Avdop

I morse, ungefär vid 9-tiden, såg jag att det ringt någon. Lyssnade på meddelandet. Från Sveriges Radio Kalmar. De ville ställa frågor om avdop. Jag hade inte själv lyssnat men tydligen hade de diskuterat företeelsen att personer i Belgien var upprörda över hur katolska kyrkan agerar i samband med att pedofili avslöjas. Som en protest ville dessa människor bli avdöpta. Går det?
Visst kan man förstå att människor är upprörda och själv bli upprörd. Framför allt över att pedofili förekommer men också över hur det hanteras.
Men om man blir avdöpt - är det en välriktad reaktion? Som jag tänker mig förutsätter det att dopet har någon slags innebörd och i så fall räknar man ju på något sätt med Guds existens. (Om Gud inte finns är väl dop först och främst en mänsklig s k rite-de-passage, vilket jag absolut tror att det också är). Men om Gud finns sker också något i dopet. Tror man det, blir det förståeligt att man kan vilja ha ett avdop. Och visst kan människor komma på kant med Gud. Läsa bara Jobs bok. Och kanske är det Gud som är föremål för frustrationen i Belgien.
Men är det människor, kyrkoledning, präster, så finns det kanske andra sätt. Protestera och utnyttja andra kanaler. Vad vet jag!
Till radion, som jag medverkade i strax efter 9.30, sa jag att dop inte går att göra ogjorde. Vad jag inte sa, men tänkte, var att det är som med vaccinationer. Föräldrar låter vaccinera sina barn, för att man tror att det är bra för dem. Barnen kan tycka att det var onödigt eller rent av fel. Men så vitt jag förstår går det inte att göra ogjort. Lite åt det håller är del väl med dopet.
Som barn, när man växer upp, ägnar man väl en stor del av sitt liv åt att bearbeta det som ens föräldrar utsatt en för. End el byter namn. Andra reagerar på andra sätt. men det mesta går inte att göra ogjort. Inte heller dopet.
Lite komiskt var det häromåret, när Humanisterna hade avdop på bok- och bibliotek. Det hade ju andra skäl och för mig blev det ett ganska mäktigt Gudsbevis. Eller som man sa på den tiden Hedenius levde:

Det finns ingen Gud och Ingemar Hedenius är hans profet!

Min son, sjömannen, 10

Var är Du, min son? Svaret finns en mustryckning bort:

Lon/Lat: 17.76581 / 57.532169

Med andra ord, visar det sig på kartan, mellan Gotland och Öland. Hur fort går det? Och i vilken riktning åker ni?

Speed/Course: 14.4 kn / 209°

Det verkar också OK.
Vi förra landningen i Göteborg var det den ömma modern, som ringde och hörde sig för om hur det var. Och det verkar som om allt är bra. Nu är snart den 4:e av 10 resor klar. Det börjar bli rutin. Bloggposterna kommer mer sällan. (Kanske är sonen lika glad för det!) Men fortfarande finns frågor: Har sonen fått köra den stora båten ännu? På riktigt? Har han hört några riktiga rövarhistorier, från gamla sjöbusar? Det blir bäst att skicka ett mejl och fråga!

Egypten

Vad händer i Egypten? Är det bra med revolution? Hur påverkar det regionen? Det känns mycket spännande. Att Mubarak är en envåldhärskare verkar ju ställt utom allt tvivel. Att han bör avsättas ter sig också självklart. Men vad kommer i stället? USA stödjer Mubarak och Obama uppmanar honom till demokratiska reformer. Ofta! (Skulle mina ungdomar ha sagt för några år sedan, när "ofta" betydde "aldrig".) Mubarak har ju haft hur många år som helst på sig att införa demokrati. Klart att han inte vill det.
Israels premiärminister har lagt munkavle på hela regeringen. För Israel och Mubarak är polare. En s k ohelig allians.
För mig blir en sak klar: Egypten blir ett viktigt böneämne. För det behövs! demokrati. Men kaos kan lätt leda till att andra krafter tar över.
Och hur går det för kopterna mitt i allt detta?
Många frågor kvarstår!

Den flygande missionären

Hustrun och jag talar ibland om att vi var bland de sista missionärerna. (Travesti på "Den siste mohikanen"). Så fick jag se en länk på TT's hemsida, som jag ofta tittar på. Till Fokus där man kan läsa om den flygande missionären.

Samuel Bälter är piloten som flyttade till Uganda. Där flyger han mat och medicin till otillgängliga trakter dit ingen annan vågar sig.

Fantastiskt. Organisationen heter Mission Aviation Fellowship, MAF. Jag inser att jag trodde det skulle dölja sig något annat bakom rubriken men det var precis det som stod. En flygande missionär! Underbart. Som flyger mat och evangelium till människor som behöver det. Underbart.
Det finns fler som behöver hjälp. Idag fick jag mejl från Deon på Our Place. AIDS-pandemin gör att behoven i Södra Afrika är omättliga.
Behoven i vår värld är oerhörda. Ett annat mejl kom från en entusiast som säljer mattor (dock ej flygande mattor) handvävda av kurder från sydöstra turkiet. Vi tittade på en sådan matta för några år sedan. Mattan är ännu inte såld. Hon som säljer kom ihåg mitt namn och hör av sig nu, flera år efter, och undrar om jag fortfarande är en spekulant. Såhär skrev hon:

Vi vill försöka sälja några mattor till, inom den närmaste tiden, eftersom väverskorna är i stort behov av sin betalning och därför sänker vi också priserna betydligt.
Jag undrar därför om Ni skulle vara intresserade av att se mattan en gång till och prova den i Er hem? Jag kan komma och visa den, det går väl inga tåg, men jag tror det går buss upp längs ostkusten till Kalmar?

Jag undrar hur vi ska göra!

Ärkebiskop Tutu och jag

Ärkebiskop emeritus, Desmond Mpilo Tutu, och jag ska bli kollegor. Den 27 januari blir han hedersdoktor (doctor honoris causa) vid den teologiska fakulteten, vid University of the Free State i Bloemfontein i Sydafrika. Där är även jag doktor. Nu ska jag ju inte skryta men jag var faktiskt där före den gode Tutu. Med denna enkla bloggpost vill jag välkomna honom!

Mer viktig är anledningen till att han blir hedersdoktor. Det är ett led i universitetets och dess rektors (Jonathan Jansen) strävan att förändra relationerna mellan svarta och vita studenter på campus. Universitetet ska lansera sitt ”International Institute for Studies in Race, Reconciliation and Social Justice”. Det är bra att universitet arbetar med dessa frågor. Möjligen börjar det finnas väl många institut med detta tema i Sydafrika. Men det är också en spännande möjlighet för mig att kanske få intresse kring min avhandling. Institutet ska publicera ” groundbreaking research”. Vi får se om mitt arbete bedöms höra dit!

Absolut tystnadsplikt eller inte

Det pågår ett samtal på Kyrkans Tidnings web. Mats Rimborg har skrivit en debattartikel, där han anser att den absoluta tystnadsplikten för präster bör avskaffas. Han skriver bland annat:

Det är självklart att man förhindrar fler övergrepp genom att avslöja dem som begår sådana än genom att skydda dem.

Jag håller med om det. Men inte i detta sammanhang. Den som har begått ett övergrepp och söker sig till en präst, gör ju det för att prästen har absolut tystnadsplikt. Om denna togs bort, skulle inte förövaren prata med prästen. Då skulle med andra ord inte övergreppet kunna avslöjas, då heller. När någon kommer till mig för att berätta något som hon eller han har gjort, tror jag, att jag med Guds hjälp kan förmå henne eller honom att ta ansvar för sina handlingar. Det är möjligt att detta inte lyckas. Men det är värt försöket. Jag ser det inte som att jag skyddar personen i den meningen att jag skyddar det den gjort. Men även en förövare är en människa, som någonstans i samhället behöver få möjlighet att prata. Om han eller hon tar den möjligheten, ser jag det som ett uttryck för att man vill förändras. Dock ej alltid. Men när viljan till förändring finns, kan ett samtal med en präst vara avgörande. Under förutsättning att tystnadsplikten är absolut.
Att som Mats Rimborg hävda att detta möjliggör fortsatta övergrepp och grova brott verkar ogenomtänkt. Jag avslutar med att citera bloggen Söderberättelser, där Jenny Karlsson skriver:

Jodå, visst kan det bli knepiga situationer när det gäller det här med absolut tystnadsplikt, men hela Rimborgs resonemang är mycket ensidigt och går i stort sett ut på att tystnadsplikten skulle vara till för prästens skull, för att skydda denne. Att det skulle handla om att prästen skulle vara något alldeles speciellt...vilket Rimborg vänder sig emot. Vem som är offer och vem som är förövare tycks dessutom alltid vara lätt att bedöma i Rimborgs uppenbarligen ganska svartvita värld..

Min son, sjömannen, 9

En del frågor har jag haft kring Transpapers rutt. Varför den går i Stora Bält ibland? Jag har frågat sonen och nu har jag fått svar:

Vi går vanligtvis väster om Peberholm där bron övergår till en tunnel. Men ibland när vi kommer från Finland så har vi för stort djupgående för att passera därigenom, och får istället gå genom Stora Bält.

Intressant och informativt! En annan undran är hur båten lägger till i hamnen. Sker det manuellt eller med någon slags autopilot (som jag ju trodde):

När vi går in i hamn är det ofta handstyrning som gäller, och manövrer med hjälp av propellern. Jag själv har inte varit med på bryggan då, utan varit ute på däck och hjälpt till med förtöjningen, så jag är inte helt säker. Däremot fick jag vid ett tillfälle passa på att handstyra lite, för att känna på kraften samt öva på rutinen som hör till, dvs closed-loop-communication.

Undrar just vad som döjer sig bakom denna terminologi. Tur att internet finns. (Om nu allt där stämmer, det kan man ju inte, som den källkritiker man är, lita på). I alla fall står detta att läsa på en hemsida om patientsäkerhet på ett barnsjukhus i Chicago:

Just as it sounds, closed loop communication describes the practice of repeating back information when one member the team member makes a request of another.

Lite obegriplig engelska men det handlar väl om att man repeterar information till varandra från en person till en annan. Jag återkommer om jag får mer information om detta.

Sonen har också en del att säga om detta med nattjänstgöring. Efter att ha läst detta inser jag att jag har det bra som får ligga och sussa på söta örat under vargtimmen. Tack, sonen, och tack alla andra som är ute i samhället och håller vakt, har beredskap, jour eller på andra sätt ser till att vår värld inte rasar samman.

Jag går 4-8 vakten. Mellan fyra och sex på morgonen och mellan sex och åtta på aftonen så hjälper jag matrosen med att vara utkik. Mellan sex och åtta på morgonen och mellan halv fyra och sex på aftonen (med undantag för en halvtimmes middag vid halv fem till fem) så hjälper jag till med vanligt däcksarbete. I det ingår bland annat brandrond, strippa golv, skotta, smörja, måla och annat underhåll som behöver göras. Efter morgonvakten går jag normalt och sover några timmar till, samt försöka hinna med ett gympass, innan eller efter lunch.

Det verkar i alla fall som om ynglingen har en tillflyktsort att dra sig tillbaka till, när arbetet varit tungt och krävande. Jag har ju sett framför mig en hängmatta i något hörn, bland kanoner och ruttnande kålrötter, där skeppsråttorna springer runt och förser sig. (Gå själv på Kronan-utställningen på Kalmar länsmuseum så får ni se hur de stackars sjömännen på 1600-talet hade det). Men nu är det en annan standard och det unnar jag verkligen dagens sjömän:

Jag har ett eget rum. Det fanns en extra matroshytt ledig som jag fick, de andra eleverna sover i "vanliga" extra rum. På hytten finns egen toa och dusch, garderob, säng, skrivbord, tv, radio, telefon, soffa, fåtölj och minikylskåp. De "vanliga" extrarummen har ingen soffa eller fåtölj, mindre skrivbord och mindre kyl, men är i övrigt rätt likt.

TV kan jag klara mig utan, men jag kanske ska installera ett minikylskåp i sängkammaren. Vi får se!