Jag skulle nästan underkänt mig själv

Nyss hemkommen till bostaden ser vi tillbaka på en fin helg i Kalmar. Vi åker ner med jämna mellanrum, för att hälsa på svärmodren och svärfadren. Denna gång hade vi också barnbarnet med oss. Mellangenerationen hade annat för sig.

Ett starkt bidragande skäl till att vi åkte just denna helg var en förfrågan om jag ville döpa ett barn i Kalmar. Det ville jag. Pappan känner jag sedan många år. Har faktiskt konfirmerat honom. Han är en av flera vuxenkonfirmander jag haft förmånen att ha genom åren.

Dessutom blev det mitt första dop enligt den nya kyrkohandboken från 2017. Jag undervisar på Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Varje termin ser jag ett antal blivande präster genomföra en dopgudstjänst – nästan på riktigt. Då är det en docka som döps men poängen är att alla moment ska komma med och att prästkandidaten ska få uppleva att det fungerar. Med ett sådant genomförande i ryggen hoppas vi att det blir tryggare att möta sin första dopfamilj (eller dopkandidat) som nyprästvigd. Våra prästkandidater har alltid koll på handboken. Det brukar gå bra.

Hur hade det gått för mig? Med dagens gudstjänst hade jag nästan gett mig själv bakläxa. För idag missade jag en viktig sak i början av dopgudstjänsten. Låt mig förklara.

Enligt 1986 års handbok skulle prästen fråga om barnets namn direkt efter evangeliet om Jesus och barnen. Den bibelläsningen avslutas med orden att Jesus tog barnen i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem. Därefter kunde prästen säga:

Så vill nu också göra med detta barn, som vi nämner vid namn.

- Vilket namn har ni gett ert barn?

Men i 2017 års handbok ska prästen ställa namnfrågan alldeles i början. Det glömde jag idag. Och när evangeliet om Jesus och barnen lästs (faktiskt av en annan vuxenkonfirmand, som jag konfirmerade i samma gudstjänst som den ovan nämnda pappan) fanns ingen namnfråga i handboken, så jag fortsatte med den bön som kallas befrielsebön och förstod då att jag glömt bort att fråga efter namnet. I den bönen är det meningen att prästen använder barnets namn. Bäst blir det ju om föräldrarna då redan sagt vad barnet heter.

Det var dock inte mycket att göra. Jag bad bönen och frågade sedan föräldrarna om barnets fullständiga namn. Det vill säga alla tre förnamnen. Ingen stor sak alltså. Och jag skulle nog inte gett någon av de studerande bakläxa om något liknande hänt. Men det var nyttigt för mig som lärare att se att det inte är så rysligt enkelt att hålla ordning på alla moment i handboken. Och att det inte gör så mycket om saker kommer i lite olika ordning.

Vid det efterföljande dopkaffet trakterades både ögat och gommen.

Det var för övrigt en mycket fin högtid med både kända och okända ansikten i S:ta Birgitta kyrka, där jag var präst mellan 2006 och 2012. Jag fick dessutom hjälp i min predikan. Den handlade om att våga lita på Gud och överlämna sig åt Gud, som vetekornet överlämnar sig åt myllan eller som trädet dricker liv, rotat i en fruktbar jord. Jag ville åskådliggöra detta i inledningen och berättade då följande:

För tjugo år sedan var jag präst i Aneby. Församlingen var med och arrangerade en rockkonsert. Lokala band skulle spela och jag var där. Alla konfirmander var anmodade att gå dit. De stod framför scenen och någon klättrade upp och gjorde det som kallas för ”stage diving”. Vet ni vad det är? (Det är ofta förbjudet nu förtiden.) Men ungdomarna i Aneby gjorde det på den tiden. Någon går upp på scenen. Publiken samlas just framför personen, håller upp händerna och så faller den som ”stage divar” (dyker från scenen) och fångas av de uppsträckta händerna.

- Kom, Anders. Vill inte Du ”stage diva?”

Frågan ställdes från konfirmanderna i största vänlighet. Eftersom jag alltid är med på skojiga upptåg klev jag upp på scenen och såg ut över alla konfirmanderna med uppsträckta händer.

- Hoppa, Anders. Vi tar emot Dig!

Jag måste erkänna att jag fylldes av tvekan.

- Litar Du inte på oss?

Efter ett antal lektioner om att tro på Gud, där jag förklarat att tro har med tillit att göra, fanns det inget val.

Jag hoppade. Och konfirmanderna tog emot mig. Det var en skön känsla.

Det som hände i S:ta Birgitta kyrka var att en kusin till dopbarnet svarade på min fråga om ”stage-diving”. Jag fick ett infall och frågade om han ville demonstrera, vilket han ville. Det var nog första gången jag sett en person ”stagediva” från en två trappsteg hög avsats framför altaret. Men det blev mycket bra. Visserligen fanns ingen som tog emot men landningen för kusinen blev – på grund av den låga höjden – ofarlig. Underbart!

Fortsättningen av min predikan kommer här:

* * * * *

Värre var det för drottning Ester, som vi hörde om i den första textläsningen. Hon var judinna. Hon var gift med kung Xerxes, som hade beslutat att alla judar i Susa (en stad i nuvarande Iran) skulle dödas. Han visste inte att Ester var judinna. Nu handlade det om att hon skulle gå till kungen och be honom rädda det judiska folket, sitt eget folk. Problemet var att det var förbjudet att gå till kungen om man inte blev ditkallad. Det var förenat med dödsstraff. Även för drottningen. Men Ester trotsade förbudet och gick. Hennes mod räddade judarna. Detta firar judar över hela världen varje år under den så kallade Purim-festen. Vanligtvis under mars månad. I år den 20 mars.

Både när det gäller att lita på ett gäng med glada konfirmander och att våga sitt liv för att rädda sitt folk, handlar det om ett val. Att våga. Må det bära eller brista. Heliga Birgitta, som denna kyrka är uppkallad efter, formulerade detta i en bön, som delvis finns på kyrkans standar här framme:

Visa mig vägen och gör mig villig att vandra den

Vådligt är att dröja och farligt att gå vidare

Så uppfyll då min åstundan och visa mig vägen

Samma ofrånkomlighet formulerar Jesus:

Sannerligen, jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd.

För Ester var det ett så stort steg. Och visst kan det vara så. Dramatiskt. Men det kan också vara varje dags beslut att lägga sitt liv i Guds händer. Vetekornet – ja hela skapelsen – är vår förebild. Ett frö, som inte gör något själv, men i sig bär förutsättningarna för fortsatt liv. Vi ska snart sjunga om hur skapelsen visar oss vägen, när det gäller denna överlåtelse:

Vi får dricka liv som trädet rotat i en fruktbar jord.

Som ett litet vetekorn, eller ett stort träd. Beroende av marken och vattnet. Så är vi beroende av Gud:

Flodens vatten strömmar ständigt, liv åt träd och ört det bär.

Det är detta som är dopets hemlighet. Idag får vi vara med om samma under. En liten flicka får några stänk med vatten på sitt huvud men det är precis som med trädet. Hennes föräldrar vill att hon ska ha samma kontakt med Gud, som trädet har med de djupa källsprången i marken. När vi döps är det ett beslut att lägga vår vilja och våra liv i händerna på Gud. Ja, det är att mista sitt liv. Men det är samtidigt att vinna sitt liv.

Men för Jesus själv var det dramatik. Han valde ju att gå rakt in i lidandet. För att det inte fanns någon annan väg för honom. Därför hans brutala sätt att uttrycka det:

Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv.

Det är kärlekens väg. Att vara så inställd på att ge sitt liv för andra – så att priset inte spelar någon roll.

Vi får följa med Jesus på hans vandring mot Jerusalem och öva oss i denna dagliga överlåtelse. För vår egen och för världens skull.