Kolportör i slott och koja

Det är på sin plats att skriva några rader om företeelsen kolportör. Sedan jag började arbeta för Svenska Bibelsällskapet har jag rest en del i vårt avlånga land och eftersom jag ofta har med mig en väska med böcker och skrifter, har ordet kolportör kommit upp i mitt medvetande.

Ordagrant betyder det enligt Wikipedia:

Kolportör (franska col, hals, och porteur, bärare) är en historisk benämning på kringresande bokförsäljare av religiös eller annan litteratur. Den kunde även i vidare mening användas för andra sorters försäljare eller nyhetsspridare.

I en tidigare bloggpost har jag understrukit att jag inte bär mina skrifter i en väska runt halsen men ändå. Kolportör låter kul och det har visat sig att många som läser vad jag skriver i sociala medier har uppfattat att jag är just detta.

Häromdagen landade Fjellstedtska skolans årskrift 2023 i min brevlåda. Så passande att den innehåller en artikel med titeln

Om kolportörsverksamhet

Redaktören för årsskriften, Fredrik Sidenvall, har kommit överens med stiftelsen direktor att i varje årsskrift ha med någon text av Peter Fjellstedt. Kul att det handlade just om kolportören denna gång.

Textavsnittet är hämtat ur Peter Fjellstedts samlade skrifter och omfattar där sidorna 592–595. Det framgår att kolportören i första hand sprider biblar. Vad jag förstår skriver han polemiskt mot de som kritiserat ett initiativ som han själv står bakom. Han och andra har grundat någon form av organisation som blivit …

… misskänd som ett okyrkligt företag och istället för att på ett sådant sätt samla, har somliga som borde ha medverkat till detta skjutit undan livskrafterna och just därigenom givit fart åt söndringsanden och upplösningen.

Av sammanhanget framgår inte direkt vad eller vilka personer som avses men Fjellstedt riktar kritik mot andra initiativ där det sänds ut kolportörer utan urskillning. Han är tydlig när det gäller frågan hur man kan vara säker på att man kan lita på en kolportör:

Dessutom bör alltid efterfrågas om bibelspridaren har fullmakt från bibelsällskapet eller hur han har hamnat i detta slags verksamhet.

Där kan jag absolut känna mig på den säkra sidan. Men sedan blir det värre. Fjellstedt menar inte att kolportören ska få någon lön för sitt arbete. Det ska vara helt frivilligt och det är inte heller bra om kolportören börjar predika och uppträda som en lärare. Samtal är bra men inte mer än så. Som förebild anges Paulus, som inte övergav sitt yrke som tältmakare.

Med andra ord får jag nu begrunda vad den gamle Fjellstedt anför. Kanske ska jag i stället anta den titel som någon av mina arbetskamrater på skämt, i personalrummet, kallade mig för en ...

... cool portör.

Väckelse på min skola

Igår firade min studentklass 40-årsjubileum. Av från början 24 finns 21 kvar i livet. Alla kunde inte komma men vi var i alla fall 13 som samlades. Det var mycket trivsamt.

Vi valde att samlas på Fjellstedtardagen, som inträffar en lördag i slutet av april eller början av maj varje år. Därför fanns det även grupper som hade 50- respektive 60-årsjubileum. Dessutom samlades en stor mängd andra Fjellstedtare i olika åldrar. Ingen yngre än 56 år, dock. Beroende på att skolan lades ner 1982. Detta innebär att kamratföreningen Gamla Fjellstedtare sakta med säkert kommer att decimeras innan den slutligen upphör. Men än så länge är den livaktig. Varje år ges exempelvis ut en årsskrift.

Vi såg först på film från det julspex vi ordnade i december 1977. Per Lundegran - som dokumenterat mycket på vår skola - var med och vi såg en obearbetad film på gammal filmprojektor. Därefter blev vi bjudna på traditionsenlig tårta av Stiftelsen Fjellstedtska skolan.

Till traditionen hör att någon håller Peter Fjellstedtföreläsningen. Detta år var det Hans Sundberg, som tog studenten 1973. Han är pastor och teologie doktor. Rubriken var:

Väckelserörelsen vid Fjellstedtska skolan 1972-73

I fokus stod den väckelse, som en grupp elever drogs med i just de åren. En av dem var Hans. Om detta har det skrivits i Fjellstedtska skolans årsskrift. Dels har en lärare (Bengt Malmberg – se nedan) skrivit rätt kritiskt om vad som hände, dels har några av de elever som var med, berättat om sina upplevelser. Föreläsningen hölls alltså inte i ett vakuum.

Hans valde att sätta in det dessa – på den tiden unga gossar – var med om, i ett större sammanhang. Han berättade om hela den karismatiska väckelsen, som han valde att datera till 1900-talet. (Även om han gjorde en utvikning till Peter Fjellstedt och den herrnhutiska rörelsen under tidigt 1800-tal).

När Hans till sist – efter en ganska lång föreläsning – berättade om hur Guds Ande drabbat dem på skolan, blev det mycket personligt. Och ännu mer personligt blev det när föreläsningen var slut och Kamratföreningens ordförande, Charlotte Haggren, öppnade för frågor från auditoriet. Det som hände då var att flera började berätta om hur de hade upplevt denna väckelseperiod. Det handlade om hur det skapats ett ”vi” och ett ”dom” på skolan. En utav dem som var mest involverad i väckelsen var mycket självkritisk på den punkten.

Det är viktigt att förstå att dessa unga killar (för jag förstod det som att det var mest killar) var just unga. Enligt vad som sades hade skolans ledning inte mycket förståelse för det de var med om. Någon uttryckte att skolans ledning inte tillät dem att ha bönemöten. Men det hade de ändå.

En som ändå brydde sig var ovan nämnde samhällskunskapslärare, Bengt ”Bengan” Malmberg. Han var lärare på Fjellstedtska åren 1963-1982 (då skolan lades ner). Jag har alltså själv haft honom och uppskattade honom varmt. Han kommer alltid på Fjellstedtardagen och deltog aktivt i samtalet även denna gång. Han berättade att han hade talat med den klass som var mest inblandad och uttryckt sin oro över att väckelsen fick vissa att känna sig utanför. Jag förstod det som att han hade varit ganska upprörd, för han trodde att gruppen tagit illa upp.

Hans har precis tagit emot fotot från Bengan och är på väg tillbaka till sin plats.

Nu hade han med sig ett fotografi, som föreställde Hans Sundberg, när denne predikade på förklaringsberget i det heliga landet, vid en av de många lägerskolor, som Bengan var med och ledde. I denna – som jag uppfattade – akt av försoning, beskrev Bengan hur starkt det ögonblicket varit och han uttryckte också att Hans var en av hans mest begåvade studenter.

En av mina studentkamrater, som jag satt bredvid, var oerhört tagen av ögonblicket och hur denna process, som inletts för över 45 år sedan, fortfarande levde och engagerade.

Detta är inte enkelt. Om några personer blir indragna i ett skeende som engagerar dem helt och fullt, är det ibland ofrånkomligt att de som inte är med, känner sig exkluderade. Lösningen kan inte vara att aldrig bli engagerade i något. Men däremot blir det ju viktigt att alltid söka leva öppet mot andra.

Vi som firade vårt 40-årsjubileum fortsatte kvällen hemma hos en av kamraterna och det blev en fin kväll. Även om bara några av oss varit med på föredraget fanns det med i våra samtal under kvällen. Vi uppmärksammade också de kamrater, som inte var med. Både de som inte längre finns i livet och de som inte hade möjlighet att vara med denna dag.

Inför advent och jul

Chevruta

Inte vet jag om Du stiftat bekantskap med detta hebreiska begrepp. Det kan även stavas 'hevruta', 'havruta' eller 'chavrusa'. Den sista stavningen för tankarna till ordet

Chaverim

Det betyder 'vän' eller 'följeslagare'. Kanske kommer Du ihåg sången:

Shalom chaverim,

shalom chaverim,

shalom, shalom.

Lehitraot, lehitraot,

shalom, shalom.

shalom, shalom.

Denna sång var vanlig i min ungdom. Texten handlar om att vi önskar våra vänner fred, tills vi möts igen. En slags avskedssång.

Tillbaka till begreppet ’chevruta’. Jag kan inte alls mycket om detta. Det var för en liten tid sedan som jag stötte på det. Det skedde i ett sammanhang där vi turas om att skriva kommentarer kring kyrkoårets predikotexter. Det är på predikobloggen

Tala väl

Centrum för religionsdialog i Stockholms stift som står bakom bloggen. Tanken är framför allt att tala väl om judendomen. Ofta har predikanter i kristenheten använt judendomen som en mörk bakgrund mot vilken kristendomen ska framstå som ljus och på alla sätt bättre. I själva verket var judendomen Jesu egen kontext. Den som vill förstå Jesus måste förstå och ta till sig det judiska. I höst kommer någon av medförfattarna att skriva mer om detta begrepp.

Chevruta.

Jag kom att tänka på det när direktorn för Stiftelsen Fjellstedtska skolan, Leif Nordenstorm, och jag satt ner i fredags och planerade en kurs vi ska hålla tillsammans. Fjelltstedtska ordnar varje år en kurs som heter

Att predika under advent och jul

Visst kommer vi två att inleda med kortare föreläsningar kring de texter vi väljer att fokusera kring. Vi kommer också att redovisa hur vi kan tänka oss att predika över dessa texter. Men det jag ser fram emot är samtalen. Där ett antal präster i Svenska kyrkan får möjlighet att dela tankar och reflektioner med varandra. Det kanske är så att vi som är med om dessa dagar helt enkelt ska ägna oss åt ’chevruta’.

Ett annat uttryck för detta är teologipodden

Tolkning pågår

Två teologer sitter ner och funderar gemensamt kring en predikotext. Den har jag bloggat om förut, eftersom jag samarbetat en del med dem.

De flesta präster har relativt många gudstjänster kring advent och jul. Det innebär många predikningar att förbereda. Visst måste det vara en fantastisk möjlighet att få komma till Uppsala 22-23 november, bo trevligt på Fjellstedtska och ägna två dagar åt att lägga en grund för sitt komande predikoarbete. Den präst som återvänder hem efter dessa dagar kommer att uppleva dagarna som en investering. Det är åtminstone vad Leif och jag hoppas och ber om. Vill Du vara med? Klicka på länken här och anmäl Dig.

Lundsberg och andra sammanhang

En av dagens stora nyheter i Sverige är naturligtvis den temporära stängningen av Lundsberg. På tiden säger vissa. Andra är mer avvaktande. Själv har jag aldrig varit där och kan därför inte ha en välgrundad uppfattning. Men stämmer det som skrivs är det nog ett klokt beslut att stänga skolan. (Rimligen har skolinspektionen på fötterna. Rapporterna från polisen verkar ju också bekräfta att det som har skett är totalt oacceptabelt. )

Själv gick jag på gymnasiet i Uppsala. Också en internatskola: Fjellstedtska skolan. Den lades ner 1982 men det berodde på ekonomin och inget annat. Den startades med syfte att ge fattiga gossar från övre Norrland möjlighet att utbildas till präster. Åtminstone brukar det beskrivas så.

Vi hade invigningar, som så många skolor. De var ofta snälla men inte alltid. När jag själv gick i tredje årskursen var jag hövding i Norrlands gille. Jag är inte stolt över min delaktighet i detta. Jag minns inte att jag medvetet varit elak men jag var del av ett system, som inte var sunt. Syftet var att ta upp nykomlingarna (de kallades veklingar) i gruppen men förtecknen var negativa. Skrämsel och inträdesprov. Inte bra!

En stor diskussion i Sydafrika är de s k omskärelseskolorna. Det är ju på ytterligare en annan nivå. Många pojkar avlider till följd av skador de fått. Om detta har jag bloggat tidigare.

Jag nämner det för att det är del av samma negativa spiral. Tanken att det ska göra ont, svida, kännas. Vill Du vara med oss måste Du först gå igenom svårigheter. Jo, jag vet att livet är sådant. Men frågan är om våra riter måste spegla livet på det sättet.

I kväll gick vi över till våra grannar. Det är ett kristet studenthem eller studentkollektiv. De brukar ha bön varje onsdag kl 18. Idag skulle de ha team building. Syftet var att studenterna skulle lära känna varandra. Vi fick givetvis vara med. Vi lekte ett antal sanslöst roliga lekar som dessutom var mycket inklusiva. Och det fungerade ju! Dessutom mycket bättre.

Alltså: Bort med de unkna riterna, som bygger på makt och hierarkier. Behåll tanken på att grupper måste formeras och nya personer släppas in. Lek fram gemenskapen!