Jag skulle nästan underkänt mig själv

Nyss hemkommen till bostaden ser vi tillbaka på en fin helg i Kalmar. Vi åker ner med jämna mellanrum, för att hälsa på svärmodren och svärfadren. Denna gång hade vi också barnbarnet med oss. Mellangenerationen hade annat för sig.

Ett starkt bidragande skäl till att vi åkte just denna helg var en förfrågan om jag ville döpa ett barn i Kalmar. Det ville jag. Pappan känner jag sedan många år. Har faktiskt konfirmerat honom. Han är en av flera vuxenkonfirmander jag haft förmånen att ha genom åren.

Dessutom blev det mitt första dop enligt den nya kyrkohandboken från 2017. Jag undervisar på Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Varje termin ser jag ett antal blivande präster genomföra en dopgudstjänst – nästan på riktigt. Då är det en docka som döps men poängen är att alla moment ska komma med och att prästkandidaten ska få uppleva att det fungerar. Med ett sådant genomförande i ryggen hoppas vi att det blir tryggare att möta sin första dopfamilj (eller dopkandidat) som nyprästvigd. Våra prästkandidater har alltid koll på handboken. Det brukar gå bra.

Hur hade det gått för mig? Med dagens gudstjänst hade jag nästan gett mig själv bakläxa. För idag missade jag en viktig sak i början av dopgudstjänsten. Låt mig förklara.

Enligt 1986 års handbok skulle prästen fråga om barnets namn direkt efter evangeliet om Jesus och barnen. Den bibelläsningen avslutas med orden att Jesus tog barnen i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem. Därefter kunde prästen säga:

Så vill nu också göra med detta barn, som vi nämner vid namn.

- Vilket namn har ni gett ert barn?

Men i 2017 års handbok ska prästen ställa namnfrågan alldeles i början. Det glömde jag idag. Och när evangeliet om Jesus och barnen lästs (faktiskt av en annan vuxenkonfirmand, som jag konfirmerade i samma gudstjänst som den ovan nämnda pappan) fanns ingen namnfråga i handboken, så jag fortsatte med den bön som kallas befrielsebön och förstod då att jag glömt bort att fråga efter namnet. I den bönen är det meningen att prästen använder barnets namn. Bäst blir det ju om föräldrarna då redan sagt vad barnet heter.

Det var dock inte mycket att göra. Jag bad bönen och frågade sedan föräldrarna om barnets fullständiga namn. Det vill säga alla tre förnamnen. Ingen stor sak alltså. Och jag skulle nog inte gett någon av de studerande bakläxa om något liknande hänt. Men det var nyttigt för mig som lärare att se att det inte är så rysligt enkelt att hålla ordning på alla moment i handboken. Och att det inte gör så mycket om saker kommer i lite olika ordning.

Vid det efterföljande dopkaffet trakterades både ögat och gommen.

Det var för övrigt en mycket fin högtid med både kända och okända ansikten i S:ta Birgitta kyrka, där jag var präst mellan 2006 och 2012. Jag fick dessutom hjälp i min predikan. Den handlade om att våga lita på Gud och överlämna sig åt Gud, som vetekornet överlämnar sig åt myllan eller som trädet dricker liv, rotat i en fruktbar jord. Jag ville åskådliggöra detta i inledningen och berättade då följande:

För tjugo år sedan var jag präst i Aneby. Församlingen var med och arrangerade en rockkonsert. Lokala band skulle spela och jag var där. Alla konfirmander var anmodade att gå dit. De stod framför scenen och någon klättrade upp och gjorde det som kallas för ”stage diving”. Vet ni vad det är? (Det är ofta förbjudet nu förtiden.) Men ungdomarna i Aneby gjorde det på den tiden. Någon går upp på scenen. Publiken samlas just framför personen, håller upp händerna och så faller den som ”stage divar” (dyker från scenen) och fångas av de uppsträckta händerna.

- Kom, Anders. Vill inte Du ”stage diva?”

Frågan ställdes från konfirmanderna i största vänlighet. Eftersom jag alltid är med på skojiga upptåg klev jag upp på scenen och såg ut över alla konfirmanderna med uppsträckta händer.

- Hoppa, Anders. Vi tar emot Dig!

Jag måste erkänna att jag fylldes av tvekan.

- Litar Du inte på oss?

Efter ett antal lektioner om att tro på Gud, där jag förklarat att tro har med tillit att göra, fanns det inget val.

Jag hoppade. Och konfirmanderna tog emot mig. Det var en skön känsla.

Det som hände i S:ta Birgitta kyrka var att en kusin till dopbarnet svarade på min fråga om ”stage-diving”. Jag fick ett infall och frågade om han ville demonstrera, vilket han ville. Det var nog första gången jag sett en person ”stagediva” från en två trappsteg hög avsats framför altaret. Men det blev mycket bra. Visserligen fanns ingen som tog emot men landningen för kusinen blev – på grund av den låga höjden – ofarlig. Underbart!

Fortsättningen av min predikan kommer här:

* * * * *

Värre var det för drottning Ester, som vi hörde om i den första textläsningen. Hon var judinna. Hon var gift med kung Xerxes, som hade beslutat att alla judar i Susa (en stad i nuvarande Iran) skulle dödas. Han visste inte att Ester var judinna. Nu handlade det om att hon skulle gå till kungen och be honom rädda det judiska folket, sitt eget folk. Problemet var att det var förbjudet att gå till kungen om man inte blev ditkallad. Det var förenat med dödsstraff. Även för drottningen. Men Ester trotsade förbudet och gick. Hennes mod räddade judarna. Detta firar judar över hela världen varje år under den så kallade Purim-festen. Vanligtvis under mars månad. I år den 20 mars.

Både när det gäller att lita på ett gäng med glada konfirmander och att våga sitt liv för att rädda sitt folk, handlar det om ett val. Att våga. Må det bära eller brista. Heliga Birgitta, som denna kyrka är uppkallad efter, formulerade detta i en bön, som delvis finns på kyrkans standar här framme:

Visa mig vägen och gör mig villig att vandra den

Vådligt är att dröja och farligt att gå vidare

Så uppfyll då min åstundan och visa mig vägen

Samma ofrånkomlighet formulerar Jesus:

Sannerligen, jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd.

För Ester var det ett så stort steg. Och visst kan det vara så. Dramatiskt. Men det kan också vara varje dags beslut att lägga sitt liv i Guds händer. Vetekornet – ja hela skapelsen – är vår förebild. Ett frö, som inte gör något själv, men i sig bär förutsättningarna för fortsatt liv. Vi ska snart sjunga om hur skapelsen visar oss vägen, när det gäller denna överlåtelse:

Vi får dricka liv som trädet rotat i en fruktbar jord.

Som ett litet vetekorn, eller ett stort träd. Beroende av marken och vattnet. Så är vi beroende av Gud:

Flodens vatten strömmar ständigt, liv åt träd och ört det bär.

Det är detta som är dopets hemlighet. Idag får vi vara med om samma under. En liten flicka får några stänk med vatten på sitt huvud men det är precis som med trädet. Hennes föräldrar vill att hon ska ha samma kontakt med Gud, som trädet har med de djupa källsprången i marken. När vi döps är det ett beslut att lägga vår vilja och våra liv i händerna på Gud. Ja, det är att mista sitt liv. Men det är samtidigt att vinna sitt liv.

Men för Jesus själv var det dramatik. Han valde ju att gå rakt in i lidandet. För att det inte fanns någon annan väg för honom. Därför hans brutala sätt att uttrycka det:

Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv.

Det är kärlekens väg. Att vara så inställd på att ge sitt liv för andra – så att priset inte spelar någon roll.

Vi får följa med Jesus på hans vandring mot Jerusalem och öva oss i denna dagliga överlåtelse. För vår egen och för världens skull.

Kyrkomöte – kyrkohandbok – kyrkans enhet

Idag inleddes 2017 års kyrkomöte. De 251 ledamöterna samlas 3-6 oktober och 20-23 november. Enligt Kyrkans Tidning är den största frågan i år kyrkohandboken.

När jag föddes 1960 gällde 1942 års handbok. Det var enligt den jag döptes, konfirmerades, vigdes och prästvigdes. Vår nuvarande kom 1986. En av de studerande vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut frågade mig om det var mycket strid kring den. Jag minns inte att det var det. Men jag uppfattade säkert inte allt. Dessutom fanns varken facebookgrupper eller twitter på den tiden.

Nu har diskussionens vågor gått höga. Det finns delade meningar om det förslag som kyrkomötet ska ta ställning till. Jag vill inte med denna bloggpost gå in i den diskussionen. Däremot vill jag säga något allmänt om kyrkohandbokens och gudstjänstens funktion i vår kyrka.

Det är framför allt genom vårt gemensamma gudstjänstfirande som kyrkan hålls ihop. Och då menar jag inte bara Svenska kyrkan utan hela kristenheten. Det finns självklart andra aspekter på kyrkans enhet, som har betydelse. Men gudstjänsten är det främsta.

Min bön är att ledamöterna i kyrkomötet ska få kraft och inspiration att samtala och så småningom besluta med kyrkans enhet för ögonen. Det betyder inte att alla måste vara överens. Tvärtom. Varje ledamot och naturligtvis varje medlem i Svenska kyrkan måste självklart få uttrycka sin uppfattning. Det är ju oerhört viktigt att så många perspektiv som möjligt kommer fram. Enhet som innebär att inte få göra sin röst hörd, är inte någon bra enhet.

Tre tomma stolar, som jag förstår användes
i inledningsmässan tidigare idag.

Min bön till kärlekens Gud är att vi efter beslutet i november ser en gemensam väg framåt, där en ny kyrkohandbok kan tas emot med glädje i vår. Skulle kyrkomötet besluta att inte anta en ny kyrkohandbok hoppas och ber jag att det beslutet också tas emot som en möjlighet att söka djupare enhet.

Själv kunde jag inte gå på kyrkomötets inledningsmässa, som ägde rum i Uppsala domkyrka kl 14 idag. Däremot ledde jag själv mässan kl 17.30 i Sturekoret. Det var då dagens tredje mässa i domkyrkan. Vi var inte riktigt lika många som på kyrkomötets inledningsmässa. Vi var 3 st. Men även vi fick ta emot Jesus Kristus som kom till oss i bröd och vin. Och vi firade mässan i visshet om att vi alla hör ihop i Jesus.

Så är vi fastän många en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd.

Dags för en försoningskommission i Svenska kyrkan?

En kollega skrev i ett socialt medium tidigare i veckan om behovet av en försoningskommission i Svenska kyrkan. Där hänvisades till anglikanska kyrkan och deras Continuing Indaba (Indaba är ett begrepp från IsiZulu, så det är klart att jag går igång på det). ett annat exempel var Ságastallamat, som är namnet på försoningsprocessen mellan samerna och Svenska kyrkan. Inspirationen kom dock främst från en ledare i Kyrkans Tidning där Brita Häll kommenterar arbetet med ny kyrkohandbok och bland annat skriver att Kyrkostyrelsen nu måste ta sitt ansvar. Hon fortsätter:

Nu ligger bollen hos kyrkostyrelsen. Kan den säkra en högklassig handbok? Kan den ta initiativ till att reparera relationerna i en sårig konflikt? Annars lär det bli ett stormigt kyrkomöte i höst.

De som har fått makt i ett sammanhang har ett stort ansvar. Men makt ser ju så olika ut. Som homiletiklärare vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut har jag stor makt. Men jag är samtidigt ganska långt ner i organisationen inom kyrkokansliet. En prästkollega på landet har kanske inte så mycket makt i förhållande till en biskop eller någon som sitter i kyrkostyrelsen men inom församlingen har vederbörande stor makt. Skulle var och en ta sitt ansvar i förhållande till den makt eller påverkansmöjlighet som den har, vore mycket vunnet. Min uppfattning är att vi alla måste ta vårt ansvar. I år är det ju dessutom kyrkoval och då har vi, var och en, i en kyrka, där alla medlemmar över 16 år har rösträtt, ett stort ansvar.

Men det handlar inte om att ta sitt ansvar vart fjärde år. Demokratin är en blomma som behöver vårdas ständigt.

Att ta ansvar för att försoning ska vara möjlig i Svenska kyrkan betyder absolut inte att hålla inne med kritik. Då är vi illa ute. Men även kritikern har ett ansvar att fråga sig om den kritik som vill komma ut är uppbygglig eller inte. Och om den ges på ett konstruktivt sätt. Om den ges vid ett lämpligt tillfälle. Samtidigt är det viktigt att personen i fråga delar med sig av sin insikt. För helhetens skull. Det är ingen lätt balansgång.

Ett reformationsår som detta är det på sin plats att återkomma till Luthers förklaring till det åttonde budet:

Vi skall frukta och älska Gud, så att vi inte förråder, förtalar eller ljuger om vår nästa, utan försvarar [hen], tänker och talar väl om [hen] och tyder allt till det bästa.

Det gäller i sociala medier. I vanliga medier. I samtal. I allt.

Visst är det dags för en försoningskommission i Svenska kyrkan. Det har det varit länge. Den måste i så fall bygga på sanning och rättvisa. Och gestaltas med insikt om att det är den som lever i utsatthet som måste värnas. Grannlaga, för det finns många olika upplevelser kring vem som är mest drabbad.

Utmaningen är också att det runt konflikten kring förslaget till ny kyrkohandbok ryms så många olika konflikter.

Studiedag inför ny kyrkohandbok – 2015

Det är ju fantasieggande. Svenska kyrkan ska få ny kyrkohandbok. År 2015. Bara 4 år kvar. Arbetet med översynen av den gamla startade 2006, så det blir 9 år om allt går enligt planen. Kan dröja något år till. Många ska vara med och tänka, tycka och påverka. Det är bra! Växjö stift hade bjudit in till studiedag och efter biskopens inledning talade en av experterna i handboksarbetet, Lena Pettersson, som är präst, TD och lärare i homiletik och kateketik vid Pastoralinstitutet i Lund, alltså seminariet, där blivande präster går det sista året av sin prästutbildning.
Föredraget var klart och tydligt. Det verkar inte som om den nya handboken innebär någon revolution. Mer än på ett plan. Lena menade att det är viktigt att ha

… respekt för att andra församlingar kan välja delvis andra vägar.

Det innebär att den nya handboken blir en slags plocklåda, där många fromhetsriktningar och typer av teologi kan känna sig hemma. På ett sätt är det bra men så klart kommer det att bli någon form av bortre gräns. Hur den dras är inte tydligt. Dessutom finns det en tradition, att kyrkan lär som den ber. (Lex orandi, lex credendi). Om kyrkan ber på väldigt många olika sätt, blir läran alltså lika spretig. Handboken har varit ett sätt att hålla ihop kyrkan. Ett bättre sätt än den administrativa apparaten, menar jag.
Samtidigt kan man säga att vi redan idag ber och firar gudstjänst på mängder av sätt och att väldigt många olika trosuppfattningar ryms inom detta. Kanske lika bra att detta blir sanktionerat i handboken.
Den stora frågan lär dock bli huruvida vi ska fortsätta med syndabekännelse och avlösning eller inte. Här går en djup spricka genom Svenska kyrkan. Synen på synd, skuld och försoning är något vi behöver arbeta intensivt med. Att lösa viktiga frågor med att alla synsätt kan rymmas är ingen bra väg. Då sopas frågan under mattan. Sedan kan det bli så, att vi ändå använder olika former av böner och gör olika i olika församlingar. Men det kan vi göra efter samtal och i ömsesidig respekt. Det ska bli spännande att vara delaktig i detta arbete. Mer kan man läsa på hemsidan.
För att det ska bli en mer riktig benämning finns också ett förslag att det ska heta Kyrkohandbok för Svenska kyrkan i stället för Den Svenska Kyrkohandboken. Det är bättre. Ur ekumenisk synpunkt. Annars saknade jag ekumeniska och internationella perspektiv. Det verkar trots allt vara en process, som tar sin utgångspunkt i folkkyrkan. Kanske missade jag något men det var en känsla jag fick.