Vaksamhet och väntan

Nyss hemkommen från kyrkan. Söndagen före domsöndagen. Temat är rubrik för denna bloggpost:

Vaksamhet och väntan

Några lättsamma reflektioner får inleda bloggposten. Mot slutet mer allvar.

Jag var inte vaksam, när jag skulle ta bussen hemåt. Med två minuter missade jag den. Nästa skulle gå efter en halvtimme. Jag var inte upplagd för väntan. Alltså bestämde jag mig för en promenad. Det tar ca: 40 minuter. Den blev dock längre.

På vägen, som går förbi ett industriområde, hörde jag ett märkligt ljud. Det kom från den tomt där Aga har sin biogasanläggning. Ett oljud och något som läckte ut. Rätt eller fel – jag ringde 112. De skickade en räddningsledarbil och två brandbilar. Räddningsledaren tackade mig men berättade samtidigt att räddningstjänsten bett Aga rätta till denna, helt ofarliga, läcka. Det var bara kondens. Jag blev glad för räddningsledaren, som inte kritiserade mig för min – som det visade sig – onödiga vaksamhet.

Väl hemma ringer hustrun. Nyss hemkommen från en utlandsresa. Hon var på väg med buss, även hon. I hennes fall visade det sig att den buss som skulle komma en viss tid inte kom. Hon hade varit vaksam men det hjälpte inte i hennes fall. Hon var inte heller upplagd för väntan, så jag fick rycka ut med bilen, för att skjutsa henne till hennes arbete.

Nu sitter jag och funderar över vaksamhet och väntan och tänker såklart mest på den oroande utvecklingen i många delar av världen. Paris och dagarna dessförinnan Beirut och Sinai. Säkert har jag glömt flera terrordåd. Självklart blir händelserna i Paris de som tränger sig mest på. Ju närmare en själv, desto starkare. Jag minns förstämningen efter Utøya-massakern för drygt fyra år sedan. Naturligtvis är det lika illa med terrordåd i andra delar av världen men de berör olika. Mycket beroende på att media täcker olika händelser olika mycket.

Ska jag nu vara mer vaksam? Det tror jag alltid att vi ska vara. Men inte nödvändigtvis rädda. I Aftonbladet skriver Lena Mellin, som annars brukar vara måttlig:

Det är inte roligt att vara rädd. Särskilt inte för en terror­organisation som vill skapa rädsla hos oss alla.Men det finns anledning att oroas. Just nu är världen inte hoppingivande.

Har världen någonsin varit hoppingivande? De onda krafterna finns ju där hela tiden. Ibland, som nu, visar de sina fula trynen.

Och ibland visar ondskan sitt fula tryne även i mig och i dem som finns nära mig. Min grundsyn är att ondskan aldrig är långt borta. Men det gör mig inte nödvändigtvis rädd. I så fall skulle jag vara rädd jämnt. Och det går ju inte.

Skulle jag däremot varit med i Paris, Beirut eller på det ryska planet, som exploderade ovanför Sinaiöknen, då skulle jag säkert varit rädd.

Vi började gudstjänsten i morse med Ylva Eggehorns psalm

Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken,
ett namn som skyddar dig nu när du går. Din ensamhet har stränder in mot ljuset.Var inte rädd, i sanden finns det spår. (Sv Ps 256:1)

När det var dags att lyssna till den andra textläsningen (episteln) möttes vi av följande ord ur Uppenbarelseboken 3:10

Du har bevarat ordet om min uthållighet, och därför skall jag bevara dig från prövningens stund, som skall komma över hela världen för att pröva jordens invånare.

Prövningens stund. Är det det vi upplever nu? Det vi ber om att bli bevarade från i den nya översättningen av Herrens bön:

Utsätt oss inte för prövning ...

Söndagen före Domssöndagen handlar om att vara vaksam inför det som har att göra med tidens slut. Men varje gång vi funderar över tidens slut, hamnar fokus obönhörligen också på nuet. Det är endast här och nu vi kan fatta beslut om hur vi ska agera.

Mitt beslut är att vänta på Jesus Kristus – både inför tidens slut och i nuet. Mitt beslut är att lita på att jag inte behöver vara rädd i närheten av Jesus. Men att jag bör vara vaksam. Så att jag inte fäster mitt hopp vid något annat än just Jesus.

Röster kommer att höjas på att vår rädsla ska betvningas med hjälp av högre murur, fler stängsel och tätare kontroller. Lyssna efter orden 'lag och ordning'. Men tro inte att fler stängsel, högre murar och tätare kontroller skapar trygghet. Nej, det föder enbart mer rädsla.

Det enda som kan fördriva rädslan, säger aposteln Johannes (1 Joh 4:18) är kärleken:

Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan ...

Men visst händer det ändå att vi blir rädda. Då får vi vända oss till Jesus och lyssna efter rösten, som säger ömt:

Var inte rädd ...

Så slutade också högmässab med Sv ps 490, där den första versen lyder:

Guds son en gång i morgonglans skall åter komma hit,och alla ängslans skuggor flyr och världen fylls av liv.Han är densamme som han var, men klädd i härlighet.Med solens krona blir han krönt och stjärnors diadem.