En bok om Kalmar FF

Eftersom en av mina tidigare konfirmander, Marcus Karlström ifrån Kalmar, har skrivit en bok, kände jag mig föranledd att införskaffa densamma. Sagt och gjort. Jag tog kontakt med Marcus på Twitter och några dagar senare ramlade den in i mitt brevinkast.

Fotboll är inte min expertis. Därför kan jag inte bedöma huruvida Marcus har koll på det han skriver om. Men eftersom han skriver texter på en webbplats som heter SvenskaFans.com och dessutom har en pod med sina två bröder, Christoffer och Andreas, inser jag att hans kunskaper förmodligen är betydande.

Det jag dock kan skriva om är hur Marcus har haft energi att förverkliga en dröm. Han skriver i boken att han ville bli sportjournalist men att han inte kom in på journalistutbildningen. Istället börjar han skriva krönikor på SvenskaFans.com och får den vägen tillträde till pressläktaren. Smart. Jag är imponerad.

När jag var präst i Birgittakyrkan i Kalmar blev Marcus, efter konfirmationen, en av ledarna i konfirmandarbetet. Vi hade, som många andra församlingar i Svenska kyrkan, många ledare. Marcus minns jag som en positiv och kreativ person. Jag tror och hoppas att en del av de ledaregenskaper han utvecklade de åren har varit till nytta i hans nuvarande arbete som lärare. Och kanske även på hans väg till att etablera sig som autodidakt sportjournalist.

Boken består av en inledande del där han skriver om sin väg till krönikör. Den andra delen är ett antal krönikor, som redan publicerats. Det jag kan relatera till är något som han skriver om hur otäckt den kan vara för små barn när det tänds bengaler på ståplatsläktaren, Jag har inte varit med om det men jag tog med mig mina söner på match för många år sedan. Det var på Fredriksskans och Kalmar FF mötte Djurgården. Efter två minuter blev en Djurgårdsspelare utvisad. Den stämning som då uppstod upplevde jag – med två barn hos mig – som olustig.

Min enda riktiga erfarenhet av att dras med var när Kalmar FF tog silver 2007. Vi var tre präster som då ledde hejaramsor. Anders Johansson, Allan Willny och jag. Jag har bloggat om det förut. Länken är här. Några fler matcher har det blivit och även korta bloggposter. 2009 och 2011. Helt klart har jag en lång bit kvar till Marcus nivå. Boken går att köpa på Bokus eller på Marcus egen webbplats. För den som är intresserad av allsvensk fotboll är den säkerligen intressant att läsa.

Sedan går det förstås att läsa på SvenskaFans.com eller lyssna på podden Röda Bröder.

Swedish midsummer

We arrived in Sweden Thursday morning. The eldest son met us at the airport together with his girlfriend and our car. It took us about six hours to get to Nyttorp, our summer cottage. The youngest son had prepared supper. Traditional, Swedish Thursday menu: Yellow Peas Soup with mustard and thyme, warm Swedish Punch, and pancakes. Nice! The parents in law were also there to greet us. And the nice, warm, light Nordic summer night.

It's about 9 pm and more than an hour to sunset

Midsummer Eve is one of the most traditional, cultural feasts we have in Sweden. We were invited to my wife’s sister and our brother in law. On our way to Öland, where they live, we met some heavy rains, but at noon the sky was clear and we could sit down and enjoy the typical dishes: pickled herring, eggs, potatoes of the first harvest with butter etc. With that we enjoyed some traditional songs accompanying the drinking of the compulsory shots. In Sweden the liquor traditionally was produced from potatoes. To make it drinkable it was spiced up with different herbs. It is rather strong, so one should not consume too much. (But many Swedes do drink heavily this weekend.)

The midsummer pole is also a must. The symbolic meaning is a combination of the male phallus as a sign of fruitfulness and a way of connecting the earth to heaven. It used to be just a pole but we believe that, with the introduction of Christianity in Sweden, the pole became a cross with leaves and flowers. We had a very small one this year. It is sometimes five meters high or even more. When we it is risen we dance traditional dances. We almost forgot it this year but my father in law, 89 years, started himself when nobody else did. He began with the traditional: “The small frogs are funny to watch” and started to imitate a frog. We all joined in and felt: now it is midsummer.

In the evening we drove back to Kalmar to fetch the youngest daughter. She has lived in the States almost two years and it was a joy to meet her. (Don’t worry – the wife had abstained from the shots and was totally sober!) With us were the parents in law. When the wife brought them home the daughter and I remained at the railway station. She was hungry and got money from her mother to buy something to eat. When she was about to pay she found out that her mother had given her South African Rand instead of Swedish money. We promised to wait in the shop until the mother and accurate money returned and the daughter could start eating. So there we stood the daughter almost two years in the States, the father after half a year in South Africa and in came a friend from Azerbaijan and said, with his broken Swedish:

Welcome home to Sweden!

We spent the night on Öland, which is the second biggest island in Sweden and attended church there in the morning before returning to the summer cottage. With the three youngest children and one of their spouses we relaxed and just enjoyed the afternoon.

Sunday morning we went to the church in Ålem where the wife used to work as Parish Educator and people were really surprised to see her. The priest even had to comment it in his sermon, which was very good. It was the day of St. John the Baptist and the sermon was prophetic. I liked it and especially one of his punch lines, after having argued that the Christian faith has something to do with socio-political realities:

The gospel and God’s grace do not exist in a separate swimming pool with some special, spiritual water.

This wonderful midsummer weekend we ended in the soccer stadium where Kalmar and Helsingborg played. 1-1. A very good result because the brother in law was born in Helsingborg.

 Kalmar FF, the team in red, prepares itself for the match.

Hårddisken upphittad men Kalmar FF förlorade

Kvällens stora begivenhet var besök på Guldfågeln Arena tillsammans med svärfadren och Olle. Olle är inbiten Helsingborgare och det var han (samt övriga HIF:are) som drog det längre strået ikväll. Även om jag klätt upp mig i KFF-färger kan jag inte uppbåda alltför stor besvikelse. Någon fotbollsnörd är jag inte, har aldrig varit och kommer kanske aldrig att bli. Men det var en fin kväll, nästan fullsatt arena och bitvis välspelad fotboll.
Mitt i första halvlek kom ett sms från hustrun:

- Hårddisk upphittad.

Den låg naturligtvis i min egen garderob. Där jag letat ett antal gånger. När jag nu fick se den inser jag att jag under våren hunnit glömma hur liten den är. Alltså är jag inte heller någon datanörd.
Semestern fortsätter dock och idag, när det regnade hela förmiddagen, låg jag inne i en soffa, på sommarstället, och läste en deckare av Anna Jansson: Drömmen förde dej vilse. Mord och intriger. Anrättningen kryddad med gotländska folksägner och släkttragedier.

Kanske inte den bästa läsningen med tanke på att vi åker till Gotland nästa vecka. Men en typiskt bra sommarsemesterdag. Sammanfattning: Regn på förmiddagen, en spännande deckare, trevlig fotboll, ljummen sommarkväll, trivsamt matchsällskap och en upphittad hårddisk. Jag kan verkligen unna Olle och HIF segern.

Lekplats och Kalmar FF

I slutet av högmässan idag, i Birgittakyrkan, tyckte Ola att jag skulle dela ut små leksakstrumpeter till barnen. Det gjorde jag. Och en till min svärfar, Åke. Därefter tågade alla ut till den nya lekplatsen, som invigdes med stor festivitas. Först ut var sagde svärfar. Åkandes i rutchkanan, blåsandes i leksakstrumpeten. På ungdomsspråk heter det: Du äger, Åke!

Däremot blev det lite för kallt, regnigt och blåsigt att följa med till Fredriksskans. Det gjorde däremot Samuel och vi såg från F-läktaren Kalmar platta till Hammarby. 3-0. Lekandes lätt. Men vad det regnade och även haglade. Men det var det värt.

Tobias har rätt

När jag satte mig ner vid datorn nyss, tänkte jag: Jag måste rätta till det där med 10 000. För det var uppenbarligen fler än så. Så kommenterar Tobias det hela, innan jag hinner. Men det är OK. Med andra ord har nog Kalmar FF slagit det gamla rekordet. Och det är ju bra, för att vinna SM-guld är ju mer positivt än att protestera mot en sammanslagning.
Kul faktiskt, jag kommer precis från en träff för daglediga i Pingstkyrkan. De hade nog inte läst min blogg, men de tog upp detta med frågan hur man kan beräkna en folkmassa. kanske kan man forska i det. Oftast är det ju polisen som uppskattar. Har de en skala på hur trång folk står: 1) Spridda skaror 2) Glest 3) Trångt 4) Knökafullt 5) Sardinburk. Så mutiplicerar man ett visst nyckeltal med kvadratmeternatalet på platsen och får fram en siffra. Vem vet?
Det var annars kul att vara i Pingstkyrkan. Vi hann sjunga och prata på 5-6 olika språk och efteråt kom två personer med Afrika-anknytning fram och tackade, för att jag använt vissa ord på språk de känner igen. Underbart.
Nu ska jag iväg till S:t Johannes och ha en träff med sommarkonfirmanderna. Därefter planering inför Världsaidsdagen den 1 december. Då har vi utöver manifetationer på bl a Giraffen och Baronen (tror jag) en gudstjänst med ljuständning i Domkyrkan kl 19.00. Ungdomar från gymnasiets musiktillägg ska sjunga och någon från Noaks Ark i Växjö tala. Även detta en anknytning till Södra Afrika men naturligtvis även till alla som lever med HIV och AIDS i Sverige.

SM-guld

Vad kan man säga. Kalmar vann välförtjänst allsvenskan. Jag var inte i Halmstad, jag såg inte ens matchen. Däremot kunde jag följa med via de SMS en av de andra basarna fick under körövningen.
Däremot åkte Samuel och jag ner till Stortorget när hjältarna för andra kvällen i följd hyllades av ett knökafullt torg. Det är ganska mäktigt, även för en som inte ser sig som något större fotfolls-fan.
Nanne Bergvall fick en egen gata uppkallad efter sig. Fast man kunde inte höra om gatan finns eller om det är en gata som kommer att anläggas. Roligt var det också att se både Kent och Hampus Boman, på scenen. De bodde ju i Aneby samtidigt med oss. Nu är pappa andretränare i Kalmar FF och sonen på väg in i a-laget.
Rekordet på Stortorget är i alla fall från 1905. Då samlades kyrkfolk, för att protestera mot att Kalmar och Växjö stift skulle slås ihop. Enligt uppgift var det då 13 000 människor. I en stad, där det bodde 17 000. Ikväll kanske det var 10 000 i en stad med 35 000 inevånare, i en kommun med 70 000. Säkert är att kyrkan inte förmår dra sådana massor idag. Och det som hände 1905 var ju en portest. Ikväll var det ingen som protesterade. Kalmar FF är bäst!