Min son, sjömannen, 16

Onsdag. Det är dagen då sonen är i hamn. Nu för åttonde gången. Men denna gång kom båten något senare. Det vill säga först vid tolv-tiden. Dessutom fick de byta kaj-plats, så ungefär kl 17 fick jag ett sms med budskapet att de förtöjt. Nu är kl snart 21 och de kommer att åka inom de närmaste minuterna. Två resor kvar! Sedan ska jag ta bilen till Göteborg och möta honom. Just nu ser han fram emot en natt på fast mark. Utan gungningar och utan ljud. Jag kan föreställa mig att det hägrar.
Ändå har det ju hittills gått bra. Sonen är nöjd med sitt yrkesval och verkar ha lärt sig massor. Att sitta fast i isen 7 timmar och vänta på isbrytare var inget problem. Ja, det verkar som om inget är just problematiskt. Och jag kan föreställa mig också detta. Att vara på väg från en hamn till en annan. Lossa last. Tillbaka. Lasta. Åka. Lossa. Så går det på och vi andra som diskuterar målskrivning och verksamhet kan slänga oss i väggen. Här är några glada gossar som har målet i sikte och jobbar envetet, genom is och storm, för att nå just målet. Vilket de också gör! Jag säger inte att det är enkelt jobb. Eller ens avundsvärt. Men i någon mening tydligare än många andra arbetsuppgifter.
Hur blir det då om två veckor, i fall de fastnar i isen igen? Kommer de att bli försenade? Troligen inte! De har möjlighet att åka i kapp en del förlorad tid. Ibland ligger båten och driver, eftersom det är dyrt att ligga i hamn men inte ute till havs. Så jag ser fram emot att verkligen få träffa min yngste son om två veckor.
Om någon vill se hur det går, är hemsidan fortfarande marinetraffic.com och man får klicka på båtens (transpaper) position. Då ser man var min son, sjömannen, är. Såhär ser det ut, just nu. De är alltså fortfarande i hamn: