Absolut tystnadsplikt eller inte

Det pågår ett samtal på Kyrkans Tidnings web. Mats Rimborg har skrivit en debattartikel, där han anser att den absoluta tystnadsplikten för präster bör avskaffas. Han skriver bland annat:

Det är självklart att man förhindrar fler övergrepp genom att avslöja dem som begår sådana än genom att skydda dem.

Jag håller med om det. Men inte i detta sammanhang. Den som har begått ett övergrepp och söker sig till en präst, gör ju det för att prästen har absolut tystnadsplikt. Om denna togs bort, skulle inte förövaren prata med prästen. Då skulle med andra ord inte övergreppet kunna avslöjas, då heller. När någon kommer till mig för att berätta något som hon eller han har gjort, tror jag, att jag med Guds hjälp kan förmå henne eller honom att ta ansvar för sina handlingar. Det är möjligt att detta inte lyckas. Men det är värt försöket. Jag ser det inte som att jag skyddar personen i den meningen att jag skyddar det den gjort. Men även en förövare är en människa, som någonstans i samhället behöver få möjlighet att prata. Om han eller hon tar den möjligheten, ser jag det som ett uttryck för att man vill förändras. Dock ej alltid. Men när viljan till förändring finns, kan ett samtal med en präst vara avgörande. Under förutsättning att tystnadsplikten är absolut.
Att som Mats Rimborg hävda att detta möjliggör fortsatta övergrepp och grova brott verkar ogenomtänkt. Jag avslutar med att citera bloggen Söderberättelser, där Jenny Karlsson skriver:

Jodå, visst kan det bli knepiga situationer när det gäller det här med absolut tystnadsplikt, men hela Rimborgs resonemang är mycket ensidigt och går i stort sett ut på att tystnadsplikten skulle vara till för prästens skull, för att skydda denne. Att det skulle handla om att prästen skulle vara något alldeles speciellt...vilket Rimborg vänder sig emot. Vem som är offer och vem som är förövare tycks dessutom alltid vara lätt att bedöma i Rimborgs uppenbarligen ganska svartvita värld..