Min son, sjömannen, 21

Nu närmar sig slutet på den 10 veckor långa praktikperioden. Sonen har inte sovit en enda natt i land. Jag skulle mött honom. Nu blev det inte så. Just nu är båten utanför Varberg. Det handlar alltså om timmar.
Planen är att det sedan blir taxi till lägenheten, buss eller spårvagn till stationen och tåg till Kalmar. I helgen ska det planeras vintermöte. Kadett på Transpaper blir mötessekreterare i Svenska kyrkan unga i Växjö stift.
Men vi får i alla fall ses.
Mellan varven följer jag båtens färd in mot hamnen i Göteborg.

Min son, sjömannen, 9

En del frågor har jag haft kring Transpapers rutt. Varför den går i Stora Bält ibland? Jag har frågat sonen och nu har jag fått svar:

Vi går vanligtvis väster om Peberholm där bron övergår till en tunnel. Men ibland när vi kommer från Finland så har vi för stort djupgående för att passera därigenom, och får istället gå genom Stora Bält.

Intressant och informativt! En annan undran är hur båten lägger till i hamnen. Sker det manuellt eller med någon slags autopilot (som jag ju trodde):

När vi går in i hamn är det ofta handstyrning som gäller, och manövrer med hjälp av propellern. Jag själv har inte varit med på bryggan då, utan varit ute på däck och hjälpt till med förtöjningen, så jag är inte helt säker. Däremot fick jag vid ett tillfälle passa på att handstyra lite, för att känna på kraften samt öva på rutinen som hör till, dvs closed-loop-communication.

Undrar just vad som döjer sig bakom denna terminologi. Tur att internet finns. (Om nu allt där stämmer, det kan man ju inte, som den källkritiker man är, lita på). I alla fall står detta att läsa på en hemsida om patientsäkerhet på ett barnsjukhus i Chicago:

Just as it sounds, closed loop communication describes the practice of repeating back information when one member the team member makes a request of another.

Lite obegriplig engelska men det handlar väl om att man repeterar information till varandra från en person till en annan. Jag återkommer om jag får mer information om detta.

Sonen har också en del att säga om detta med nattjänstgöring. Efter att ha läst detta inser jag att jag har det bra som får ligga och sussa på söta örat under vargtimmen. Tack, sonen, och tack alla andra som är ute i samhället och håller vakt, har beredskap, jour eller på andra sätt ser till att vår värld inte rasar samman.

Jag går 4-8 vakten. Mellan fyra och sex på morgonen och mellan sex och åtta på aftonen så hjälper jag matrosen med att vara utkik. Mellan sex och åtta på morgonen och mellan halv fyra och sex på aftonen (med undantag för en halvtimmes middag vid halv fem till fem) så hjälper jag till med vanligt däcksarbete. I det ingår bland annat brandrond, strippa golv, skotta, smörja, måla och annat underhåll som behöver göras. Efter morgonvakten går jag normalt och sover några timmar till, samt försöka hinna med ett gympass, innan eller efter lunch.

Det verkar i alla fall som om ynglingen har en tillflyktsort att dra sig tillbaka till, när arbetet varit tungt och krävande. Jag har ju sett framför mig en hängmatta i något hörn, bland kanoner och ruttnande kålrötter, där skeppsråttorna springer runt och förser sig. (Gå själv på Kronan-utställningen på Kalmar länsmuseum så får ni se hur de stackars sjömännen på 1600-talet hade det). Men nu är det en annan standard och det unnar jag verkligen dagens sjömän:

Jag har ett eget rum. Det fanns en extra matroshytt ledig som jag fick, de andra eleverna sover i "vanliga" extra rum. På hytten finns egen toa och dusch, garderob, säng, skrivbord, tv, radio, telefon, soffa, fåtölj och minikylskåp. De "vanliga" extrarummen har ingen soffa eller fåtölj, mindre skrivbord och mindre kyl, men är i övrigt rätt likt.

TV kan jag klara mig utan, men jag kanske ska installera ett minikylskåp i sängkammaren. Vi får se!

Min son, sjömannen, 8

Nu börjar sonens sjömansskap att likna rutin. Redan tredje resan. Just nu befinner sig Transpaper mellan Umeå och Vaasa.

På båten finns 17 personer. Ordinarie personal är 12 st men det är dessutom en reparatör samt fyra praktikanter, varav sonen är en. De andra tre praktiserar som matros, maskinist och ingenjör.
I onsdags talades vi vid per telefon, eftersom båten är i hamn i Göteborg just på onsdagar. Utöver arbete och praktik fördrivs tiden med gym, munspel och bokläsande. Samt förstås mat och sömn.
Fler rapporter kommer!

Min son, sjömannen, 5

Yngste sonen har varit ute med båten i snart tre dagar. Borde alltså ha nått hamnen i Kemi. Som jag har lärt mig av en vän som kan finska, på just finska uttalas som om det stavades ”Kemmi”, d v s med ett kort ”e”. På svenska kanske man kan säga Kemi med långt ”e”. Det torde dock vara viktigare att inte uttala k:et som i det ord med samma stavning, som de flesta av oss haft som skolämne. (I detta sammanhang hoppas jag få lite feedback av Rågrut, som ju är den i läsekretsen, som kan mest om det svenska språkets uttalsregler!)
Nåväl, jag tittar på sonens facebook-status, kollar mejl och sms men får inte så mycket information. Bra! Har man nu gett sig hemifrån ska man inte hålla på och kommunicera i tid och otid. När jag var i Kapstaden under ett år 1981-82 fanns varken mobiler eller internet. Jag fick mitt första telefonsamtal hemifrån efter tre månader och kommunikationen skedde enbart brevledes. Sonen gör helt rätt som ägnar sig åt sin praktik och inte åt pappa och mamma.
Men det hindrar ju inte att jag blir nyfiken. Kan man hitta information på annat sätt? Svar: Ja! På en hemsida med namnet MarineTraffic.com finns all information jag behöver. M a o vet den självutnämnde Sherlock Holmes att sonen, om han fortfarande är ombord på båten med namnet Transpaper, vilket jag inte har någon anledning att betvivla, närmar sig Kemi.




Båten befinner sig alltså högst uppe i Bottenviken. Av SMHI lär jag mig dessutom att det är mycket tät eller fast is i Bottenviken. Tur att båten är väl rustad för detta!


Jag önskar sonen lycka till och ser ändå fram emot något litet livstecken så småningom.