Mera biskopsval

Nu ska vi börja tala om vem av fem personer, som ska bli nästa biskop i Växjö stift. Vid nomineringsvalet förekom i stort sett inga pläderingar. Lite hade smugit sig in i presentationerna och ett flygblad delades ut vid ingången. Men det verkar som om det är nu som är den rätta tiden för att mer ingående diskutera kandidater. Så låt oss göra det.

Fast jag tycker det är lite tråkigt, för nu finns det ju bara fem att välja på. Det hade varit bättre, anser jag, om de personer, som föreslog kandidater, hade fått motivera sina förslag. T ex på hemsidan. Men nu är det som det är.

Dag Sandahl, som själv är en av de fem kandidaterna, menar på sin blogg att de personer som skrivit under flygbladet och hävdat att en kandidat från stiftet har svårt att stå för förnyelse, därmed på ett opreciserat sätt misstänkliggjort domprosten. Men det kan ju lika gärna vara ett misstänkliggörande av Dag Sandahl själv. Dag kommer ju också från stiftet. När jag läser flygbladet ser jag inte att domprosten nämns. Inte heller Dag Sandahl.

Nu håller jag inte med om att en kandidat måste komma utifrån, för att kunna vara en kraft i förändringsprocessen. Även en kandidat från stiftet kan stå för förändring och även en kandidat utifrån kan stå för status qou. Dessutom måste det ju kvalificeras, hur denna förändringsprocess är tänkt.

Förändring är väl snarare en livsbetingelse. Både i våra kroppar och i vår värld sker en ständig förändring. Hur förhåller vi oss till den? Det är frågan! Och det är en viktig fråga.

På stiftets hemsida fanns egentligen andra önskemål när det gäller den blivande biskopen. Så här står det:

Den som vill bli vår biskop i Växjö stift förväntas vara:

• Andlig ledare
• Visionär
• Brobyggare – relationsbyggare
• Kommunikatör
• Inspiratör

Vi får se om några svar kommer att ges från kandidaterna under den tid som nu ligger framför oss. En idé jag har är att skriva några rader om var och en, utifrån det de sagt eller skrivit. Kanske ett ambitiöst projekt men jag ska försöka.

Till sist: På stiftets hemsida står det fortfarande att Dag Sandahl ingår i arbetsgruppen, som skulle förbereda nomineringsvalet. Han ingick i den gruppen ända tills han själv blev föreslagen som kandidat. Kanske vore det lämpligt att nu skriva dit rätt namn, som torde vara Håkan Sunnliden.

Nokuthula

Det har kommit ytterligare en gäst till Common Ground. Nokuthula. Det betyder att jag fått sällskap vid matbordet. Nokuthula är civilingenjör och har mest arbetat med vägar. Bland annat har hon bott ett år i Frankrike. Hon har precis slutat ett arbete och är på Common Ground, för att be och fundera över nästa steg i livet. Föredömligt! Som svart kvinna och utbildad ingenjör kommer hon säkert att ha lätt att få arbete. Affirmative action är ett program, som regeringen har, för att kvotera in de underrepresenterade på arbetsmarknaden. Det är ju i grund och botten bra och nödvändigt i Sydafrika. Tyvärr blir det svårt, för dem som tillhör en tidigare privilegierad grupp. Sett ur ett samhälleligt perspektiv är det nödvändigt. Sett ur den enskildes blir det svårare. Ser man det ur ett försoningsperspektiv, kan man bara säga en sak: Det kommer att behövs mycket försoningsarbete om det ska lyckas. Men egentligen finns ingen annan väg än försoning.
Nokuthulas modersmål är isiZulu. Så jag tog tillfället iakt att be henne skriva ner texten på den sång, som Kristina älskar. Den som i vår kyrka i Bloemfontein kallades ’Mamoruti’s song’, d v s prästfruns sång.
Abonomona abangeni ezulwini. Shintsha, shintsha mzalwane.
Den som är avundsjuk ommer inte in I himlen. Du måste ändra dig.
När man sjunger denna sång dansar man fram och tillbaka i bänkraderna. För varje gång man kommer till ordet ’Shintsha’, som betyder ’ändra’. (Jfr engelskans ’change’) klappar man i händerna, stampar med fötterna och ändrar riktning i dansen. Nokuthula var imponerad att jag kände till dansstegen. Men det är ju det man lär sig något av. Det som händer i kroppen minns man.
Så vad kan man säga om avundsjuka! Att det definitivt inte är en bra drivkraft. Men sedan finns det ju något som kallas mänskliga rättigheter och ett värdigt liv. Att vilja ha det, för sig själv och sin familj är något helt annat.
Det är nu tisdag och jag är snart färdig på Wits. Det har gått över förväntan bra och jag ser fram emot nästa steg i min resa. Att komma tillbaka till Bloemfontein och att få träffa professor Strauss.