Finns Gud?

Den frågan debatterades igår, lördag, i Adventkyrkan i Kalmar. Jag var där. Lite märkligt var, att jag två timmar tidigare hade ett dop och förstod att en av dopgästerna också var på väg till samma debatt. Det var adventkyrkan som stod som inbjudare. (Ja, det heter adventkyrkan och inte adventistkyrkan, som jag trodde. Varför vet jag inte! Däremot heter det adventistsamfundet.)
Församlingens pastor, Vesa Annala debatterade med Kalmarhumanisternas Carl Gustaf Olofsson, som är från Mönsterås och är ersättare i styrelsen. Enligt vad han sa, var det ingen annan som var intresserad av att ställa upp.
Men ungefär 50 personer var intresserade av att samlas denna soliga lördag eftermiddag i adventkyrkan. Jag var en av dem. På adventkyrkans hemsida kan man läsa om debatten att frågan

… om Guds existens är den absolut mest centrala frågan människan kan ställas inför. Om Gud inte finns, då kan inte heller livet ha något bestående mening eller värde. Om Gud finns då måste han vara grunden för allt annat.

Detta höll inte Carl Gustaf Olofsson med om. Han har skrivit boken:

Existentiell livssyn - kristen tro?

som man kan läsa gratis på nätet. Det har jag i sanningens namn inte gjort. Men han verkar plädera för ett slags existentiellt, icke-teistiskt perspektiv, där han läser de kristna berättelserna på nytt och han menade också i debatten att bibeln i den meningen också är hans bok.
Han bakgrund är att vara uppvuxen i en pastorsfamilj medan pastor Annala var ateist och blev kristen som 28-åring. Det gjorde att de båda debattörerna ganska väl förstod varandra.
Tillbaka till grundfrågan: Är frågan om Guds existens den mest centrala? Jag kommer att tänka på per Frostin, som i sin bok: ”Liberation theology in Tanzania and South Africa: A first world interpretation” beskriver skillnaden mellan västerländsk teologi och befrielseteologi. Frågan västerlandet ställer är: Finns Gud? Befrielseteologin däremot frågar: På vems sida står Gud? Svaret blir med Gustavo Gutierrez att Gud alltid står på de fattigas sida. Det som på engelska kallas för: God’s preferential option for the poor. (Opción preferencial por los pobres.)
Samma sak gäller stora delar av Södra Afrika, menar jag. Bland de människor jag mött är frågan om Guds existens redan besvarad. Den är självklar. Men frågan är om Gud är med mig. Därför hade det varit intressant att haft med någon från något annat sammanhang. Nu blev debatten i viss mening förutsägbar.
Karl-Gustaf Olofsson menade exempelvis att det är svårt att tro på Gud med tanke på allt lidande som finns. En pust av Hedenius blåste in i rummet. Märkligt nog är det ofta den som lever ett privilegierat liv, som upplever denna motsättning starkast. En afrikansk kristen kunde snarare fråga: Hur kan man klara av lidandet utan en Gudstro?
På adventkyrkans hemsida finns en annan doft av en gammal, fastlåst debatt, när de skriver:

Hur kommer det sig att Sverige har blivit ett icke-kristet land? Det finns flera orsaker. En viktig faktor är den naiva tron på utvecklingsläran. Denna tro utgör idag grunden för svenskarnas livsåskådning. I denna tro har Gud ingen del.

Visserligen menar jag att utvecklingsläran måste ses som en vetenskaplig teori och ingen absolut sanning men om man håller den rågången klar, har jag inga avgörande problem att kombinera naturvetenskaplig forskning med kristen tro.
Åter till debatten. Jag gick efter en och en halv timme men det verkade som om publiken då kommit igång rejält. På något sätt fick jag intrycket att Carl-Gustaf Olofsson i det han kallar för ”existentiell religiositet” närmar sig något slags gudsbegrepp. Han skriver i sin nätbok:

I en existensreligiös livshållning finns utrymme för intensiva upplevelser av skapelsen och människovarandet som under och gåta, andlöshet inför det ofattbara att finnas till som en medvetet kännande och reflekterande aspekt av kosmos, av 'hemhörighet i tillvaron', djup och oresonlig kärlek till livet på gott och ont - inte för att det är gott, rättvist, harmoniskt utan trots dess brister, trots att det drabbar människor med gåvor och olyckor utan någon bakomliggande gudomlig eller karmisk rättvisa, en kärlek till livet för att det är.

Men givetvis, han säger att han inte tror att det finns en gud, så jag får respektera honom i det. Möjligen uttrycker han någon slags paradoxal gudstro i alla fall. Han läste en dikt och den kan man också hitta på hans hemsida. Döm själv:

Jag får allt svårare
att engagera mig i frågan
om Guds vara eller icke-vara.
Om Han finns verkar Han förkasta
alla mina försök
till bilder och konstruktioner.
Hur ska jag annars förstå att
Han - eller Hon - börjat bära mig först sedan
jag blivit ståndaktig i min otro.
Varför måste vissa bli gudsförnekare
för att Han ska öppna sin famn?
Eller är min otro
kanske bara trohet mot lagens påbud
att inte göra några beläten,
att inte skapa några bilder
av den stora namnlösa gåtan,
att inte tillbe några avgudar
vare sig de är gjorda av sten, guld
eller den mänskliga tankens stoff.
Vad är gudsförnekelse och otro?
Vad är tro och bärande relation?
Är den frälsande tron kanske bara detta enda:
Tron att jag - vi, alla - rymmer kärlekens möjlighet?
Och Livets Väg -
att i all vår bristfällighet bejaka denna möjlighet?
Under alla hemlösa år sedan tonårens ’nej’
har han där på korset hjälpt mig
att hålla fast detta enda.
Den givna otrons förvandling
till allvarlig fråga överraskar
som en komisk poäng.
Jag tycker mig höra en röst
som viskar:
Var ståndaktig mitt barn!
Din otro har funnit nåd inför mina ögon!
Jag måste skratta!
Om Gud finns måste det vara
hans hand som bär.
Om ej finns ändå detta gåtfulla
som bär min sköra existens,
detta ogripbara
som för några svindlande sekunder
gör hela tillvaron till ett hem.

I sitt första inlägg presenterade han sig som ”metodologisk ateist”. Jag frågade om detta men fick inget tydligt svar. Men jag förmodar att det betyder att han inte är ”ontologisk ateist”. Jag tror helt och fullt att Gud bär oss även i vår otro. Och det är spännande att mötas i frågorna kring livet. Mer kanske kring vems sida Gud står på än huruvida Gud finns eller ej.

Avdop

I morse, ungefär vid 9-tiden, såg jag att det ringt någon. Lyssnade på meddelandet. Från Sveriges Radio Kalmar. De ville ställa frågor om avdop. Jag hade inte själv lyssnat men tydligen hade de diskuterat företeelsen att personer i Belgien var upprörda över hur katolska kyrkan agerar i samband med att pedofili avslöjas. Som en protest ville dessa människor bli avdöpta. Går det?
Visst kan man förstå att människor är upprörda och själv bli upprörd. Framför allt över att pedofili förekommer men också över hur det hanteras.
Men om man blir avdöpt - är det en välriktad reaktion? Som jag tänker mig förutsätter det att dopet har någon slags innebörd och i så fall räknar man ju på något sätt med Guds existens. (Om Gud inte finns är väl dop först och främst en mänsklig s k rite-de-passage, vilket jag absolut tror att det också är). Men om Gud finns sker också något i dopet. Tror man det, blir det förståeligt att man kan vilja ha ett avdop. Och visst kan människor komma på kant med Gud. Läsa bara Jobs bok. Och kanske är det Gud som är föremål för frustrationen i Belgien.
Men är det människor, kyrkoledning, präster, så finns det kanske andra sätt. Protestera och utnyttja andra kanaler. Vad vet jag!
Till radion, som jag medverkade i strax efter 9.30, sa jag att dop inte går att göra ogjorde. Vad jag inte sa, men tänkte, var att det är som med vaccinationer. Föräldrar låter vaccinera sina barn, för att man tror att det är bra för dem. Barnen kan tycka att det var onödigt eller rent av fel. Men så vitt jag förstår går det inte att göra ogjort. Lite åt det håller är del väl med dopet.
Som barn, när man växer upp, ägnar man väl en stor del av sitt liv åt att bearbeta det som ens föräldrar utsatt en för. End el byter namn. Andra reagerar på andra sätt. men det mesta går inte att göra ogjort. Inte heller dopet.
Lite komiskt var det häromåret, när Humanisterna hade avdop på bok- och bibliotek. Det hade ju andra skäl och för mig blev det ett ganska mäktigt Gudsbevis. Eller som man sa på den tiden Hedenius levde:

Det finns ingen Gud och Ingemar Hedenius är hans profet!