Kraftlös

I julas la bilradion av. Jag hade skjutsat en son till tåget efter vårt gemensamma julfirande hos äldsta dottern. På hemvägen tänkte jag lyssna på Dagens eko men som sagt: radion var död. Vi pratade om det och tänkte att vi tar väl upp det med verkstan nästa gång. Det som i stället hände var att bilbatteriet la av. Tydligen gör bilar så. När batteriet är svagt lägger radion av.

En god vän erbjöd sig att bistå mig med starthjälp. Han hade startkablar. När vi stod med motorhuvarna öppna frågade jag:

- Kan Du det här

- Jag trodde att Du kunde?

Han visste dock mer än jag och vi lyckades sätta på kablarna utan problem. Men vår bil förblev död. Alltså fick vi förbereda bogsering till verkstan. Hustrun och jag lånade bil av en annan vän. Hustrun lyckades dock inte få ut bogserlinan, eftersom bakluckan inte gick att öppna och golvskivan i bagageutrymmet inte gick att fälla upp, om inte bakluckan var öppen. Då fick hon köpa en ny bogserlina. Med den lyckades vi bogsera bilen till verkstan och någon dag senare hade de satt in ett nytt batteri och bilen fungerade igen.

När bilradion några dagar senare återigen la av blev vi fundersamma. Ytterligare någon dag därefter skulle yngsta dottern låna bilen. Då var batteriet åter dött. Stendött.

Ikväll fick vi låna bil av äldsta dottern. Vi åkte till parkeringen. Rullade ut vår stendöda bil och satte fast bogserlinan. Efter tio meter gick bogserlinan av. Då stod vår bil mitt i en grindöppning med en grind som går igen efter någon minut. Innan vi hann rulla undan vår bil började grinden slå igen. Medan jag höll emot ena grinden, rusade hustrun mot panelen, där man slår in koden. Men eftersom det finns tre olika dosor, slog hon in på fel dosa. Jag höll emot och hon försökte igen. Då insåg vi att hon slagit in siffrorna på fel dosa och när hon hittat rätt, öppnades grindarna.

Vad göra? Vi visste att det fanns ytterligare en bogserlina i vår bil men att den inte gått att få fram på grund av den låsta bakluckan, som inte går att öppna med nyckel. Jag kröp inifrån bilen och lyckades på något sätt få ner handen emellan golvskivan i bagageutrymmet och väggen, så att jag kunde lirka upp bogserlinan.

Något senare gav vi oss iväg med våra mobiltelefoner påslagna. Vi hade valt att göra det på kvällen, eftersom det är mindre trafik. Två reflexvästar hade vi hängt på bilen. Eftersom batteriet var helt dött fungerade inte ens vår varningsblinkers.

Så började det regna. Lite otäckt eftersom jag inte såg något. Men hustrun meddelade via telefonen när hon bromsade in och när hon tänkte svänga. Alltså gick det bra. Ända tills batteriet i min mobiltelefon dog och allt blev tyst. Med andra ord satt jag i en mörk bil, bakom en vindruta med regn på utsidan och imma på insidan, utan telefonkontakt med hustrun och tänkte att jag inte kunde göra så mycket annat än att bara följa med. En övning i tillit.

Allt gick dock bra och nu står åter bilen på parkeringen utanför bilverkstan. Förhoppningsvis kan de hitta vad det är som gör att batteriet dör. För jag har ingen lust med fler bogseringar.

Gud vare tack för blåljuspersonal

Ganska snart hade räddningspersonalen stängt av vägen.
Trafiken leddes om via påfarter och avfarter i närområdet.

Idag anlände hustrun och jag som första bil till en olycksplats. Efter en initial handlingsförlamning (som kanske varade några sekunder) tog hustrun fram en filt och gick för att ta hand om den person, som klev ut ur framförvarande bil. Själv ringde jag 112.

Självklart bemöttes jag, som jag väntat, av en proffsig person. Hon ställde frågor och när hon fått veta allt hon behövde meddelade hon att räddningstjänst och ambulans var på väg och att jag varit till stor hjälp.

Hustrun hade tagit hand om personen ifråga. Vederbörande var inte skadad men säkert chockad och hon såg till att leda personen iväg från bilen, ifall den skulle fatta eld.

Det som hänt var att bilen kört upp på vajerräcket mellan filerna. Ingen annan bil var inblandad. Ingen person, som sagt, skadad.

Inom några minuter kom först ett par ambulanser och tog över omsorgen om den inblandade personen. Sedan kom räddningstjänsten och stannade på behörigt avstånd, satte ut avspärrning och kom sedan fram till bilen. Räddningsledaren presenterade sig för mig och meddelade att vi skulle vänta tills de gjort ytterligare en avspärrning. Sedan kunde vi åka.

Vi kunde alltså fortsätta – något försenade – men tacksamma över att inget värre hade hänt.

Väl hemma i Uppsala skulle jag lasta ur bilen, vilken jag parkerade på baksidan av huset. När jag kom ner efter tio minuter stod ett par ambulanser på gatan och granntomten. Personalen var på väg in i granningången. Jag blev tillfrågad om portkoden, vilken jag uppgav och sedan såg jag inte röken av ambulanspersonalen.

Vad som hänt vet jag inte och behöver heller inte veta. Men så gott att veta att det finns människor som arbetar för hjälpa oss medborgare vid sjukdom och olycksfall. Oavsett det sker i förhållandevis lugna Sverige eller Paris vid helgens terrordåd eller i de barbariska attackerna mot kyrkor i Surabaya i Indonesien.

Irrfärder

I morse åkte jag till Örebro för att hälsa på min gudmor. Det var fint. Hon har funnits med sedan jag föddes. Vi åkte bland annat till min gudfars grav. Därför åkte jag bil hela vägen. Så att vi skulle kunna ta oss till kyrkogården.

Bilen har vi lånat från en närstående. Det är inte en ny bil. Men den klarade sig igenom besiktningen i måndags.

På väg hem, utanför Västerås, la den ändock av. Jag lyckades precis rulla av på en närbelägen avfart och vid en busshållplats i närheten av Ansgarskyrkan blev jag stående.

Ingen bra plats att stå på, så jag backar in på en liten cykelväg, sätter på varningsblinkers och öppnar motorhuven. Sedan blir jag stående.

Då kommer en person cyklande. När han frågar mig om jag behöver hjälp, förstår jag att han inte bott i Sverige hela sitt liv.

Vill Du att jag ska bogsera Dig någonstans? Jag kan cykla hem och hämta bilen. Jag har dragkrok.

När min räddande ängel kommer tillbaka sätter jag mig bakom ratten och så åker vi iväg. Efter en ordinär bogseringstur når vi en bensinmack, där jag kan parkera bilen.

Då frågar min vän, om vi kanske ska testa med startkablar. Vilket han har i bagageutrymmet. OK, säger jag. Men jag är inte säker på hur man kopplar. När det börjar slå lite gnistor, säger jag att vi kanske ska fråga någon. Jag går bort till en av punparna och frågar en person, som visar sig vara från Kalmar, om han kan hjälpa oss.

Plus till plus och minus till minus. Sedan starta den ena bilen. Min hjälpande vän sätter sig i bilen och startar. Då tar mannen från Kalmar bort kablarna. Jag undrar om inte jag ska starta bilen först. Det menar han att jag inte behöver, eftersom den andra bilen ju startade.

Då förstår jag att mannen från Kalmar utgick från att det var min bil som fungerade och den andra bilen som hade problem. Trots att det var jag som bad om hjälp. Baserat på vad? Min teori är att det var rimligare att tro att personen med utländsk bakgrund var den som var i behov av hjälp.

Hur som helst – min bil startade inte och efter att ha parkerat den fick jag skjuts till stationen.

Om Du vill kan jag följa med Dig in och se till att det ordnar sig med biljett.

Jag avböjde vänligt och tackade för all hjälp. Därefter tåg till Enköing och buss mot Uppsala. Tur att det går att åka buss från Västerås på UL-kort. Mindre tur att UL-kortet ligger hemma. Men hem kom jag i alla fall, om än något försenad. Men några upplevelser rikare. Vad som ska hända med den trasiga bilen i Västerås får vi lösa på måndag.

Det kom ett brev

Paketet kom i alla fall fram!

När vi var hemma i somras lämnade vi efter oss ett uppdrag till äldsta dottern och hennes fästman: 

Sälj vår bil!

Det har två år i rad kostat lite för mycket att få den i skick efter vinterförvaringen. Bilen såldes och det insågs att ett registreringsbevis måste ifyllas. Ett sådant beställdes och skickades per post den 9 september. Ungefär samtidigt ordnades ägarbyte via trafikverkets hemsida. 

Väl var det!

Ungefär samtidigt utbröt nämligen strejk i det sydafrikanska postväsendet. En lång strejk. Den upphörde härom veckan.

Därför var det med viss munderhet vi mottog paketet med registreringsbeviset igår.

9 september – 17 november. Inte direkt snabbt. Men för oss utgjorde det inget större problem, tack vare andra till buds stående medel.

Sensmoral: posten fungerar. Det tar bara olika lång tid!