Vi åkte till Lesotho. Ett
land vi älskar. Det är ett av tre länder i världen, som ligger som en enklav i
ett annat land. De andra två San Marino och Vatikanstaten. Det är också det
land i världen, vars lägsta punkt ligger högst. Landet ligger alltså i sin
helhet över 1400 meter över havsytan. Ett bergsland med andra ord. Siktet hade
vi ställt in på Malealea. Men låt oss ta det från början.
Vi reste från
Pietermaritzburg på lördag morgon och första delmål var eShiyane. Eller Rorke’s
Drift, som det heter på engelska. Mycket kunde sägas även om denna plats. T ex
att Rorke var en engelsman, som drev en farm just i eShiyane. Han kunde inte
låta bli kvinnorna i byn, så det föddes enormt många barn som hade en svart
mamma och en vit pappa. Männen i eShiyane tröttnade och gick samfällt till
Rorke och hotade döda honom om han förgrep sig på en enda kvinna till. (Nu
gillar jag inte dödshot men jag uppskattar att männen stod upp för kvinnorna!
Något att ta efter!) Rorke flydde hastigt från eShiyane och bosatte sig i Port
Shepstone, eftersom han visste att det var fler bebisar på gång.
Ett annat namn på
eShiyane är Oscarsberg. Hit kom 1876 (eller kanske snarare 1877) Svenska
kyrkans missions förste missionär, Otto Witt. Den missionsstation som grundades
fick namn efter den dåvarande svenske kungen, Oscar I. Länge fanns det
lutherska prästseminariet här, innan det flyttades till Umphumulo och så småningom
hit till Pietermaritzburg.
De flesta i Sydafrika förknippar
platsen med det fältslag som stod mellan zuluerna och britterna 1879. Jag
känner att jag behöver studera detta slag mer ingående innan jag skriver mer om det. Zuluerna förlorade i
alla fall. Mellan 500 och 1000 personer dog i detta slag. De allra flesta
zuluer.
När vi tänker på denna
plats handlar det dock mest om konstföremål. Ulla och Peder Gowenius sändes av
Svenska kyrkans mission ut som missionärer 1961. De var konstnärer och de kom
till Ceza missionssjukhus. Där mötte de två lokala konstnärer: Azaria Mbatha och
Allina Khumalo (Ndebele). De skickades för vidare konstutbildning till Sverige
och så småningom flyttades konstcentret till eShiyane. När vi var där 2003 var
det nedläggningshotat men nu fungerar det igen och vi köpte bland annat en
vacker vävnad och temuggar. Läs mer om ELC Art & Craft Centre Rorke’s Drift här.
Väven vi köpte är tillverkad av Agness Buthelezi. Titeln är: "A gentleman propose love."
Vi åkte vidare mot
Bloemfontein. Där åt vi på vår favoritrestaurang: Seven on Kellner. Tyvärr var
inte Kim Brackenridge, ägaren, där men vi lämnade ett meddelande och på
tisdagen ringde hon för att uttrycka sin besvikelse att hon missade oss. Vi
sammanstrålade med Sekhopi Malebo på restaurangen och bodde även hemma hos
honom. Hustru och barn var dessvärre på andra håll.
Söndag förmiddag fylldes
av många kära återseenden när vi firade gudstjänst i St. Johannes’ församling i
Batho, som var vår församling de fyra år vi bodde i Bloemfontein. Jag fick vara med och dela ut nattvarden, samt det som alltid är så underbart: välsigna barnen!
Därefter åkte vi mot
Malealea lodge i Lesotho. På vägen mötte ett typiskt åskväder med inslag av
hagel, som blir enorma. Man känner sig ganska liten och gör bäst i att stanna
ett slag så att det värsta går över. Den sista biten mot Malealea är det grusväg.
Vi har varit där förut och då var vägen ganska OK. Nu tackade vi Gud för att vi
har en bil med fyrhjulsdrift. Regnen har farit hårt fram med vägen och staten
har inte hunnit med underhållsmässigt. På vägen plockade vi upp ett äldre par,
som var mycket tacksamma att slippa gå en mil. Och vi hade ju plats för dem!
Efter en god måltid och lite
stjärnskådande, som dock stördes av en klart lysande fullmåne, och efter en
natts sömn, gav vi oss på måndagsförmiddagen ut på hästritt. Vi red iväg för
att titta på några klippmålningar i närheten. Åldern varierar mellan tusentals
år och fyra hundra år. Det rör sig om San-folkets målningar. De var inte
primärt konstnärliga uttryck utan utfördes, vad jag förstår, när de var i
trans. På något sätt kunde de då kommunicera med förfäderna genom att ”måla av
sig”. Målningarna föreställer människor och djur av olika slag. Märkligast är
nog den som föreställer ”Daddy long-leg”. Det rör sig inte om en harkrank, som
man skulle kunna tro utan om en jägare med extremt långa ben. Han har en
tvärslå genom sin penis. Det har inte med omskärelse att göra utan den finns
där för att han inte ska kunna kissa, eftersom det djur han nyss skjutit heller
inte kunde göra det. San-folket menade (menar) att det finns ett slags andligt
band mellan jägaren och det djur jägaren skjuter och detta uttrycktes på ovan
nämnda sätt. (Om jag förstått det hela rätt!) Annars finns många andra bilder
av djur och av människor som dansar. Många har en stav i handen, för att stödja
sig på när dansen blev för intensiv. Då var det den övernaturliga kraften: ”n/um”,
som gjorde att de ”kokade i sina magar”. Allt enligt det informationsblad vi
fick av vår guide. En slags ”healing dance”!
Det är också en andlig upplevelse att sitta på en hästrygg och låta sig bäras. Nerför branta slänter med mycket sten och uppför stup. För mig krävs det en stor portion tillit. Har aldrig förut tänkt på hästen som en Gudsbild. (I bibeln är det ju snarare åsnan, som lyfts fram.) Det var en härlig upplevelse. Den häst jag red på hette "Khati" och det betyder "hopprep" på seSotho. Jag tror namnet var valt med stor ironi, för det var ett mycket sävligt djur. För detta var jag enbart glad och tacksam!
Vår guide, Ramosite, red hela tiden bakom oss.
Förmodligen för att hustrun, som så ofta, visade prov på stor förmåga att leda gruppen,
medan jag och Khati, mest hela tiden, hamnade på efterkälken.
På hemvägen stannade vi
som vanligt i Teyateyaneng, där vi brukar handla hantverk. Jag frågade en av
kvinnorna om den vita färgen i väven var snö (eftersom det ju ofta snöar
vintertid i Lesotho) men hon sa att det var sten och klippor. Då började jag
sjunga en sång, som heter: ”Tsela, tsela di matlapha” och betyder att vägen är
full av sten. När de andra kvinnorna hörde sången, lämnade de sina vävstolar
och snart var vi 10 personer som dansade och sjöng i butiken. Efter ett par
omgångar tystnade jag men då sa en av kvinnorna:
En gång till!
Underbart! Varför kan man
inte avbryta arbetet för lite sång och dans? Tillsammans med kunderna? Den
kvinna som tog betalt tackade oss för initiativet och sa:
Nu har min stress försvunnit och jag mår mycket bättre.
Steget mellan Sanfolkets
helande danser och en spontan dansupplevelse i en hantverksbutik är tydligen
inte så långt.
Vi åkte sedan till
Clarence där vi tillbringade natten och åkte mot Granny Mouse i närheten av
Pietermaritzburg, där vi fick utnyttja en julklapp vi fått: helkroppsmassage!
Tack, kära äldsta dotter!
Styrkta till hela vår
varelse återvände vi hem efter en slags pilgrimsresa med inslag av konst-missionshistoria,
gudstjänstgemenskap, dans och sång samt tillitsfull närkontakt med djurriket.
1 comment:
Vilken underbar resa! Och härligt att få ta del av er berättelse med stor igenkänning i flera fall (inte mest åskvädret med de stora haglen i Lesotho!) Tack för kompletterande info om klippmålningarna.
Idag har det rapporterats om de ökande sjuktalen, särskilt bland unga och kvinnor i yrkesverksam ålder. Tänk om vi fick sjunga och dansa ibland på våra shoppingrundor här i Sverige! Då skulle nog mycket stress lätta.
Post a Comment