En hoppfull resa

Vi åkte till Lesotho. Ett land vi älskar. Det är ett av tre länder i världen, som ligger som en enklav i ett annat land. De andra två San Marino och Vatikanstaten. Det är också det land i världen, vars lägsta punkt ligger högst. Landet ligger alltså i sin helhet över 1400 meter över havsytan. Ett bergsland med andra ord. Siktet hade vi ställt in på Malealea. Men låt oss ta det från början.

Vi reste från Pietermaritzburg på lördag morgon och första delmål var eShiyane. Eller Rorke’s Drift, som det heter på engelska. Mycket kunde sägas även om denna plats. T ex att Rorke var en engelsman, som drev en farm just i eShiyane. Han kunde inte låta bli kvinnorna i byn, så det föddes enormt många barn som hade en svart mamma och en vit pappa. Männen i eShiyane tröttnade och gick samfällt till Rorke och hotade döda honom om han förgrep sig på en enda kvinna till. (Nu gillar jag inte dödshot men jag uppskattar att männen stod upp för kvinnorna! Något att ta efter!) Rorke flydde hastigt från eShiyane och bosatte sig i Port Shepstone, eftersom han visste att det var fler bebisar på gång.

Ett annat namn på eShiyane är Oscarsberg. Hit kom 1876 (eller kanske snarare 1877) Svenska kyrkans missions förste missionär, Otto Witt. Den missionsstation som grundades fick namn efter den dåvarande svenske kungen, Oscar I. Länge fanns det lutherska prästseminariet här, innan det flyttades till Umphumulo och så småningom hit till Pietermaritzburg.

De flesta i Sydafrika förknippar platsen med det fältslag som stod mellan zuluerna och britterna 1879. Jag känner att jag behöver studera detta slag mer ingående innan jag skriver mer om det. Zuluerna förlorade i alla fall. Mellan 500 och 1000 personer dog i detta slag. De allra flesta zuluer.

När vi tänker på denna plats handlar det dock mest om konstföremål. Ulla och Peder Gowenius sändes av Svenska kyrkans mission ut som missionärer 1961. De var konstnärer och de kom till Ceza missionssjukhus. Där mötte de två lokala konstnärer: Azaria Mbatha och Allina Khumalo (Ndebele). De skickades för vidare konstutbildning till Sverige och så småningom flyttades konstcentret till eShiyane. När vi var där 2003 var det nedläggningshotat men nu fungerar det igen och vi köpte bland annat en vacker vävnad och temuggar. Läs mer om ELC Art & Craft Centre Rorke’s Drift här. 

Väven vi köpte är tillverkad av Agness Buthelezi. Titeln är: "A gentleman propose love."

Vi åkte vidare mot Bloemfontein. Där åt vi på vår favoritrestaurang: Seven on Kellner. Tyvärr var inte Kim Brackenridge, ägaren, där men vi lämnade ett meddelande och på tisdagen ringde hon för att uttrycka sin besvikelse att hon missade oss. Vi sammanstrålade med Sekhopi Malebo på restaurangen och bodde även hemma hos honom. Hustru och barn var dessvärre på andra håll.

Söndag förmiddag fylldes av många kära återseenden när vi firade gudstjänst i St. Johannes’ församling i Batho, som var vår församling de fyra år vi bodde i Bloemfontein. Jag fick vara med och dela ut nattvarden, samt det som alltid är så underbart: välsigna barnen!

Därefter åkte vi mot Malealea lodge i Lesotho. På vägen mötte ett typiskt åskväder med inslag av hagel, som blir enorma. Man känner sig ganska liten och gör bäst i att stanna ett slag så att det värsta går över. Den sista biten mot Malealea är det grusväg. Vi har varit där förut och då var vägen ganska OK. Nu tackade vi Gud för att vi har en bil med fyrhjulsdrift. Regnen har farit hårt fram med vägen och staten har inte hunnit med underhållsmässigt. På vägen plockade vi upp ett äldre par, som var mycket tacksamma att slippa gå en mil. Och vi hade ju plats för dem!

Efter en god måltid och lite stjärnskådande, som dock stördes av en klart lysande fullmåne, och efter en natts sömn, gav vi oss på måndagsförmiddagen ut på hästritt. Vi red iväg för att titta på några klippmålningar i närheten. Åldern varierar mellan tusentals år och fyra hundra år. Det rör sig om San-folkets målningar. De var inte primärt konstnärliga uttryck utan utfördes, vad jag förstår, när de var i trans. På något sätt kunde de då kommunicera med förfäderna genom att ”måla av sig”. Målningarna föreställer människor och djur av olika slag. Märkligast är nog den som föreställer ”Daddy long-leg”. Det rör sig inte om en harkrank, som man skulle kunna tro utan om en jägare med extremt långa ben. Han har en tvärslå genom sin penis. Det har inte med omskärelse att göra utan den finns där för att han inte ska kunna kissa, eftersom det djur han nyss skjutit heller inte kunde göra det. San-folket menade (menar) att det finns ett slags andligt band mellan jägaren och det djur jägaren skjuter och detta uttrycktes på ovan nämnda sätt. (Om jag förstått det hela rätt!) Annars finns många andra bilder av djur och av människor som dansar. Många har en stav i handen, för att stödja sig på när dansen blev för intensiv. Då var det den övernaturliga kraften: ”n/um”, som gjorde att de ”kokade i sina magar”. Allt enligt det informationsblad vi fick av vår guide. En slags ”healing dance”!

Det är också en andlig upplevelse att sitta på en hästrygg och låta sig bäras. Nerför branta slänter med mycket sten och uppför stup. För mig krävs det en stor portion tillit. Har aldrig förut tänkt på hästen som en Gudsbild. (I bibeln är det ju snarare åsnan, som lyfts fram.) Det var en härlig upplevelse. Den häst jag red på hette "Khati" och det betyder "hopprep" på seSotho. Jag tror namnet var valt med stor ironi, för det var ett mycket sävligt djur. För detta var jag enbart glad och tacksam!

Vår guide, Ramosite, red hela tiden bakom oss. 

Förmodligen för att hustrun, som så ofta, visade prov på stor förmåga att leda gruppen,

 medan jag och Khati, mest hela tiden, hamnade på efterkälken.

På hemvägen stannade vi som vanligt i Teyateyaneng, där vi brukar handla hantverk. Jag frågade en av kvinnorna om den vita färgen i väven var snö (eftersom det ju ofta snöar vintertid i Lesotho) men hon sa att det var sten och klippor. Då började jag sjunga en sång, som heter: ”Tsela, tsela di matlapha” och betyder att vägen är full av sten. När de andra kvinnorna hörde sången, lämnade de sina vävstolar och snart var vi 10 personer som dansade och sjöng i butiken. Efter ett par omgångar tystnade jag men då sa en av kvinnorna:

En gång till!

Underbart! Varför kan man inte avbryta arbetet för lite sång och dans? Tillsammans med kunderna? Den kvinna som tog betalt tackade oss för initiativet och sa:

Nu har min stress försvunnit och jag mår mycket bättre.

Steget mellan Sanfolkets helande danser och en spontan dansupplevelse i en hantverksbutik är tydligen inte så långt.

Vi åkte sedan till Clarence där vi tillbringade natten och åkte mot Granny Mouse i närheten av Pietermaritzburg, där vi fick utnyttja en julklapp vi fått: helkroppsmassage! Tack, kära äldsta dotter!

Styrkta till hela vår varelse återvände vi hem efter en slags pilgrimsresa med inslag av konst-missionshistoria, gudstjänstgemenskap, dans och sång samt tillitsfull närkontakt med djurriket.

Uhuru och den sista fågeln

Vi blev gripna av Bertha Hansson. Hennes skildringar av Lapplandsdelen av Västerbottens län. Hon var som sagt lärare i Fredrika. Drottning Fredrika Dorotea Vilhelmina var drottning av Sverige 1797-1809 gift 1797-1812 med Gustav IV Adolf av Sverige. (D v s även tre år efter att han abdikerat). Hon fick ge namn till tre socknar i Lappland: Viska, Bergvattnet och Volgsjö, som blev Fredrika, Dorotea och Vilhelmina. I Fredrika var Bertha Hansson lärare. En del tavlor har hämtat sin inspiration därifrån.

Vi greps även av de tavlor, som hämtat inspiration från Rorkes Drift. Som även kallas Orskarsberg, eftersom denna dåvarande svenska missionsstation grundades då Oscar I var kung i Sverige. (Det ska ofta vara någon kunglighet och lägga sig i namn på platser - både i norra Sverige och i Södra Afrika). Men för zulufolket heter naturligtivs platsen eShiyane.

Spännande detta med ortsnamn. I nutidens Sverige är inte namnbyten så vanligt. Men i Sydafrika sker det fortfarande. Gamla koloniala namn, som t ex huvudstaden Pretoria, försvinner till förmån för nygamla. (Andries Pretorius var en av de s k voortrekkers, som grundade republiker i det inre av Sydafrika, för att komma undan engelsmännen på 1800-talet.) Idag pågår en kamp om huvdstaden ska heta just Pretoria eller Tshwane.

När vi var i Uppsala träffade vi Kerstin och Axel-Ivar Berglund. För Axel-Ivar är det eShiyane som gäller. Det är spännande! Googlar man på eShiyane får man upp en sida som handlar om Axel-Ivar! Född i kwaZulu. Kanske mer Zulu än svensk. Jag vet inte! Axel-Ivar kommer ihåg Bertha Hansson, när vi frågar honom. Hennes bilder med Afrika-inspiration var häriga. Särskilt en som heter 'Uhuru' vilket är kiSwahili och betyder 'Frihet'.



En annan av hennes bilder heter 'Sista fågeln'. En olja från 1991. Jag hittar den på Börjes konstblogg. Den har en dikt bifogad till sig:

I kväll landade ännu en fågel på min uppspända målarduk.
En stor och vit.
Den allra sista.
Hur jag vet att det är den sista?
Jo sånt tar man inte miste på.
Sånt känns i ryggmärgen.
Jag kämpade länge med färgen
besegrade den svarta
med den vita.
När klockan i Maria Magdalena
slog tolv dova slag
lämnade jag staffliet för gott.
Satte punkt för mitt målarliv.
Utan självömkan tror jag.
Men givetvis med bävan.
Nu återstår bara att vänta.




En dag spelar varken ortsnamn eller kungligheter så stor roll. Den dagen kan komma snart eller sent. Det är alltid nyttigt att bli påmind om det perspektivet. Vi väntar alla. Men själv har jag inte tänkt lämna staffliet (eller snarare tangentbordet) på länge än.