Alla övertygelser behöver få kritik

Så lyder rubriken på en artikel i Kyrkans Tidning. Artikeln handlar om ett seminarium, som hållits på Sigtunastiftelsen om den farliga religionen. Jag håller definitivt med om att det är viktigt med relgionskritik. På ett hederligt sätt. Jag är för dialog!

Men det är inte bara religion, som mår bra av kritik. Även ateism eller som ateismens företrädare kallar det, humanism, mår bra av kritik. En sådan kritik kan handla om vem som har tolkningsföreträde, när det gäller vad begreppet humanism betyder.

Detsamma gäller samhällets och även Svenska kyrkans syn på äktenskapet. Att äktenskapsbegreppet ska vara könsneutralt. Även denna övertygelse behöver få kritik. Personligen hade jag önskat en mer genomgripande diskussion om detta. Församlingarna, Svenska kyrkans viktigaste nivå, fick inte samtala om detta. Vi präster inbjöds inte heller till samtalet. Kyrkomötet beslutade faktiskt över huvudet på det flesta i Svenska kyrkan. Jo, jag inser att det för dem, som lever eller vill leva i samkönade relationer, har tagit på tok för lång tid. Jag begriper det! Men nu kom beslutet, de facto, på ett odemokratiskt sätt. Ingen remissomgång hanns med. Egentligen hanns inget genomgripande samtal med. Det var absolut inte bra!

Jag hade hellre sett att välsignelsehandlingen behölls. Att Svenskas kyrkan lämnade vigselrätten och utformade sitt eget regelverk. Det hade varit bättre, att ordet eller begreppet äktenskap även fortsättningsvis fått beskriva en viss typ av samlevnadsform, nämligen den mellan en kvinna och en man. Jag tror ändå att vi kunde hittat en modell, t ex med ordet livsgemenskap, där även människor av samma kön fått dela sina liv inför Guds ansikte.

En munk eller en nunna lever i en annan slags livsgemenskap. De lovar också inför Gud. Det kanske finns de som tycker att denna livsform är av sämre art. Jag anser inte det.

Jag har tidigare skrivit på min blogg att jag kommer att välsigna människor som vill leva i samkönade relationer. Som det nu ser ut betyder det att jag även kommer att viga samkönade. Så ser jag det nu! Denna min övertygelse utsätter jag härmed för kritik. Jag tror att även jag mår bra av kritik. Jag har redan fått det!

Det jag är rädd för är att den linje, som Svenska kyrkans kyrkomöte slagit fast, inte får utsättas för kritik. Att den som kritiserar blir beskylld för att vara svartrock, tillbakasträvare osv. Det finns tecken på det och det är olyckligt! Mycket olyckligt!

Vi behöver försoning och i den processen ingår sanning och ärlighet. Vågar man inte vara ärlig går inte försoning att uppnå!

I seminariet på Sigtunastiftelsen, efterlyste, enligt Kyrkans Tidning, Maria Schottenius, kulturchef på Dagens Nyheter, en mer prestigelös debatt. Hon ska ha sagt:

Jag vill komma in i ett samtal där man prövar hållningar mycket mer och kan backa tillbaka.

Varför är vi så rädda, för att säga vad vi tycker och kanske även backa, om vi har fel? Kan det vara, för att det råder underskott på kärlek? Ja, det tror jag faktiskt att det gör. Vi älskar dem, som tycker som vi. Men älskar vi våra fiender? Två bibelord till sist:

Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet. (1 Joh 4:18)

På latin heter det: Charitas foras mittit timorem. (Det är den nya biskopens i Härnösand, Tuulikki Koivunen Bylund, valspråk.)

Nästa bibelord:

Jesus sa: Älska era fiender, gör gott mot dem som hatar er. (Luk 6:27)