Många har naturligtvis känt till det länge. Att människor hamnar mellan två stolar. Känner sig klämda. Sjukskrivningsperioder går ut. Tillbaka in i arbetslivet. Men det går inte. Orkar inte.
Andra lever i ohållbara situationer med högar av räkningar. Men det är inte tillräckligt för skuldsanering. Att hanka sig fram. En dag i taget. Låna av någon fram till nästa torsdag. Då kommer barnbidraget.
Någon är förtidspensionerad eller har det som kanske kallas förlängt sjukbidrag. Det är en snårskog. I händerna på handläggare.
Vad vill jag säga? Att alla som vill ska få pengar när de vill? Nej, det är inte lösningen. Det finns många skäl till att det inte fungerar. Att bli offer är aldrig lösningen. Individen måste vara en del av lösningen. Men även samhället. För vi hör ihop i samhället och löser problem tillsammans. Men idag verkar det som om fler och fler hamnar utanför lösningen.
Samtidigt läser vi att det går bättre för nationen. Tillväxt. Och många som jobbar får jobbskatteavdrag. Mer pengar kvar i plånboken.
Jag tyckte nog att jag hade tillräckligt redan innan. Jag jobbar inte mer, för att jag får mer pengar över. Jag blir inte lyckligare, när jag vet att andra får det sämre.
Det som skulle öka min lust att arbeta är att fler mår bättre. Gärna även miljön. Samt även internationellt.
No comments:
Post a Comment