Betraktelse på Apostladagen

För sista veckan skriver hustrun och jag betraktelsen i Kalmar Läns Tidning

Delaktighet 

Bibeln och kyrkoåret arbetar med begreppet delaktighet! Att vara behövd och få vara med. Tanken är att varje människa har något att bidra med. Nu på söndag möts vi av detta budskap i orden: ”Sänd mig!” Man skulle kunna säga: ”Använd mig!” Gud sänder/använder oss människor på olika sätt utifrån våra personliga förutsättningar. 

Petrus tar upp begreppet på ett lite annorlunda sätt, när han beskriver människor som ”levande stenar i ett andligt husbygge”. Det känns kanske inte så naturligt att liknas vid en sten. Men bilden säger att det viktigaste inte är vad vi gör utan vilka vi är. När en människa döps och blir en del av kyrkan, är det som när en sten muras in i ett bygge. Den behövs. Den hör till. Utan den saknas något. Men den är inte en livlös sten utan en levande byggdetalj. Bilden utmanar tanken på en kyrka som stelnat i sina former. För så var det inte tänkt. Vi är ju levande stenar! Kyrkan är inte heller i första hand en byggnad eller en organisationsstruktur. Kyrkan är människorna som genomsyrar samhället. Där är varje människa viktig och bör få vara med och påverka. En gemenskap av levande stenar – över hela vår jord. Tillsammans är vi sända och använda. 

Men Petrus har mer att säga. Han talar om hörnstenen - den viktigaste byggdetaljen: Jesus! Utan den blir kyrkan ett konstigt bygge.  En slags intresseförening för likasinade. Som levande stenar är vi något helt annat. I vårt uppdrag får vi aldrig tappa närkontakten med hörnstenen. Jesus.

Zuma cancels Mozambique trip

Clearly the issue of seriousness has been such that President Jacob Zuma has cancelled his trip

says the presidential spokesperson, Mac Maharaj, in Talk Radio 702, according to Mail and Guardian

about the former president Nelson Rolihlahla Mandela.

The deterioration in Mandelas health from "serious but stable" to "critical" seems to have caused a switch in the mood of the South African nation, from prayers for recovery to preparations for farewell.

One who is preparing and praying is the AnglicanArchbishop Thabo Makgoba:

And may your blessing rest upon Madiba now and always. Grant him, we pray, a quiet night and a peaceful, perfect, end.

Swedish midsummer

We arrived in Sweden Thursday morning. The eldest son met us at the airport together with his girlfriend and our car. It took us about six hours to get to Nyttorp, our summer cottage. The youngest son had prepared supper. Traditional, Swedish Thursday menu: Yellow Peas Soup with mustard and thyme, warm Swedish Punch, and pancakes. Nice! The parents in law were also there to greet us. And the nice, warm, light Nordic summer night.

It's about 9 pm and more than an hour to sunset

Midsummer Eve is one of the most traditional, cultural feasts we have in Sweden. We were invited to my wife’s sister and our brother in law. On our way to Öland, where they live, we met some heavy rains, but at noon the sky was clear and we could sit down and enjoy the typical dishes: pickled herring, eggs, potatoes of the first harvest with butter etc. With that we enjoyed some traditional songs accompanying the drinking of the compulsory shots. In Sweden the liquor traditionally was produced from potatoes. To make it drinkable it was spiced up with different herbs. It is rather strong, so one should not consume too much. (But many Swedes do drink heavily this weekend.)

The midsummer pole is also a must. The symbolic meaning is a combination of the male phallus as a sign of fruitfulness and a way of connecting the earth to heaven. It used to be just a pole but we believe that, with the introduction of Christianity in Sweden, the pole became a cross with leaves and flowers. We had a very small one this year. It is sometimes five meters high or even more. When we it is risen we dance traditional dances. We almost forgot it this year but my father in law, 89 years, started himself when nobody else did. He began with the traditional: “The small frogs are funny to watch” and started to imitate a frog. We all joined in and felt: now it is midsummer.

In the evening we drove back to Kalmar to fetch the youngest daughter. She has lived in the States almost two years and it was a joy to meet her. (Don’t worry – the wife had abstained from the shots and was totally sober!) With us were the parents in law. When the wife brought them home the daughter and I remained at the railway station. She was hungry and got money from her mother to buy something to eat. When she was about to pay she found out that her mother had given her South African Rand instead of Swedish money. We promised to wait in the shop until the mother and accurate money returned and the daughter could start eating. So there we stood the daughter almost two years in the States, the father after half a year in South Africa and in came a friend from Azerbaijan and said, with his broken Swedish:

Welcome home to Sweden!

We spent the night on Öland, which is the second biggest island in Sweden and attended church there in the morning before returning to the summer cottage. With the three youngest children and one of their spouses we relaxed and just enjoyed the afternoon.

Sunday morning we went to the church in Ålem where the wife used to work as Parish Educator and people were really surprised to see her. The priest even had to comment it in his sermon, which was very good. It was the day of St. John the Baptist and the sermon was prophetic. I liked it and especially one of his punch lines, after having argued that the Christian faith has something to do with socio-political realities:

The gospel and God’s grace do not exist in a separate swimming pool with some special, spiritual water.

This wonderful midsummer weekend we ended in the soccer stadium where Kalmar and Helsingborg played. 1-1. A very good result because the brother in law was born in Helsingborg.

 Kalmar FF, the team in red, prepares itself for the match.

Midsommarbetraktelse

Dessa rader publicerades i Kalmar Läns Tidning i torsdags:

Bekymmerslöshet för alla

Midsommar. Kanske Sveriges egentliga nationaldag. Närheten till naturen. Ljuset. Bekymmerslösheten med ett stänk av vemod. Denna helg firas två kyrkliga högtider. Midsommardagen handlar om skapelsen men på söndag möter ett kärvare budskap. Precis som vemodet smyger sig in i midsommarnatten, hörs den profetiska rösten mitt i våra glada upptåg. 

Jesus utmanar oss denna helg i en av midsommardagens bibeltexter. ”Bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen” är hans uppmaning.  Se på fåglarna, som varken sår, skördar eller samlar i lador, men ändå får sin föda av Gud. Kan det vara så enkelt? Naturligtvis fungerar det inte i vardagen om alla struntar i att arbeta och ingen lagar mat. Men bekymret, oron – behövs den? Jo, för många av oss är det en kamp att få pengarna att räcka varje månad. I den situationen blir det en lyx att kunna leva bekymmerslöst. 

Då kommer profeten Jeremia, med en uppmaning till den som har makt och tillgångar: ”Handla rättvist och rättfärdigt och rädda den utplundrade ur förtryckarens våld.” Det kan syfta på medmänniskan som kämpar i fattigdom. Det kan även gälla själva skapelsen, som går att beskriva som utplundrad i en förtryckande mänsklighets våld.

Budskapet denna helg handlar om att vi hittar tillbaka till den harmoni, som Gud skapade. När vi som människor brister i rättvisa och rättfärdighet, får vi vända om till Gud. För att alla människor och hela skapelsen ska få uppleva bekymmerslöshetens gåva.

På väg

Skulle skriva ”på hemväg” men ändrade mig. Jo, visst är vi på hemväg. Men verkligheten är ju den att det inte helt enkelt låter sig definieras var vårt hem just nu är.

Vi sitter alltså på O. R. Tambo International Airport i Johannesburg. Vi tog det säkra före det osäkra och valde ett plan med gott om tid. (Det kanske var det enda – jag minns inte!) Så vi har 3½ timme på oss. Tid för reflektion, alltså.

Flygplatser får mig alltid att fundera. Varifrån kommer jag? Vart är jag på väg?

Jo, just det. Frågan är alltså: Var är hemma? Jag ger mig inte in i diskussionen om det skulle kunna vara hinsides ( d v s i den transcendenta verkligheten). För visst har jag ett hem i den bemärkelsen att jag känner mig som mest hemma hos Gud. Psalmens ord säger ju:

Mitt hem är ej på jorden, nej ovan skyn det är.

Fast nu tror jag inte att himmelriket eller Gudsriket är geografiskt på det sättet. Jesus sa ju därför också att himmelriket är inom oss. Eller mitt ibland oss.

På ett sätt har jag också mitt hem i kyrkan, som är världsvid. Men jag undviker även detta spår i denna bloggpost och vill fundera över var mitt rent konkreta hem är.

Formellt sätt är vi utflyttade ur konungariket Sverige. Vi står, om jag förstått det rätt, i emigrantregistret. Visserligen har vi en fastighet i Sverige – sommarstället. (Dit vi är på väg.) Det kallar vi verkligen vårt hem. Men är det just nu "hemma"?

Vi har också en s k särskild postadress hos äldsta dottern, som tar hand om vår post och scannar in alla räkningar mm. Men där är inte heller vårt hem.

Personligen har jag inte haft ett föräldrahem i bemärkelsen en fast punkt i tillvaron att återvända till. När jag var 16 hade jag bott på 8 platser. Så länge mina föräldrar fanns i livet var ju trots allt den plats där alla möbler och saker från min barndom fanns, i någon mening mitt hem. (Även om fadern med enfas hävdade att så inte var fallet. Men det tyckte jag ändå. Och sa ibland!) Blotta närvaron av föräldrar skapar väl också förutsättningar för hemkänsla!

Vi bor i ett hus i Pietermaritzburg. Men vi har fortfarande bara turistvisum. Vi har sökt arbetstillstånd men det är under behandling. Så kan jag därmed säga att jag är hemma i Pietermaritzburg? På ett sätt kanske men inte helt.

Därav rubriken: På väg! Det är väl i själva verket en rubrik som går att sätta över varje mänskligt liv. På väg från vaggan till graven eller som jag föredrar att säga, från dopet till evigheten. På väg i lärande och i ålder. Det går att fortsätta broder ut texten. Som kristen kan jag säga att jag är en pilgrim, från det latinska ordet pelegrinus – främling.

Därför gör det inte så mycket att min rent formella status också är i vardande. (Även om det ska bli skönt när det blir klart!) Den säger ju något om min innersta identitet. Pilgrimen. Eller nomaden, om det passar bättre.

Just nu på väg till den svenska sommaren, till midsommar med sill och nypotatis. Till den närmaste familjen och vännerna. Till Kalmar med människor i kyrkan, som det ska bli roligt att träffa igen. Till sommarstugan med kärleksrundan, där vi kan vandra i lugn och ro och njuta av dofter, ljud och intryck.

Några bilder

Denna vecka har jag haft kameran framme. Jag publicerar fyra bilder som inte har något med varandra att göra. Eller har de det?

På en husvägg i Pietermaritzburg varnar socialdepartementet för droger. Övertydligt!

Vårt matsalsbord är gammalt och hade säckat ihop men genom goda vänner fick vi kontakt med Fred, som är händig. Kan man säga att han ”är under bordet”? 

(Men jag såg inte att han hade använt några droger.)

På väg till kyrkan i morse trodde vi att vi hamnat i Kapstaden, 

med det verkar som om vi har ett ”Table Mountain” även här.

I kyrkan finns också ett bord. Altarbordet. Där firar vi nattvard. Men bilden för nattvarden har hamnat på predikstolen och på altaret är bilden av ”fyrahanda sädesåker” som brukar kopplas ihop med predikan. Så bra att vända på begreppen ibland. 

(Dessutom är det naturligtvis majs som såningsmannen sår i denna kontext!)

Några tankar inför morgondagen

Betraktelse inför tredje söndagen efter trefaldighet i Kalmar Läns Tidning:

Vad är meningen med våra liv?

Ett svar får vi på söndag. Paulus skriver (Ef 2:1-10) till en grupp kristna i Turkiet att meningen med deras liv är att göra goda gärningar.

Göra gott! Kan det ge livet mening? Jo, det är klart det kan. Det gör livet rikare för dem som blir föremål för godheten. Men det ger också den människa som utför de goda gärningarna ett bättre liv.  Djupare ändå, beror det på att vi är skapade för att likna Gud. Och Gud är god!

Problemet, enligt Paulus, är att vi ofta, som han uttrycker det, ”följer våra mänskliga begär”. Här finns en paradox. Å ena sidan är vi menade att göra gott. Det är vår innersta identitet. Å andra sidan blir det fel, när vi följer våra mänskliga begär. Hur ska Paulus ha det, egentligen? Är vi av födseln goda eller inte?

Sanningen är den att vi är både och. Men att vi innerst inne är goda. Men det är mycket som stör och leder fel. Vem vet vilka exempel Paulus hade tagit om han idag hade skrivit ett brev till kristna i Turkiet. Men säkert hade han berört situationen på Taksimtorget och kampen mot korruption och förtyck. Hade Paulus levt i Sverige, hade han kanske funderat högt över oroligheterna i Husby.

Söndagens tema är: förlorad och återfunnen. Det betyder att vi själva inbjuds att hitta tillbaka, återfinna, det som är vår egentliga önskan: godhet.  Men det betyder också att Gud kommer till vår räddning. Det är Paulus’ huvudbuskap: När vi inte hittar tillbaka till godheten själva, då hjälper Gud oss, genom Jesus.

 ”Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det”.

Would you trust this taxi?

We see this taxi almost every day. The question is: What is the deeper meaning of the name? Why did they come up with such a name in the first place? Would you like a ride?

Taxi-företaget heter: Arrive Alive

Ett jämlikt Sverige?

En titt på första sidan på Aftonbladets nätupplaga den 13 juni 2013 fyller mig med avsmak. De första fyra nyheterna är dessa:

1) De kallade oss för horor. Jeanette och Ging trakasserades dagligen på jobbet – nu har polisanmält sina chefer. Advokat: ”Var ett sätt att liva upp stämningen”. 

2) Renoverade slott för skattemiljoner. Kungen rustade upp slott för 35 miljoner – med hjälp av skattepengar. 

3) Så hyllas vd:n efter vinbilden. Skolkoncernen går i konkurs – vd:n festade med lyxvin. Får uppbackning: ”Han har haft en otrolig tuff tid”. 

4) Kan gå fri i härvan. Robinson-vinnaren Jan Emanuel tjänade 223 miljoner på ungdomshem – misstänks för skattebrott.

OK. Jag erkänner. Jag har inte lusläst alla reportage. Aftonbladet kan ha fel. (Det har ju hänt förut!) Men ändå: säger inte detta väldigt mycket om tillståndet i Sverige?

South Africa does not need more political parties

Former ANC Youth League President, Julius Malema, launches a new party political platform, according to the Mail and Guardian. M&G reports that he has said that

… the ANC could never provide a sustainable solution to the country's developmental problems …

He is not happy with the alliance partners and he thinks the opposition parties are ineffectual. He wants South Africans to "stand up and be counted" and together with him discuss "what is to be done".

I must admit that I have difficulties in taking Malema serious. At the same time he had to leave his farm in Limpopo. Times Live writes:

Cabbages look weary as Malema loses farm

Times reports that it was sold at the price of ZAR 2 550 000:- which was lower than expected but still good. The reason for the seizure of the farm is the ongoing court case against Malema. The NPA (National Prosecution Authority) thinks Malema has used proceeds from a tender he was involved in. I have learnt this new word, since I came to South Africa: “Tenderpreneur”. According to Wikipedia a “tenderpreneur” is

… a South African government official or politician who abuses their powers and influence to secure government tenders and contracts. The word tenderpreneur is a portmanteau of "tendering" and "entrepreneur". Some commentators believe that this practice might give rise to a kleptocracy as a deviant mutation of a democracy if left unchecked. In this regard a cleptocracy is defined at the condition arising when a political elite manipulate the three arms of government (legislature, executive and judiciary) with the intention of capturing resources that will enrich that elite, a general phenomenon known as elite capture.

My prayer is that a person like Malema finds a decent job. But hje’s a populist and know how to speak to the masses. He might still get support from some disgruntled citizens. South Africa does not need that!

South Africa is preparing itself ….

Nelson Rolihlahla Mandela. Madiba. He is back in hospital. South Africa is praying. So does the rest of the world. But today the reporter asked, in e-news:

Praying for what?

She said that some pray for his recovery while others believe that the time might have come for South Africa to let go of the icon. The reporter referred to social media and I can see for myself that people are confused. Mail and Guardian reports that

Madiba became the latest victim of a death hoax on Twitter after a fake Piers Morgan account tweeted that the former president had died in his sleep.

So unnecessary! In my own face book flow I catch this status update, which I liked:

While president Zuma has urged the nation and the world to pray (which I also like) one person interviewed in e-news said that it would be terrible if Mandela died now. But then he added that we cannot interfere with God’s will.

South Africa is preparing itself …

Tankar inför den gångna helgen - i efterskott

Hustrun och jag skriver, som jag tidigare nämnt, betraktelser i Kalmar Läns Tidning. Detta publicerades inför  den gångna helgen:

Vad är meningen med våra liv? Ett svar får vi på söndag. Paulus skriver (Ef 2:1-10) till en grupp kristna i Turkiet att meningen med deras liv är att göra goda gärningar. Göra gott! Kan det ge livet mening? Jo, det är klart det kan. Det gör livet rikare för dem som blir föremål för godheten. Men det ger också den människa som utför de goda gärningarna ett bättre liv.  Djupare ändå, beror det på att vi är skapade för att likna Gud. Och Gud är god! Problemet, enligt Paulus, är att vi ofta, som han uttrycker det, ”följer våra mänskliga begär”. Här finns en paradox. Å ena sidan är vi menade att göra gott. Det är vår innersta identitet. Å andra sidan blir det fel, när vi följer våra mänskliga begär. Hur ska Paulus ha det, egentligen? Är vi av födseln goda eller inte? Sanningen är den att vi är både och. Men att vi innerst inne är goda. Men det är mycket som stör och leder fel. Vem vet vilka exempel Paulus hade tagit om han idag hade skrivit ett brev till kristna i Turkiet. Men säkert hade han berört situationen på Taksimtorget och kampen mot korruption och förtyck. Hade Paulus levt i Sverige, hade han kanske funderat högt över oroligheterna i Husby. Söndagens tema är: förlorad och återfunnen. Det betyder att vi själva inbjuds att hitta tillbaka, återfinna, det som är vår egentliga önskan: godhet.  Men det betyder också att Gud kommer till vår räddning. Det är Paulus’ huvudbuskap: När vi inte hittar tillbaka till godheten själva, då hjälper Gud oss, genom Jesus.
 ”Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det”.

En spännande resa

I fredags morse åkte vi hemifrån vid 8-tiden. Första stopp var hos Kajsa och Craig, som lovat ta hand om vår hund, Ludde. Tänk, när vi var där och testade gick det jättebra när vi släppte ut både honom och deras tik, Laban, som är en labrador. Så skönt för Ludde att få vara i ett hem och inte på ett hundpensionat. (Och så skönt för oss att veta att Ludde har det bra!)

Vi åkte via Ladismith mot Mpumalanga. Resan skulle ta 6½ timme och det gjorde den också. Vi hade bokat rum på ett B&B som vi hittade efter lite äventyr. Det visade sig vara ett par, något äldre än oss, som hyr ut ett rum i sitt hus. Vi hade beställt middag också, vilket visade sig vara middag tillsammans med dem. Intressant! De berättade att de är de enda vita personerna i trakten. De har en liten gård, med lite mjölkkor och lite köttboskap. Dessutom köper mannen upp mjölk från andra gårdar. Sedan åker han runt och säljer mjölk från sin pick-up (eller bakkie, som det heter i Sydafrika). Opastöriserad, ohomogeniserad, icke separerad. Vanlig ko-mjölk! Dessutom säljer han kål och kol. Kålen odlar han själv. Kolen, som är grillkol, tillverkar en annan person åt honom. Mjölk, kol och kål. Tja, varför inte?

Min fru tycker om svarta människor. Det gör inte jag, sa han på kvällen, med ett leende.

Ändå jobbar han med dem, bor bland dem och lever av dem. Intressant! Vi undrar fortfarande om han skojade eller inte.

Ett enda hus mitt ute i ingenstans. 

Hans hustru berättade att hon går i kyrkan i en församling med bara svarta. (Det är ju precis som vi, tänkte vi!) Hon förstår inte mycket vad de säger men trivs med dansen och sången. Dessutom driver hon detta B&B. Med ett enda rum. Och en vägskylt, som är svår att tyda, som sitter vid en infart, som är ännu svårare att skönja. Hon har fått veta av myndigheterna att hon inte får ha någon skylt vid vägkanten, för att visa var infarten är. Men eftersom deras farm heter ”Bonnie Braes Guest Farm” och ”Bonnie Bras” förkortas BB, tycker hon att det fungerar. Man får nämligen ha en skylt som visar vad farmen heter. (Deras B&B heter ”Rocks and Roses”). Hustrun har också kontakt med en del kvinnor som tillverkar mattor, galgar och tehuvor i en teknik som på engelska heter ”chrochure” och kanske betyder virkning eller något ditåt. Hon köper upp dessa och säljer vidare. Dessutom är hon helt frivilligt i skolan och lär ut engelska. Mest genom att lära barnen sjunga en rörelse-sång, som sjungs över hela världen i olika former: Honkey-tonk! När hon på kvällen skulle visa oss den, hoppade mannen upp och tog över! Vi låg dubbelvikta av skratt. Vilket par! Vi förstår att det ingick i konceptet att de fick lite sällskap på kvällen. De bodde verkligen ödsligt. Men gissa om vi såg en stjärnhimmel som hette duga. De få lampor de hade i huset störde inte. (Dessutom hade de ingen el, så det mesta gick på gas eller batteri!)

Morgonen därpå fortsatte vi till Nhlazatshe, där vi skulle vara med på prästvigning i det Östra stiftet inom ELCSA (Evangelical Lutheran Church in Southern Africa). Det var inte svårt att hitta. Visserligen hade vi bara vaga begrepp om hur vi skulle åka men vi höll utkik efter någon kvinna klädd i bönekvinnornas uniform och så klart dök en sådan person upp i vimlet. Vi frågade om vägen och kom rätt.

Delar av magsäcken och tarmarna är med i anrättningen.

Gudstjänsten började en halvtimme efter utsatt tid. Då hade det serverats frukost, som bestod av majsgröt och inälvsmat. (Vi hade ju ätit, så vi avstod. Vi har ibland ätit denna typ av mat. Ibland är det gott. Ibland inte.) Det var en fin gudstjänst med stor glädje. Östra stiftet är indelat i två kontrakt. Ett i Sydafrika och ett i Swaziland. De har, vad vi förstår, 8 präster. Nu vigdes ytterligare 3. Vilken procentuellt sett gigantisk ökning. Två män och en kvinna gick in tillsammans med oss andra närvarande präster, biskopar och akoluter (som på svenska ibland kallas ministranter eller helt enkelt korgossar och korflickor). Det sämsta var väl att vi präster satt uppe på en scen i den stora sal, som hade hyrts. Det skapar ju en hel del distans. Dessutom fanns ingen ljudanläggning, så många hörde nog inte vad som sades.

Constance Mamba, Caroline Pereira och Richard Pereira är präster i Östra stiftet, 

glada över att nu få tre nya kollegor. 

Bongani Zulu är lärare på LTI och glad även han, att tre elever nått målet för sin utbildning.

Prästvigningen gick i stort sett till som i Svenska kyrkan, även om den inte skedde förrän en bit in i högmässan. Förmodligen för att vänta på många, som kom sent. (Man får ha i åtanke att hälften skulle passera en gränskontroll, för att komma till gudstjänstlokalen). Biskoparna (den nuvarande och hans företrädare) bad för ordinandi (det är de som ska prästvigas). Assiterande prostar hjälpte till att klä på dem stola (det band som präster - och även diakoner - bär över sin vita dräkt) samt mässhake (det plagg som ofta sägs symbolisera Jesu mantel). Dessutom fick de varsin bibel. Det förekommer inte i Svenska kyrkan. Därefter fick de, symboliskt, ta emot en nattvardskalk. Detta för att understryka att de ska predika Guds ord och förvalta sakramenten.

Lomakhosi Sebenele Dlamini, Cyclone Kunene och Phesheya Kunene 

vigs till präster av biskoparna Musa Biyela och Absalom Mnisi.

När de vigts till tjänst och alla präster bett Herrens bön, med handpåläggning, fick de gå ner till församlingen och då blev det stort jubel med sång och dans. (I Svenska kyrkan brukar det bli en liten applåd. Nuförtiden. När jag prästvigdes 1987 kanske någon på sin höjd fällde en glädjetår.)

I procession förs de nyprästvigda ut till församlingen, tillsammans med stiftets två prostar.

Sedan predikade en av de nyvigda och de andra två ledde mässan. Vi präster och akoluter, fick ta emot nattvarden av de två biskoparna. Dagens höjdpunkt för mig var när biskop Biyela gav mig vinet med orden:

Anders, Kristi blod för Dig utgjutet.

På svenska! Gripande. Jag vet att han kan en del hälsningsfraser, men detta var en överraskning. Stort!

När mässan var slut började del två. Tal till de nyvigda. Då utbröt ett nytt tumult. Hälften av alla närvarande sprang ut ur lokalen. Det hade verkligen inte med högtiden att göra. Det visade sig att huset bredvid hade fattat eld och när jag efter ett tag gick ut, visade det sig att det verkligen brann kraftigt. Hela taket höll på att rasa in. Nu var det kanske trettio meter mellan husen. Högst. Men vinden gjorde att röken och värmen blåste åt andra hållet, så inne i salen fortsatte allt som om inget hänt.

Alldeles nära den lokal där prästvigningen ägde rum, brann ett hus upp samtidigt som de nyprästvigda och häften av församlingen lyssnade på tal som framfördes.

Hustrun fick komma upp och framföra en hälsning ifrån Göteborgs stift, som är vänstift med Östra stiftet. Sedan bestämde vi oss för att påbörja hemresan. Vi hade ju 6½ timmars resa framför oss och klockan var kvart i två. Det hela hade då hållit på fem timmar, så vi tyckte det kunde räcka. En student från LTI, som kommit dit på annat sätt, ville åka med oss och det tyckte vi var helt OK. Men först måste vi då åka och hämta hans packning på annat håll, vilket vi gjorde. När vi åkte iväg, mötte vi brandkåren. Då hade det nog brunnit närmare en timme. Det visade sig att närmaste brandstation ligger i Carolina. 81 km bort. Jag har ingen aning om hur många som bor i Nhlazatshe men det skulle inte förvåna mig om det var över 20 000. Och ingen brandkår närmare än 8 mil. Ofattbart!

På vägen från gudstjänsten passerade vi en trafikolycka inne i Nhlazatshe, där uppenbarligen en person omkommit. Senare såg vi en långtradare, som vält i en kurva. När vi kom hem till vårt hus i Pietermaritzburg runt 9 på kvällen tackade vi Gud för att resan gått bra men också för ett par innehållsrika och spännande dygn med upplevelser av alla möjliga slag. Två helt vanliga dagar på jobbet? Nej, inte direkt men inte heller helt ovanliga!

National Day of Sweden

Today we celebrate the National Day of Sweden. It has been a public holiday since 2005. It then replaced Whit Monday, which is now an ordinary working day. So what do Swedes celebrate? I guess most citizens would have to google to get the answer. I had to do that. Well, I knew about Gustav Vasa or Gustav I and the constitution of 1809. But to get some more facts I needed to do a bit of research:

One reason is that Gustav Vasa was elected king of Sweden on 6 June 1523. That marked the end of the Kalmar Union (a union between Sweden, Norway, Denmark and I guess Iceland, which was part of Denmark or Norway at the time and possibly Finland, which was part of Sweden. But the boarders were different. Was Greenland also part of the union?) Kalmar was very central. The union was formed in our home city in 1397. The regent was the Danish Margareta I with the nick name: “The King without trousers”. So that is one reason. The election of Gustav Vasa formed the beginning of the modern, independent Sweden.

Second Sweden got one of the fundamental laws that set up its constitution on 6 June 1809, called the Instrument of Government. Basically it put an end to the dictatorship of Gustav III and the parliament and the king started to share power. It was only replaced in 1974. (It was then the second oldest constitution in the world!)

Enough with history! Sweden celebrate tomorrow its independence, being a democracy and not an autocracy.

But we live in South Africa and it is an ordinary working day. And to be honest, we will probably not celebrate much. Just like the Swedes. It is not a very strong tradition. We always compare our "non-celebration" to the way our neighbours, the Norwegians, celebrate their National Day, the 17 May. During the World War II Norway was occupied by Germany and on that day they got their freedom. Many Norwegians still remember this. And they tell their children why they celebrate. We miss this in Sweden. Other examples of countries really celebrating are the celebration in France on 14 July and the United States on 4 July. We have experienced both and it’s very different from Sweden.

I wonder if South Africa has a single National Day. It is probably Freedom Day, 27 April, the day of the first democratic election in 1994. But I must say it was more similar to the Swedish celebrations then to the Norwegian, French or American.

Personally I rather celebrate internationalism then nationalism. What about the United Nations day, 24 October? But then of course, UN is not really an exciting organisation any longer.

What remains is to wake up every morning and celebrate life itself, the possibility of showing one another love and the vision of building a just and equal world for all its inhabitants. That’s worth celebrating every day. 

Production has been unaffected.

I read this heading in Business Day Live. It is in the context of the following:

One person was killed and another seriously wounded in a shooting incident at the National Union of Mineworkers’ (NUM’s) offices at Lonmin’s Wonderkop operations near Rustenburg.

According to the Mail and Guardian the NUM regional spokesperson, Mxhasi Sithethi, said that the local shaft leaders

… was killed in front of the union offices …

I contiune to read:

The shootings at the Marikana mine near Rustenburg, north-west of Johannesburg, follow the assassination of a leader from NUM's rival union, the Association of Mineworkers and Construction Union (Amcu), last month.

Remember the shootings at Marikana last year. Involved were the NUM and Amcu. And the police, of course. 34 people were killed by the police but before the police came to the scene there had been a number of killings.

Let’s pray that the police can stop this in time and without using the kind of force they did last year.

From what I read in the M&G I understand that the company has agreed in negotiations at the Commission for Conciliation, Mediation and Arbitration to set

… threshold rights of 35% for basic rights and 45% for collective bargaining and rights to full-time shop stewards.

NUM members make up only 20% of the workforce and therefor they don’t get organisational rights. I guess this means they cannot go on strikes etc.

But isn’t it sad to read that the production has been unaffected. Which workplace would continue production when one of the trade union leaders has been shot dead?

En dubbel maraton – i uppförsbacke!

Idag är det måndag i Pietermaritzburg. Dagen efter ”Comrades Marathon”. Jag skrev om detta i går. Överraskande nog kom ju svensken Jonas Buud tvåa. I närmare 30 gradig värme, blåst och uppförsbacke. 87 km. En prestation för en nordbo.

Men vem som helst får ju inte ställa upp. Den som vill vara med måste vara över 20 år och ha klarat minst ett vanligt, officiellt maratonlopp på en tid under 5 timmar. Dessutom finns, liksom i Vasaloppet, delmål, som måste nås på viss tid. Annars får man kliva av.

Jag såg loppets logotype på ett hus några kvarter från oss och trodde det var en blomsteraffär, för loggan liknar Interflora. Men på comrades logga är det ju helt klart Hermes från den grekiska mytologin, som springer. Hermes (grekisk) eller Merkurius (romersk) var gudarnas budbärare. Han var son till Zeus och Maia (Atlas dotter). Staven han har är en s k kaducé, d v s en häroldsstav. Den är en symbol för fred och även för handel och ekonomi. Han är talarnas gud men också köpmännens gud. Samt tjuvarnas! (Hur tänkte de då?) Eftersom han har bevingade skor är han också idrottsmännens gud. Det är ju så klart därför han finns i ” Comrades Marathons”  logga.

Efter lite efterforskningar på nätet har jag förstått att det också är Hermes som stått modell för Interfloras logga. Eller ”Mercury man”, som han kallas i USA. (Jfr ”merchant”, som betyder handelsman, på engelska).

Nog om detta. Som läsaren förstår var jag inte med och sprang. Senaste gången jag sprang ett längre lopp var Göteborgsvarvet 1999 och då bröt jag efter 3 km. Men jag hade tagit mig runt den halvmaran två gånger tidigare, för vilket jag är ganska stolt. Då sprang jag med Gransnäs Running Team. Jag behövde 2 timmar och 20 minuter för detta. Fast  jag vet att ryktet i Aneby säger något annat. Fick i ett meddelande på facebook läsa följande berättelse om mig själv. 

Jag har hört historien om när du sprang Göteborgsvarvet med Gransnäsgänget. Du tog dig runt och var nöjd med det, tills ngn upptäckte att om du hade ställt upp i klassen "damer 80+" så hade det inte gått så bra. Det är möjligt att det bara är en skröna, men rolig ändå. 

Som var och en förstår är det en stor ära att bli utsatt för detta: att det berättas skrönor om en. Så jag tackar och bugar. Fast jag också reagerar på genusperspektivet. Hade det varit bättre eller sämre om jag hade ställt upp i klassen ”herrar 80+”? (Man kan också undra varför ålder ska nämnas?) Men det är en annan sak. Fast lite relaterat är det. Hermes (eller Merkurius) hade ju ett barn med Afrodite, kärleksgudinnan, ni vet. Barnet fick namnet Hermafroditos. En vattennymf blev kär i honom och bad gudarna att aldrig skilja deras kroppar åt. Gudarna slog ihop nymfen med Hermafroditos, som alltså blev tvåkönad. Frågan som blir hängande i luften är: ska det vara olika klasser för män och kvinnor i idrott. Det ställdes ju på sin spets när medeldistanslöparen Caster Semenya , som var från just Sydafrika, ställde upp i VM i Berlin 2009. Vad jag förstår är Caster Semenya det som brukar beskrivas med ordet ”intersex”. Caster saknar livmoder och äggstockar, är juridiskt sett kvinna men har interna testiklar vilka producerar manligt könshormon, tre gånger så mycket än det som beskrivs som ”normalt”. En sak är säker: det finns inga enkla svar på dessa frågor.

Svensken Jonas Buud från Mora, tvåa i Comrades Marathons

Och jag som inte fattade det förrän jag tagit kortet. Jag kunde ju ropat något på svenska. I alla fall kom Jonas Buud från Mora tvåa i detta prestigefyllda ultradistanslopp.

Han kom på fjärde plats år 2011. The Comrades Marathon är världens äldsta och största ultradistanslopp. Ena året från Pietermaritzburg till Durban. Då är det 89 km och nedför. Andra året från Durban till Pietermaritzburg. 87 km men uppför. Höjdskillnaden är 600 meter.

Vann gjorde Claude Moshiywa. 

Mother-tongue education?

This week’s issue of Mail & Guardian has got three articles about this much debated issue in South Africa. There are reasons for this debate. The Minister of Basic Education, Angie Motshekga, said in her Basic Education Budget Vote Speech on 7 May to the National Assembly in Cape Town:

In 2014, a new policy will come into effect mandating the learning of an African language in all schools.

On top of that the Deputy Vice-Chancellor for Teaching and Learning, Renuka Vithal,  at the University of KwaZulu-Natal (UKZN) issued this communique on 15 May this year, as I have already reported in an earlier blogpost:

I am pleased to advise that the University of KwaZulu-Natal (UKZN) is pioneering the introduction of isiZulu proficiency as a module in all undergraduate degree programmes.

Accordning to the Deputy Vice-Changellor this is

… in line with the University Language Policy and Plan and our Transformation Charter which seeks to develop African languages as academic languages.

There are obviously two parts of this discussion. One is about whether or not mother-tongue education is to prefer on every level. For mere educational reasons. The other one is about transformation and reconciliation. One can of course understand that those who have English or Afrikaans as their mother-tongue get upset to hear that they or their children have to learn one of the African languages. According to M&G somebody in radio had described it as

… dragging us back to the days of apartheid.

But that person was said to be “ … a mother-tongue speaker of an African language”. South Africans know that the riots in Soweto 1976 had to do with this. A new policy said that Black learners were going to be taught in Afrikaans. They took to the streets and police started to shoot children. Some citizens fear that the decision is reversed apartheid. I am not of that opinion.

But allow me to deal with one article at the time.

Russel H Kaschula is professor of African languages at Rhodes University and the author of one of the three articles in M&G. He is in favour of teaching in local languages. He admits that there are problems but argues that these are solvable. His argument is simple:

[W]e must teach our children in a language that they understand best, thereby creating better conceptual understanding ….

I totally agree. In my own teaching I already realize how those who have another mother-tongue than English struggle. (I do it myself!) Especially to conceptualize. I believe that it would make a difference if they were able to express themesleves in their mother-tongue. Even for the ability of conceptualizing in English. Kaschula continues by also admitting that there is a huge need for good language teachers and that concepts need to be developed. According to Kaschula language is the reason why only one in three learners reach matric. I like one of his last punch lines:

What makes us racist or “tribalist” is not the language that we speak but the attitude we hold.

Professor Robert Balfour, Dean of the Faculty of Education at the North-West University, speaks more about the transformation side of the debate. The article that contains the interview with him has the heading

One language is not enough

He speaks about “subtractive bilingualism” which means that one language overshadows another. This is of course what happens in many middleclass schools in South Africa today. Children, who possess more than two or three languages, are being taught in English or Afrikaans, which are the only languages the teacher knows. His argument is summarised like this:

The consequence is that educators do not take advantage of the opportunities for mental development that are available to bilingual children, and thus the asset of bilingualism becomes a loss.

But there is also a critical voice. Dr Anthony Essien is a lecturer in mathematics education in the school of education at the University of Witwatersrand. He believes that at least maths is still best taught in English. His arguments are:

1. Most teachers are trained in English.

2. There has been no real effort to co-ordinate the development of the indigenous languages to become languages of scholarship. Lexicons are needed and a body needs to oversee the standardisation of a developed terminology.

3. There are too many negative attitudes to combat.

Well, his arguments are of course valid but I think he himself understands that they are just the kind of problems Russel H Kaschula says are solvable. And Essien also concludes by saying that

… the use of an indigenous language as a medium of instruction comes at a price …

Of course. Transformation has a price. Many South Africans in the past have been ready to pay that price. The question is whether or not the leaders of today’s South Africa are.