I måndags var det ju Världsaidsdagen. Mycket märkligt var det på kvällen. Kristina och jag läser ur Psaltaren. Vi ber Completorium. D v s aftonbön enligt det som kallas 'tidegärd'. Vi läser växelvis. Vi hade kommit till psalm 38 och följande verser tog verkligen tag i oss:
Höfterna brinner av smärta,
ingenting är helt i min kropp.
Jag är kraftlös och krossad,
jag skriker ut mitt hjärtas jämmer.
Herre, du känner min längtan,
mina suckar når fram till dig.
Mitt hjärta bultar, mina krafter sviker,
mina ögons ljus har slocknat.
Mina vänner och grannar skyr min plåga,
mina närmaste håller sig borta.
Särskilt den sista versen beskriver ju hur människor som lever med HIV och AIDS har det. När vi hade öppet hus i Nikodemussalen under eftermiddagen visade vi en film, som heter 'När AIDS kom till Sverige'. I ett inslag på rapport från mitten av 80-talet berättas om hur en läkare, på fullt allvar, föreslog att alla HIV-smittade skulle få en tatutering på armen, där det framgick att de hade viruset. Nu blev det ju inte så. Men fortfarande är det så att de som bär på HIV inte kan tala öppet om det.
Vilken sjukdom syftar psaltaren på? Jag vet inte! Men många människor som lider får uppleva detta. Avståndstagande och förnekelse. Inte bara HIV-positiva. Varför gör vi detta mot varandra? Varför kan vi inte bara acceptera varandra? Alla bär vi ju på sådant som är svårt och plågsamt.
No comments:
Post a Comment