På irrfärder i Moçambique

Vi kom alltså till Moçambique i tisdags kväll. Vi hade blivit förvarnade om den vanligt förekommande korruptionen bland polis och tullpersonal. En hjälpsam person gick med oss genom tullen och huruvida han tillhörde de anställda eller inte är oklart men han gav oss god hjälp att få alla papper ifyllda och stämplade och vi tyckte att han var värd en ersättning för det. När det gäller polisen tar sig korruptionen bland annat uttryck i att man kan bli stoppad och få böter för något som egentligen inte är ett brott. På vägen från gränsen till Maputo var vi dock inte med om något sådant.

Vägen från gränsen till Maputo tog däremot mer tid än vi trodde. Särskilt när vi kom in i förorterna till Maputo. Långa bilköer och därmed ett långsamt tempo. Men strax före sex var vi framme vid hotellet Hoyo Hoyo, som helt enkelt betyder Välkommen, på portugisiska. Rummet var inte stort men tillräckligt. På hotellet fann vi en restaurang, där vi kunde äta kvällsmat. Vi hade anlänt.

Enligt den planering vi fått skulle vi infinna oss på stiftskansliet för morgonbön följande dag kl 8.15 och vi skulle kunna fråga hotellpersonalen om vägbeskrivningen. När vi kom fram till det röda krysset på kartan hittade vi inget som liknade en kyrka eller ett kyrkligt kontor. Vi svängde in på en tvärgata för att åka runt kvarteret och där stod trafiken nästan still. Det var dessutom enkelriktat. Tiden gick. Vi hade haft gott om tid men nu närmade sig tiden för morgonbön. Bilarna rörde sig i snigelfart men så fick vi se en mitra (en biskopsmössa) på en vägg. Kunde det vara rätt ställe? Javisst! Så vi hann i tid och biskop Sengulane hälsade oss glatt och förvånat:

Ni har hittat hit? Och ni är i tid?

Förmiddagen innebar sedan rundvandring och introduktion bland de anställda. Både de som arbetar med mer traditionella arbetsuppgifter och de som jobbar inom projekt som rör livsmedelssäkerhet och malaria.

Därefter blev vi bjudna på lunch hemma hos biskopen och fick nya vägangivelser, för att åka till den med Maputo hopvuxna grannstaden Matola, där de två svenska SIDA-volontärerna Elin och Ella bor. Ett av hustruns uppdrag var att hälsa på dem och intervjua dem. Den vägangivelse vi fick visade sig leda oss helt rätt:

Åk mot Matola. Sväng höger vid det andra trafikljuset efter vägtullen. Åk till nästa trafikljus och sväng vänster. Vid det stora korset är det.

Det fungerade. Inga köer alls. Vi fick en stund tillsammans med Ella och Elin och sedan åkte vi tillbaka till biskopen för kvällsmat och så småningom blev det natt den andra dagen.

Torsdagen hade vi fått veta att biskopen skulle hålla en minnesgudstjänst för Nelson Mandela, på en förfrågan från Sydafrikas ambassad. Han ville att jag skulle vara med och han bad mig vara där halv två, eftersom gudstjänsten skulle börja klockan två. Vi hade gjort upp med volontärerna att vi skulle hämta dem vilket vi gjorde, efter en stillsam förmiddag.  Men på väg ut mot Matola såg vi att en lastbil havererat i en av de mötande filerna. Det tog oss en halvtimme ut till Matola men vi insåg snabbt att det skulle ta betydligt längre tid att återvända. Efter att ha hämtat Elin och Ella åkte vi mot Maputo och snabbt blev det stopp. Särskilt kring vägtullen. Jag trodde nog att vi skulle missa minnesgudstjänsten men tänkte samtidigt att den kanske inte skulle starta exakt klockan två. Helt klart skulle jag inte hinna vara där för genomgången en halvtimme i förväg.

13.59 rundade vi hörnet på kvarteret där kyrkan ligger och när jag kom fram till kyrkan var processionen precis på väg in. Jag slängde på mig min alba och stola och hann precis kliva in på min plats. Med hjälp av biskopens teaterviskningar lyckades jag sedan be de böner som jag skulle. På engelska!

Gudstjänsten skiljde sig dramatiskt från den TV-sända minnesgudstjänsten i Sydafrika och förmodligen från alla mindre minnesgudstjänster som hållits över hela Sydafrika dessa dagar. Inga politiker eller aktivister talade. Endast biskopen. I övrigt var det psalmsång, bön och textläsningar. Allra sist, när allt var klart, tackade en av de anställda på ambassaden alla som hade kommit. Han sa några ord om Mandela men han höll sig väldigt kort.  Biskopen hade visserligen talat om Mandela men fokus låg på Guds agerande och gudstjänsten var mer en tacksägelse till Gud än ett lovprisande av Mandela. Intressant!

Här är jag tillsammans med biskopen, en korsbärare och två präster vid minnesgudstjänsten.

Efter gudstjänsten var det kaffe och sedan tog vi med Ella och Elin till en restaurang. God mat och fin utsikt över Indiska Oceanen. I god tid åkte vi sedan till biskopens lägenhet, där det firas mässa varje torsdag kväll. Denna kväll var det dessutom dop och konfirmation. Det var ett ungt par, som ska gifta sig inom kort men tydligen inte var döpta. Liksom i Svenska kyrkan räknas ju ett vuxendop även som konfirmation. Men i den anglikanska kyrkan kommer detta tydligare till uttryck, eftersom biskopen smörjer de nydöpta med olja en extra gång.

De nydöpta tar emot sina dopljus. Faddrarna står bakom.

Biskop Sengulane är med i Guiness rekordbok. Av två skäl. Han är dels den yngste person som blivit vigd till anglikansk biskop. Han var bara 30 år. Dels är han den som varit biskop i aktiv tjänst längst. Han har nu varit biskop i 37 år. Ovanligt! Nästa år går han i pension. Om vi förstår det hela rätt delas Lebombo-stiftet då i flera mindre stift. Stiftet omfattar en yta större än Sverige. Det finns bara två anglikanska stift i Moçambique: Nyassa och Lebombo.

Efter att ha skjutsat hem ungdomarna åkte vi till Hoyo Hoyo och det blev natt den tredje dagen.

Fredag morgon åkte vi iväg på nästa utfärd. Mot Masiene och stiftets katedral. Inte så långt. Runt 25 mil. Det tog lite tid för trafiken var livlig. Några gånger blev vi stoppade av poliser men när de såg min prästskjorta blev de genast mycket vänligt sinade och vi hade inga problem. Efter att ha tankat och ätit lite lätt lunch i Xai-Xai kom vi fram till stiftets katedral, som ligger mitt ute på landsbygden. Vi såg en byggnad med en skylt med orden:

Secretaria da Catedral

Vi trodde att vi skulle träffa Padre Carlos och gick in och frågade efter honom men fick veta att han befann sig i Maputo. Någon ringde upp honom och räckte över luren till hustrun. Skulle vi kanske kunna åka tillbaka till Maputo och hinna ses ikväll? Nja, kanske inte! Det bestämdes att vi skulle stanna i Masiene över natten och ändå få se lite av byggnaderna: katedralen, sjukhuset, skolan och det konferenscenter, som ungdomarna i Västerås stift samlat in pengar till. Så skedde också. En vänlig person visade oss runt och vi fick även se utsikten över Indiska Oceanen några kilometer bort samt blev bjudna att dricka ur en kokosnöt, som han med van hand öppnade.

Efter en enkel men god måltid blev det en lugn kväll utan TV, Internet eller något annat som kunde distrahera. I stället läste vi en meditationstext av Ylva Eggehorn och samtalade sedan om livet, Gud och framtiden. Runt nio-tiden gick vi och la oss och såg till att moskitnäten slöt tätt under sängarna.

En kittel med varmvatten fann vi utanför badrumsdörren, när vi skulle tvätta oss på kvällen. Omsorg!

Efter frukost påföljande dag åkte vi tillbaka till Maputo och försökte via SMS få kontakt med Carlos, vilket inte gick så bra. Så vi åkte tillbaka till hotellet, gick ut på stan och åt lunch och beredde oss på en lugn eftermiddag.

Denna väg leder oss både till och från Masiene. Vackert!

Då kom ett SMS från Carlos och han dök senare upp med sin fru på hotellet för en pratstund. Allt ordnar sig till slut!

Ikväll ska vi äta kvällsmat hos biskopen och imorgon bär det av till Namaacha vid gränsen mot Swaziland. Där blir det kyrkoinvigning, högmässa och bröllop. (Dop, konfirmation och minnesgudstjänst har vi ju redan varit med om!) Efter den gudstjänsten åker vi genom Swaziland tillbaka till Sydafrika och Pietermaritzburg, för att smälta alla intryck.