En konfirmandledare

En av de tjejer som var konfirmand för ett par år sedan, finns med som ledare i gruppen nu. Det är en pigg och vaken tjej. Idag blev jag imponerad av henne på ett särskilt sett. Vi hade arbetat med ett kapitel i konfirmandboken, som handlar om framtiden. Vi gjorde värderingsövningar kring hur vi ser på framför allt jordens framtid. Vi diskuterade om vi var hoppfulla kämpar eller olyckskorpar. Vi målade, skrev och dramatiserade.
Som vanligt avslutade vi med en andakt. Jag frågade den andre anställda om hon hade förberett något. Hon hänvisade då till ovan nämnda konfirmandledare.
Andakten började lite trevande.

- Vi ska sjunga tre sånger och ni konfirmander får önska vilka det ska vara.

Det kom en del förslag och de två första var det ingen som kunde men till slut kom vi överens om att sjunga en gammal goding: Vilken mäktig Gud vi har!
Därefter lästes en text om Adam och Eva i lustgården och så en ny sång. Sedan tog konfirmandledaren till orda och berättade frimodigt om att hon är dyslektiker och har en del andra problem. Under högstadiet höll hon på att ge upp men då hittade hennes mamma särskolan och så fick det bli.

- Nu går jag på särskolan, jag skäms inte för det och jag tror att min framtid kommer att bli ljus.

Det var ett vittnesbörd som hette duga. Därefter skickades ett ljus runt och var och en fick berätta om sin framtid. Det blev en ovanlig bön. Ovanlig enkel och samtidigt ovanligt ärlig och djup.

Det är inte första gången jag bloggar om våra konfirmandledare. Idag blev jag berörd utöver det vanliga.