Lingon, en alabasterflaska, död och förgyllda lökkupoler

Lördag kväll. Besök på anrika Sagabiografen i Kalmar. Vi såg Hur många lingon finns det i världen. Rekommenderas. Utifrån denna film vill jag tänka lite kring den andra söndagen i Fastan med överskriften: Den kämpande tron! Så här står det om filmen på SF’s hemsida:

Filmen bygger fritt på Glada Hudik-teatern och deras verksamhet som gjort sensationell succé såväl i Sverige som internationellt.

En som kämpar i filmen är Alex. Det är han som får sex personer med förståndshandikapp eller olika neurologiska funktionshinder att till slut våga stå på scen. Hustrun och jag var överens om att filmen på ett sätt handlar om Alex, den som inte har några funktionshinder mer än att han är allmänt oansvarig, sumpar sitt samboförhållande, glömmer sin dotter mm. De sex andra, på dagcentret Paradiset, hjälper till slut Alex att bli vuxen. Så kan man se filmen. Han kämpar hela tiden med sin tro – kanske inte på Gud – men tron på att alla har talang.
Just i kampen ligger kopplingen till andra söndagen i Fastan. Redan igår kväll hörde jag Lars Collmar tala i helgsmålsbönen i P1. Collmar talade om kvinnan med alabasterflaskan. Hon som smörjer Jesus. Detta, menade Collmar, med bibeltexten på sin sida, gjorde hon, för att förbereda Jesus inför hans begravning. Hon bekräftade Jesus. Hon var den enda som vågade bekräfta att Jesus skulle dö. Det orkade inte Petrus och de andra lärjungarna. Men hon orkade. Enligt Collmar var det Jesus som kämpade med sin tro i dödens närhet. Jag gillar hans grepp.
På förmiddagen var vi i Två Systrars Kapell och hörde en predikan av Bengt Sjöstrand. Han predikade utifrån samma text med ett annat perspektiv. Att vi inte ska välja mellan Jesus och de fattiga. Här har han också bibliskt stöd. Judas ville ju att den dyrbara oljan skulle sålts, för att pengarna då kunde getts till de fattiga. Men detta är en felaktig och slug motsättning, menade Sjöstrand. Så målade han upp hur fattiga i Latinamerika tillber Kristus i stora katedraler och Rysslands folk bygger påkostade kyrkor med förgyllda lökkupoler.
För mig blir en av scenerna i filmen en sammanfattning av dessa perspektiv. När en av de sex ska begravas och de fem andra sjunger på begravningen, ser jag att filmens klimax nåtts. De klentrogna föräldrarna får se sina barn som de vuxna personer de faktiskt är. När kameran sveper över det förgyllda korset på kyrktornet i Hudisksvall förstår jag att det är kyrkans stora roll. Att vara en plats där den kämpande tron får kraft att lyfta. Där vi vågar se svåra sammanhang. Där vi vågar sörja men också skratta.
I begravningsgudstjänsten finns den rit, som gör att vi kan börja släppa taget om den som vi älskat. Men där möter också Jesus, som vet hur svårt det är att finnas i dödens närhet.