An open society

On the website of Al Jazeera I found this photo. Dedicated police who also
show vulnerability. A sign of an open society. Photo: Noella Johansson/EPA 

Yesterday afternoon a beer truck ploughed into a department store in central Stockholm. An event similar to terror attacks in Nice and Berlin (to mention two cities in Europe). It has happened in many cities around the world but in Sweden this was the first time. (A suicide bomber tried to cause damage in 2010).

It did not come as a surprise. Sweden is part of the world and what takes place elsewhere can also happen here. Obviously!

The reaction from our Prime Minister, Stefan Lövfen, represents the sentiments of many. In a press conference yesterday evening he told media that an investigation will find out if this was a terror attack. If so, he said, it is clear that the objective of terrorism is to undermine democracy. The message from the Swedish state is: you will never, ever win!

It reminds me of the message former Prime Minister Jens Stoltenberg in Norway conveyed after the massacre on Utøya, near Oslo in 2011:

Our response is more democracy, more openness, and more humanity.

This is also what I hope for in Sweden. And I believe that it is possible. After the attack yesterday a hashtag started

#openstockholm

This has become a signal that the right response is more openness. As an example people in Stockholm opened their homes to those, who could not leave the city, since all train traffic had been stopped.

As we now enter the Holy Week this is also what I wish. The entry of Jesus into Jerusalem, riding on a donkey, not as a warrior, but in humbleness. This is the right approach. 

#SAUnites

'Hamba' betyder på IsiZulu: Gå!

Idag protesterar Sydafrika. Mot sin president. Listan över saker som bidragit till detta missnöje kan göras lång. Det mesta sammanfattas i ordet korruption.

Det senaste, som jag bloggat om tidigare, var Zumas beslut att byta ut finansminister Pravin Gordhan. Men den – vad jag förstår – populäre finansministern ger sig inte. Timeslive rapporterar:

Former finance minister Pravin Gordhan will be a speaker at memorial services for Ahmed Kathrada across the country‚ despite heavy criticism from ANC colleagues about using such platforms to speak out against President Jacob Zuma’s government.

Det verkar som om oppositionen står enade mot Zuma. Så här rapporterar politicsweb – och hashtagen är #ZumaMustFall – den 3 april:

Opposition United Behind Putting SA FirstToday the Leadership of the DA, EFF, IFP, COPE, UDM, and ACDP met in Johannesburg following the hostile takeover of the Treasury, and selling of the country by Jacob Zuma to a grouping whose only interests are amassing wealth and weakening the State through the theft of the people’s money and the undermining of the country’s Constitution.

Sydafrika fick sin nya konstitution 1996 och den betraktas som en av de starkaste i världen. Ytterst handlar kampen om detta. Idag, den 7 april 2017, står Sydafrikas folk återigen på barrikaderna för frihet och demokrati.

Min önskan, bön och förhoppning är att populistiska krafter inte lyckas utnyttja detta utan att alla de som vill demokrati och rättvisa (och de finns även inom ANC) samlar sig och fortsätter bygga det Sydafrika som såg dagens ljus, när Mandela svors in som president 10 maj 1994. Det var inte omöjligt då och det är inte heller omöjligt idag.

När befrias Sydafrika från Zuma?

Det blir mer och mer tydligt att Sydafrikas president, Jacob Gedleyihlekisa Zuma, borde sluta. Det senaste beviset är att han gjort en stor förändring i regeringen. Syftet sägs vara att få in yngre ministrar men den allmänna uppfattningen är att han dels velat peta den populäre finansministern, Pravin Gordhan, dels se till att det finns ministrar som vill skydda Zuma, när hans andra presidentperiod tar slut.

The economist menar att han också sett till att få in lojala människor, som kan verka för att Zumas ex-fru, Nkosazana Dlamini-Zuma, blir nästa president. Hon skulle kunna skydda Zuma mot att bli dömd i en mängd korruptionsaffärer, som han är inblandad i.

Den andra, heta kandidaten till att efterträda Zuma, vice presidenten Cyril Ramaphosa, är öppet kritisk till att Zuma har avsatt Gordhan. Enligt Al-Jazeera säger Ramaphosa att det är totalt oacceptabelt.

Samtidigt som detta sker har också en gammal frihetskämpe, Ahmed Mohamed Kathrada, avlidit. Han var en av dem som dömdes tillsammans med Mandela i the Rivoina Trial. Hans änka, Barbara Hogan, säger till Zuma genom EyeWintess News:

If you had ears to hear and eyes to see, you would not have appointed four finance ministers in less than three years. You would not have recalled one of our finest finance ministers.

I en tweet har hon också sagt att Zuma har offrat allt som de kämpat för på korruptionens altare. President Zuma har ställt in den minnesgudstjänst, som staten skulle hållit för Kathrada och det har gjort att tunga institutioner som Nelson Mandela Foundation och Ahmed Kathrada Foundation riktat skarp kritik mot Zuma.

Zuma ska egentligen sitta till 2019. Det vore verkligen katastrofalt om han fick sitta kvar så länge. Men frågan är om det blir bättre med Nkosazana Dlamini-Zuma eller Cyril Ramaphosa. Det finns krafter inom ANC som vill få stopp på korruptionen. Hoppet står till att de får utrymme. I så fall kan Sydafrika gå en ljus framtid till mötes.

Tiden

Natten mellan lördag och söndag byter vi återigen till sommartid. Detta går att läsa på Fröken urs hemsida. (det känns mycket tryggt att Fröken ur finns även på nätet, inte sant?)

Ställ fram utemöblerna. Ställ tillbaka utemöblerna. Illustrationen är klargörande och jag förstår att jag ska ställa fram klockan. Respektive ställa tillbaka i höst. Vilket innebär att vi förlorar en timme nu och vinner en timme i höst.

Imorgon leder jag högmässan i Gottsunda kyrka i Uppsala. Den börjar kl 11.00 och jag kommer säkert att vara där i tid. De som inte har ställt fram sin klocka och missat sommartidens inträde kommer troligen vid 12-tiden – lagom till postludiet.

Men vad är tiden egentligen? Finns den? Klocktiden verkar vara möjlig att justera åt ena eller andra hållet. Solen och månen och andra himlakroppar bryr sig inte nämnbart om detta. Därför kommer vi att vakna imorgon och upptäcka att det är lite mörkare än vanligt. Eftersom klockan är en timme tidigare, förutsatt att vi vaknar samma klocktid. (Om vi däremot vaknar som vanligt och klockan är en timme senare, har solen hunnit lika långt upp som idag).

7½ år i Sydafrika har gett mig perspektiv på tiden. Medveten om att det är en generalisering är det många sydafrikaner som har en något mer avspänd relation till tiden. Det har för mig varit lärorikt. Jag kan, i mina sämsta ögonblick, vara oerhört fixerad vid att hålla tider. Det gäller oftast mig själv. Jag ogillar att komma för sent. Det drabbar därmed mina närmaste. Eftersom jag ofta ställer samma krav på dem. Detta är jag medveten om. Men jag tror att jag är ärlig, när jag påstår att jag inte bryter ihop om andra, mindre närstående, kommer sent. (Här kanske jag har fel!)

Som lärare är det min strävan att börja i tid, så får de som kommer senare göra det bäst de vill. Men det är klart – ibland väntar jag in en och annan. Det beror på vad vi ska göra.

En stor skillnad mellan västerländskt och afrikanskt tidsmedvetande (även här generaliserar jag) är att vi i Västeuropa ofta är i tid men lika ofta avviker från ett möte, sammanträde i förtid. Det anses ibland till och med lite fint. För det signalerar ju att jag har något viktigare efteråt. Min erfarenhet är att afrikaner i allmänhet slutför det de håller på med. Därför kommer många lite sent till nästa aktivitet. Och detta vet alla. Därför behöver ingen bli irriterad.

Till detta med tidens växlingar hör även förändring. Därför byter jag nu till en annan ’header’ på ’moruti’. Fotografiet är taget av Magnus Aronson i samband med teologifestivalen som ägde rum tidigare i år. Layouten står Matilda Corazon för.

En slags illustration till det latinska begreppet för att ’tiderna förändras’:

Tempora mutantur

Och glädjen i att då och då inse att livet - i sina bästa stunder - är en dans.

Foto: Magnus Aronsson

Folkoperan – Förklädd gud – Synliggör de osynliga

Björn Kjellman som recitatör.

Igår lyssnade vi till Folkoperans version av

Förklädd gud

En annorlunda tolkning. En utvidgad version. Insprängt mellan Hjalmar Gullbergs orginaltexter med tonsättning av Lars-Erik Larsson, finns mycket annat material. Dels handlar det om fantastisk dragspelsmusik, framförd av Lelo Nika, en romsk dragspelsvirtuos, som bor i Danmark. Dels visas på en stor filmduk olika personporträtt. Vad jag förstår är alla romer.

Dessutom finns på scenen, tillsammans med Folkoperan och recitatören Björn Kjellman, också ett antal romer. En smula undrande blir jag, eftersom de inte medverkar med sina röster. Däremot finns de där som en slags relief. En rörlig kuliss. Ibland överskrids gränsen mellan denna, av människor bestående, kuliss och de övriga, när kören eller Björn Kjellman byter skor med romerna.

På hemsidan benämns de inte romer utan kort och gott EU-medborgare. Det ter sig för mig som ett missvisande begrepp, för även Björn Kjellman och Folkoperans sångare är väl EU-medborgare? EU-migranter skulle varit mer adekvat.

Om uppsättningen går det att läsa på Folkoperans hemsida:

I den antika grekiska gudasagan fick guden Apollon som straff att vandra förklädd bland människor på jorden. Med hjälp av denna saga om människovärde kommenterade poeten Hjalmar Gullberg samtidsmänniskan. Han blev starkt berörd av judarnas situation i Tyskland, vilket satte avtryck i diktsviten Förklädd gud. Frasen ”Ej för de starka i världen, men de svaga” inleder verket. Folkoperan försöker se människan bakom den yttre skepnaden. Kan vem som helst vara den inkarnerade guden?
Verket är förunderligt ljust och djupt humanistiskt. En magisk formel över det heliga och okränkbara i människan. Hjalmar Gullberg får oss att inse att varje gång vi värderar en medmänniska efter hennes yttre, hennes materiella ställning, hennes kulturella eller etniska bakgrund, efter hennes kön eller ålder, så gör vi våld på något heligt i oss själva.

Föreställningen gav många tankeställare. Framför allt kring att inte döma människor efter det yttre.

Jag funderar också, som en randanmärkning, över hur begreppet ’gud’ (eller ’Gud’) används. både i originalverket och i Folkoperans uppsättning. Jag ser att de på hemsidan stavar ordet med både stor och liten bokstav. Frågan ovan, om vem som helst kan vara den inkarnerade guden är svår att svar på. För mig är det heller inte en gud jag vill försöka se hos min medmänniska utan just en medmänniska. Och det är väl viktigt nog?

På hemsidan hittar jag också ett youtube-klipp, som jag inte såg innan. Det är väl värt att titta på. Också det en tankeställare. På många sätt. Länken kommer här.

Mässa i Sturekoret

När jag var nyprästvigd, 1987, ledde jag min första mässa i Sturekoret i Uppsala Domkyrka. Det var fredag morgon och med mig fanns en äldre kollega, som är brukligt. Det var Oloph Bexell. Vi var tre som tjänstgjorde vid altaret. Den tredje var Per Ström, som inte var präst och inte heller nu är präst, som gjorde tjänst som ministrant. Under min studietid hade jag med jämna mellanrum firat morgonmässa i Sturekoret på fredagarna. Den form som mässan hade var rik på symboler. Bland annat förekom det som på latin kallas lavabo. Det betyder ordagrant 'jag tvättar mig'. Det går inte att påstå att det är ett vanligt förekommande bruk i Svenska kyrkan. Varken då eller nu. Däremot sker det ofta i den lutherska kyrkan i södra Afrika och även i den anglikanska kyrkan där. Under mina år i Sydafrika har jag varit med om det regelbundet. Ett bibelord som ofta knyts till detta bruk är hämtat från Psaltaren 26:6.

Två mig, Herre, från min missgärning och rena mig från min synd.

Denna handling kan missuppfattas. Den kan tolkas som om prästen är särskilt helig och att bara prästen får beröra nattvardsbrödet och inte får göra det utan att först tvätta sig. I det sammanhanget stoppar ofta prästen brödet direkt i munnen på den som tar emot. För att bara prästen får vidröra brödet med händerna.

Det kan också finnas tankar om att inga smulor från brödet får komma på avvägar. Eftersom det verkligen blir Kristi kropp och blod i nattvarden.

I vår kyrka är det inte så. Det går mycket bra att ta emot nattvardsbrödet i sin hand och själv stoppa det i munnen. I många församlingar i Svenska kyrkan betonas att varje kristen har tillträde till det heliga. Då blir det ett problem om prästens exklusiva roll förstärks. Men - samtidigt - kan det förlösa andra i församlingen till annat ansvarstagande, om prästens uppgifter blir tydliga.

Nåväl. Igår ledde jag mässan i Sturekoret. För andra gången i mitt liv. Ungefär 30 år senare. Då firades 'mässa after work'. En mycket enkel liturgi. Det fanns inget vatten framställt för lavabo. Det som fanns var en kalk (bägare), en patén (brödfat), oblater (bröd) och vin. Brödet var glutenfritt och vinet alkoholfritt. Även här vet jag att det går att problematisera. Det finns medkristna som inte kan tänka sig att ta emot denna typ av bröd, eftersom det inte är bakat på vete. Och att nattvard endast kan firas med alkoholhaltigt vin. För att Jesus vid instiftandet använde alkoholhaltigt vin och bröd bakat på vete. Jag respekterar denna uppfattning.

En annan uppfattning är ju att vi framför allt bör ta hänsyn till den som inte tål gluten och den som inte kan komma i närheten av alkoholhaltiga drycker av risk för att få ett återfall.

Det är gott, när vi kan mötas med våra olika synpunkter. I Uppsala Domkyrka brukar det finnas både alkoholhaltigt och alkoholfritt vin, vid olika stationer. Det är ett sätt.

Men det går inte alltid att mötas. I mindre sammanhang måste församlingen ofta välja. Den ena vägen. Då är det risk att vi börjar misstolka varandra och ibland även tala illa om varandra.

Men vem har sagt att det ska vara enkelt? Vem tror på allvar att alla ska kunna vara överens? Är inte utmaningen för oss som människor att försöka leva tillsammans ändå? Trots olikheter?

Det verkar som om just detta. Hur vi firar vår gudstjänst är extra svårt. Det finns så många föreställningar om rätt och fel. Vi hamnar lätt i konflikter när vi gör olika. Jag har inte snabb lösning på detta. Men jag tror att samtalet är absolut nödvändigt. Och förmodligen kan vi lära oss mycket av tre råd, som Krister Stendahl (tidigare biskop i Stockholms stift) gav när det gäller religionsdialog (som jag återger på engelska):

(1) When trying to understand another religion, you should ask the adherents of that religion and not its enemies.
(2) Don't compare your best to their worst.
(3) Leave room for “holy envy”.

Vi tillhör ju alla kristenheten. Inte olika religioner. Möjligen gör det att det blir ännu svårare. Men inte desto mindre viktigt.

När jag läser igenom min text inser jag att jag direkt bryter mot regel nr 1 eftersom jag försöker beskriva hur andra ser på till exempel brödet och vinet eller bruket att prästen tvättar sina händer i gudstjänsten. Jag är medveten om detta. Alltså: mer samtal!

Framtidens gudstjänstrum

I taket i matsalen finns något som nästan liknar en båt. Passar in!

Idag firade jag gudstjänst i Flogstaskolans matsal. Det är

Föreningen Sankt Olofs vänner i Helga Trefaldighets församling

som en gång i månaden släpar runt stolar och bord, lägger på en duk och ställer fram ljus och mycket mera. Så blir en skolmatsal ett gudstjänstrum och en gudstjänstgemenskap bidrar till en sakramental närvaro i ett bostadsområde.

Det fanns en kyrka där från 1983-2005. När kyrkan revs och det byggdes bostadshus på platsen började en förening, som funnits ett par år, fira gudstjänst i egen regi. Fast med Helga Trefaldighets församlings goda minne.

Det är min absoluta övertygelse att Svenska kyrkan kommer att se fler initiativ som detta. Det har funnits liknande arbete förut och det finns säkert även på andra platser. När nya bostadsområden växer upp är det ett alternativ till att bygga en stadsdelskyrka.

I en liten skrift som heter

Fem år med gudstjänster i föreningsregi

Föreningen Sankt Olofs vänner i Helga Trefaldighets församling

- en dokumentation

läser jag bland annat följande:

Ett arv som förts med från S:t Olofs kyrka är att gudstjänstvärdaran fungerar som ”traditionsbärare”.

Det är klokt. Anställda kommer och går. Att i mitt fall, som präst, får upptäcka att de som firar sin gudstjänst på en viss plats och bär denna gudstjänst och i någon mening ”äger den” är stort.

På Palmssöndagen kommer jag att predika i Flogstaskolans matsal. Det blir fint.