försett med en asterisk och när jag läser längre ner på sidan ser jag följande kommentar:

Delar av den franska vänstern har i många avseenden adopterat extremhögerns retorik. Så trots att Charlie Hebdo alltså är en så kallad vänstertidning, härbärgar de konservatismens muslimkritik. Därav ordvalet, “högerextremism” i texten.

Detta håller jag inte med om. Men jag inser att jag förmodligen vet för lite om Cahrlie Hedbo. Dessutom är det kanske inte rätt tillfälle att kritisera Charlie Hedbo. Det uppfattas lätt som ett sätt att anföra förmildrande omständigheter.

Men tänk efter: går det inte att hålla dessa två teser i medvetandet samtidigt? Det var helt oförsvarligt att avrätta journalisterna på Charlie Hedbo. De dog för det fria ordet. Det är det ena. Just därför, för att tidningen egentligen vill åstadkomma debatt, har vi rätt att använda just detta fria ord, till att kritisera deras satirteckningar. Det är det andra.

Men, allt har sin tid. Just nu står jag kvar vid det jag skrev i min förra bloggpost:

I am Charlie.

I am Charlie

Twelve persons have died in a terror attack in Paris. It was an attack on the office of the satirical magazine Charlie Hebdo. It was also an attack on the freedom of speech. It is terrible!

The acting general secretary of the World Council of Churches, Georges Lemopoulos, says in a press statement:

The fatal attack that has taken place today in Paris against the satirical newspaper Charlie Hebdo is an attack on human life, human dignity and the human rights of all. The World Council of Churches utterly rejects and condemns any religious justification advanced for it. Together with all people of true faith and good will, we pray for the victims and their families, for the perpetrators to be brought to justice, for the extremist ideology that inspired this attack to be extinguished, and that justified outrage may not lead to reprisals against Muslims or fuel anti-Islamic sentiment.

I can only say:

I am Charlie

Kärleksbombning och sekularism

De attentat, mordbrandsförsök och vandaliseringar som sker mot olika former av gudstjänstlokaler (nu senast en moské i Uppsala) uppfattar vi ibland som utslag av främlingsfientlighet. Eller fascism. Hatbrott med andra ord. Det stämmer säkert oftast att detta ligger bakom.

Men jag undrar om det inte även finns en annan, underliggande orsak. Är det månne så att de byggnader som angrips upplevs som hot mot sekularismen? Vårt västerländska samhälle har ju vant sig vid en kamp kring huruvida relgiösa uttryck ska höra hemma i det offentliga rummet eller ej. En gudstjänstlokal är i så fall ett slag i ansiktet på denna ideologi.

Om detta resonemang stämmer, betyder det att främst de gudstjänstlokaler, som hör till trossamfund som inte är i dialog med sekularismen, blir attackerade. Kanske är det så att moskéer och synagogor är mest utsatta just därför. Men i den mån kristna församlingar utmanar den rådande ordningen och börjar ta mer plats i det offentliga rummet, kanske de också utsätts.

Nu vet jag ju att tempel, moskéer, synagogor och kyrkor runt om i vår värld utsätts för attacker – även (eller kanske främst) i miljöer som inte alls kan beskrivas som sekulariserade. Orsakerna är rimligen många olika och skiftar mellan olika kontexter.

Mitt inlägg är egentligen mer en fråga än ett påstående.

Tanken kom, när jag smakade på ordet 'kärleksbomba' som jag bara sett i anslutning till attackerade gudstjänstrum. Det skedde när någon sprejat hakkors på Västerås domkyrka, enligt VLT. Nu sker det i Uppsala. Vid en moské. Kyrkans Tidning skriver om detta.

På något sätt uppfattar jag att människor vill visa att gudstjänstlokaler behövs. En slags protest, inte bara mot främlingsfientlighet, utan också mot sekularism, som tar sig uttryck i en önskan att utplåna religiösa uttryck i det offentliga rummet.

Dispatch

En mycket spännande och
skrämmande bok!

Det nya årets första dag. Med bestörtning läser jag om ytterligare en attack mot en moské i Sverige. Denna gång i Uppsala. På ett sätt blir jag djupare berörd, eftersom jag läser en av mina två julklappsböcker:

Medan mörkret faller

En deckare skriven av Anna Lihammer. (Historiska Media/Månpocket. 2014). Den utspelar sig 1934 och teman i boken är tvångssterilisering och rashygien.

Den utspelar sig Uppsala.

I dagens nätupplaga skriver UNT:

En molotovcocktail kastades mot moskén i Uppsala på nyårsdagens morgon. Försök till mordbrand är rubriceringen, och även hets mot folkgrupp eftersom rasistiskt klotter fanns på entrédörren. 

För någon tid sedan hände något liknande i Eslöv. Sydsvenskan skriver:

En moské i Eslöv eldhärjades i natt. Polisen misstänker att branden var anlagd och utreder attentatet som mordbrand. Nu kopplas även Säpo in i utredningen.

Dessförinnan Eskiltuna. DN skriver

En kraftig brand utbröt i en moské i Eskilstuna på juldagen. Fem personer har förts till sjukhus, varav en med svåra skador. Polisen bekräftar att branden är anlagd.

Aftonbladet skriver sedan att det är oklart om branden i Eskiltuna var anlagd men i en senare artikel att det annars varit 15 vandalisering mot moskéer under 2014.

Det är tyvärr inte heller svårt att hitta exempel på vandalisering av synagogor i Sverige. DN skriver om detta den 2 augusti. Då hade synagogan i Malmö vandaliserats för tredje gången under 2014.

Även kyrkor blir förmål för liknande attacker. Någon sprayade ett hakkors på Västerås domkyrka i september. Något som bemöttes med kärleksbombning, enligt VLT. Detsamma ska nu ske i Uppsala enligt sajten: Hej event. 

Attacker mot kyrkor, synagogor, tempel eller moskéer är inte alls bra! Hur ser det ut i Sydafrika, undrar jag? Visst kan jag, när jag googlar, se att det förekommer. Men jag uppfattar att det inte är så utbrett.

Det som däremot kommer för mig är den 'Interfaith walk' som ägde rum på försoningsdagen, den 16 december 2014. Då gick en grupp människor mellan följande platser:

Groote Kerk (Dutch Reformed Church)

Gardens Synagogue

Boorhanol Mosque in Longmarket Street

Detta samarbete minns jag från mitt volontärår i Kapstaden 1981-82. Fint, tycker jag. Det får mig att tänka på att den kippavandring mot antisemitism, som enligt DN ägde rum i Stockholm den 31 augusti.

Jag tänker också på Guds Hus i Fisksätra. På Nacka församlings hemsida läser jag:

Tanken är att skapa en mötesplats för kristna och muslimer, motverka främlingsskap och istället utveckla vänskap och respekt för varandra.

Det är bra med många initiativ som störker samarbete och förståelse. Fortfarande är det oacceptabelt med vandalisering och mordbrand.

Låt mig avsluta med ett julbudskap från en moské i Kapstaden, Claremont Main Road Mosque, som jag hittade när jag googlade:

In the Name of God, the Compassionate and Dispenser of Grace
The Claremont Main Road Mosque congregation sends greetings of peace and love to all our Christian compatriots, family and friends. We wish you a blessed Christmas and a prosperous New Year.
The Gregorian year 2014 has been a difficult and strained one for Muslim-Christian relations at the global level. During the past year extremist Muslim groups such as Boko Haram and the so-called Islamic State of Iraq and Syria (ISIS), have targeted Christians in Nigeria, Iraq and Syria for extermination because of their religious beliefs. Moreover, the relations between Christians and Muslims in the Central African Republic reached an all-time low.
All of these tragic events have evoked ubiquitous and sensationalist media exposure and have provoked unprecedented global outrage. The upshot of all of this is that it has resulted in a negative effect on Christian-Muslim relations and perceptions of Islam. To mitigate against this the Claremont Main Road Mosque has redoubled its efforts to nurture and sustain meaningful interfaith dialogue and relationships based on respect, honour and getting to know one another beyond mere toleration.
At this blessed time, we express gratitude to the dedicated Christians and Muslims who work to establish and maintain dialogue and reconciliation between our two faith communities.
During this hallowed time, we pray that the Grace of God be with us, and that we establish even greater just and peaceful relations between Muslims and Christians in the New Year. We pray that the New Year bring healing and peace to our suffering world and that we continue to strive towards the ideals of truth, justice and equality.May the peace and joy of this season be with you always.

Jag hittade det i nätupplagan av the Daily Dispatch (DispatchLive) och trodde att det hade något med Dispatch International (en fascistisk nättidning) att göra, innan jag insåg att Dispatch helt enkelt betyder 'report' och är relativt vanligt i tidningssammanhang. Skönt att inte fascisterna har monopol på begreppet.