Train accident in Pretoria

Right now I sit together with my wife and draw up a Field Security Plan. This is something our employer, Church of Sweden, expects from every employee abroad. We were just busy writing and reflecting about Traffic, when I got a message from the eldest daughter about a train accident in Pretoria. (I am not constantly connected to internet).

In our plan we just wrote:

We will probably not use other means of transport, like trains, local buses, taxis or motorbikes.

From before we know that trains are rather unsafe. Reading the Mail and Guardian I get the information that one of the train drivers is critically injured. We pray that his life can be saved but also thank God that no one got killed.

For us this stresses the fact that it always is a good thing to reflect on safety and security in advance. By writhing our plan, we are forced to just that. We are also thankful that we got the opportunity of taking part in the safety and security training at Folke Bernadotte Academy late last year. It helps us a lot.

Nytt parti i Sydafrika – igen?

Det diskuteras i Sydafrika om aktivisten och akademikern, Dr Mamphela Ramphele, är på gång att starta ett nytt parti. Nätupplagan av Business Day Live citerar henne, när hon aningen vagt har sagt:

I would like to place it on record that I have been having conversations with South Africans from all walks of life about the state of democracy in South Africa, canvassing their views about ways in which South Africans can work together to tackle our pressing social, economic and political challenges.

Mamphela Ramphele blir i så fall ingen dussinpolitiker i Sydafrika. Hon har bland annat varit rektor (Vice Chancellor) för det anrika University of Cape Town (UCT) och en av fyra Managing Directors för Världsbanken. Hon var tillsammans med Steve Biko, som var hennes partner, en av förgrundsgestalterna i Black Consiousness rörelsen (BCM) i Sydafrika på 1970 och 1980-talen. Hon satt i husarrest mellan 1977 och 1984. Med Steve Biko hade Ramphele två barn. Biko avled i polisarrest under uppmärksammade former den 12 september 1977. Då hade han transporterats naken i en Land Rover med handbojor, drygt 100 mil, trots att han var skadad.

Steve Biko, som är en av de mest uppmärksammade frihetskämparna i Sydafrika, var uttalat kritisk mot ANC. Så även Ramphele. Hon är en i raden av många andra. Nämnas kan Robert Mangaliso Sobukwe, som grundade Panafricanist Congress. (PAC) När det begav sig en mäktig organisation i Sydafrika, som bland annat organiserade protestmarschen i Sharpeville, där polisen den 21mars 1960 sköt ner 69 personer. (Vissa källor säger 67 andra betydligt mer än 70). I dagens Sydafrika har paralleller dragits till dödsskjutningarna i Marikana. PAC är i dag ett ganska obetydligt riksdagsparti.

En annan uppmärksammad utbrytning ur ANC gjorde Bantu Holomisa 1997 och bildade United Democratic Movement. (UDM). Det är också ett att de mindre partierna i Sydafrikas parlament.

För några år sedan bildades ytterligare ett utbrytarparti: Congress of the People (COPE) av bland andra Mosiuoa Lekota och Mbhazima Shilowa. Då såg det ut att påverka ANC i grunden men är även det ett av parlamentets mindre partier. Jag bloggade rätt mycket om detta för några år sedan.

Det största oppostionspartiet, Democratic Aliance (DA), som leds av Helen Zille, sägs enligt sydafrikansk media vara ointresserade av samarbete med Mamphela. Vilket kanske inte är så förvånande. Sägas i sammanhanget ska väl att DA på intet sätt är ett utbrytarparti ur ANC. Deras rötter finns i den vita oppositionen mot apartheid, så partiet har ett slags moraliskt momentum.

Politiska analyser jag tagit del av menar också att Mamphela Rampheles framtoning är för akademisk för att kunna dra till sig de stora massorna. Det återstår att se.

African National Congress (ANC) firade förra året sitt 100-årsjubileum. Nuvarande presidenten, Jacob Zuma, stärkte sitt grepp om partiet vid konferensen i Mangaung i slutet av 2012. Men det finns grundläggande kritik från många håll över hans sätt att leda nationen. Det som sticker mest ut är kanske just nu det som kallas Nkandla-Gate. Zuma har som bekant mer än en hustru och det sägs enligt the Citizen att han bygger upp sin egen hemby i KwaNxamalala med allmänna medel i storleksordningen ZAR 250 000 000. (SEK 190 000 000). Till det kan naturligtvis läggas kostnaderna för alla olika sydafrikanska kungahus. Enligt Dagens Industri (DI) häromdagen, kostar Zuluernas kung, Goodwill Zwelethini, minst 42 miljoner. (Osäkert om det är ZAR eller SEK). DI menar att alla kungar totalt sett kostar Sydafrika en halv miljard kronor. Det är mycket pengar. Sveriges statschef uppbär ett apanage, som år 2011 (enligt hovstaterna) uppgick till SEK 62 300 000.

Det vore mycket bra om ANC fick en stark opposition och en person likt Mamphela Ramphele kunde säkert vara en tänkbar person att leda denna opposition. Att inte Rapmphele och Zille samarbetar just nu behöver inte betyda att de inte gör det i framtiden. Tvärtom kan det nog vara ett plus för Ramphele att Zille är kritisk. DA betraktas fortfarande av de flesta som ett parti för de vita även om det finns många svarta med höga positioner i DA. Vad Sydafrika däremot inte behöver är ytterligare ett litet, obetydligt parti i parlmamentet, så jag hoppas att Ramphele vet vad hon gör.

Det ska, som alltid, bli intressant att följa utvecklingen i Sydafrika. Denna gång på plats.

Jacques Tati, typ

För manga år sedan såg jag en film av Jacques Tati. Jag tror den heter: Play Time. En man som kommer in i en modern byggnad och irrar runt i en massa märkliga miljöer. Kanske har ni sett den.

Idag var vi på Department of Home Affiairs och avdelningen för arbetstillstånd var öppen. Vi gick ändå först till den kassa, som alla går till, där man får sin kölapp. Vi fick nummer 4004. Det bådade gott. Det var nu femte besöket för min del och jag har förstått att man varje morgon börjar på 4001. Vi blev anvisade att gå en trappa upp, vilket vi redan visste att vi skulle göra. När vi kom in i rätt rum fanns en person närvarande. Det var kvinnan bakom disken. Counter 15. Vi satte oss ner och väntade. Enligt den stora bildskärmen på väggen betjänades nummer 4001. OK, tänkte vi. Men var är nummer 4001? Och var är 4002 och 4003? Så jag sa till damen bakom disken:

Vi har nummer 4004.

Hon sa ingenting men tryckte på en knapp. En röst deklarerade i en högtalare:

Number 4002. Please go to counter 15.

Vi väntade. Damen bakom disken och vi. Nytt knapptryck. Ny röst och nytt meddelande på skärmen:

Number 4003. Please go to counter 15.

Väntan! Hustrun gav ifrån sig en teaterviskning:

Skratta inte!

När rösten för tredje gången talade och nämnde vårt nummer gick vi fram. Vi fick lämna ifrån oss våra dokument. Det tog en del tid i anspråk att gå igenom vår ansenliga bunt och dessutom göra det för både hustrun och mig. Sedan betalning och så ny väntan på ett kvitto, som någon annan i ett angränsande rum producerade.

Under tiden talade vi lågmält med varandra och konstaterade att det förmodligen är lika surrealistiskt för människor som kommer till Europa och Sverige, för att söka olika former av uppehållstillstånd. De kanske inte associerar till Jacques Tati men kanske till något annat, för dem mer näraliggande.

När vi satt och väntade på våra kvitton dunsade en man in och deklarerade med glad stämma: Här var det knökafullt! (Vilket det ju inte alls var!) Mannen visade sig vara någon form av immigration officer. Förmodligen, tror vi, en privat invandrarkonsult. Så småningom kom det in ett par, som förmodligen var nygifta, där den ena var sydafrikan och den andra inte. Mannens uppgift var att hjälpa dem genom processen. Mot betalning, kan vi förmoda. Han var helt klart av indisk härkomst men talade både engelska och isiZulu med damen bakom disken. Och lyckades charma henne, vad vi förstod.

För oss är det nyttigt att vara på besök i denna del av verkligheten. Visst har vi ett antal gånger i Sverige på olika sätt försökt stötta människor som antingen just kommit till vårt land eller just blivit avvisade. Självklart har det för många varit betydligt värre – ja närmast ojämförligt – men vi får ändå en liten inblick i hur det känns att vara ifrågasatt och inte självklart välkommen.

Vi vet att frågan diskuteras livligt i Sverige. Kanske skulle invandringen vara helt fri i vår värld? Ja, varför inte? Lyckas verkligen de olika nationalstaternas lagstiftningar stänga ”rätt personer” ute? Eller är det så att de som har gott uppsåt eller verkliga skäl att söka tillflykt i ett annat land stoppas, medan de med mindre gott uppsåt ändå tar sig in på ett eller annat sätt. Frågan är inte helt tagen ur luften.

Det är trots detta ändå så att vi väljer att gå igenom denna process. Vi vet inte helt säkert hur tidsplanen ser ut. Inte heller med självklarhet hur resultatet blir. Men nu har vi i alla fall en fot inne. Eller åtminstone en fot i dörrspringan.

Måndag

Vissa saker går framåt. Andra bakåt. Eller står still. Som livet är. Dagen började med att vi steg upp före sju, för att åka på morgonbön på Lutheran Theologial Institute (LTI). Har inte koll på om det börjar 7.20 eller 7.30 så vi bestämde oss för att vara där 7.20 men det blev inte så ändå. Åtminstone inte för hustrun. Vid sju ringde rörmokaren och ville komma tidigt. Jag åkte på morgonbönen – som började 7.30 eftersom universitetet inte dragit igång ännu. När deras termin börjar, flyttas morgonbönen till 7.20 eller möjligen 7.15 – vi får se! Idag var det en annan lärare som predikade: Eric Modisane, lärare i nytestamentlig teologi. Han läste från Matteusevangeliets fjärde kapitel och talade över temat: Suffering the consequences. Exemplen var Johannes Döparen, som miste sin frihet och senare även livet. Jesus själv, som fick lämna sitt hem och sin familj samt lärjungarna, som lämnade sitt arbete, för att följa Jesus.

Företaget ”Sebedeus och söner” drabbades hårt!

Jag förstår att detta är en förberedelse för studenterna, som väljer prästyrket. Det är ingen dans på rosor och lönen är låg.

Vid 10 hade jag ett möte med dekanus Prof. Jannie Smit och en av lärarna, Dr Simanga Kumalo. Det var mycket givande och det kändes bra att dekanus uttryckte glädje över att ha mig där. Ännu är inte alla byråkratiska beslut tagna, så jag kommer att vara på universitetet mer inofficiellt. Men jag kan vara där och delta i möten och planeringar och får på så sätt en bra introduktion.

När jag skulle få därifrån stötte jag ihop med en av professorerna, som jag träffat ett flertal tillfällen: Beverly Haddad. Hon är också präst i Anglikanska katedralen. Vi såg henne som hastigast igår. (Vi gick i mässan kl 10.30. Då hade Beverly redan haft mässan kl 7 och predikat på den kl 8.30. Hårt tryck i den anglikanska katedralen. Eller rättare sagt katedralerna. Det är ju både en ny och en gammal.) Beverly frågade i alla fall om jag ville vara med på ett möte, som skulle hållas. Jag tackade så klart ja och fick träffa 10 av lärarna. Spännande! Mötet avhandlade upplägget av två olika program: Honours (Magister) och Masters. Det var enormt informativt att få ta del av hur kurserna är upplagda, få insikt om vem som ansvarar för vad och även lyssna till ingående diskussioner kring exempelvis hur man ska tänka kring förhållandet mellan ”theoretical framework” och ”methodology”. En diskussion som förs vid varje universitet. Fast på olika sätt. Jag kom hem två timmar senare än beräknat men fylld av nya intryck och med en känsla av tillhörighet och delaktighet.

Väl hemma var det fullt av hantverkare, städpersonal, trädgårdsservice mm. Huset vi bor i är lite slitet, så det är mycket som ska åtgärdas. Denna måndag mer än annars. Dessutom ringde hyrbilsfirman och meddelade att de skulle hämta vår bil och lämna en annan. Den vi hade skulle in på service. När detta skett åkte vi äntligen till Department of Home Affairs. Idag skulle vi äntligen lämna in våra ansökningar om arbetstillstånd. (Vi hade varit där i lördags men fick då veta att avdelningen för arbetstillstånd var stängd.) När vi kom dit halv fyra idag, fick vi veta att avdelningen för arbetstillstånd hade stängt klockan tre. Ridå! Men imorgon ska handlingarna lämnas in. Planen är att vara där kl 8 på morgonen.

Men det känns ändå som vi bit för bit gör oss hemmastadda. Vi var hembjudna igår eftermiddag till en familj och det är ju oerhört fint såhär i början. När vi sitter vid matbordet händer det som inte så ofta händer i Sverige. Jag får erbjudandet att be bordsbön. En fin gest, som jag tror jag ska ta med mig hem till Sverige om några år. Skulle någon överväga att besöka oss härnere, kan det hända att just detta kommer att inträffa. Så var beredd!

Ludde trivs i sitt mödernesland

En mycket kort bloggpost beskriver nu några av våra landvinningar i vår nya hemstad.

- Vi har gått med i det gym, som vi var med i då vi bodde i Bloemfontein mellan 2002 och 2006: Virgin Active.

- TV-uppkoppling med de kanaler som är gratis. Bl a Al Jazeera.

- En student till har flyttat in i gårdshuset: MT, som är god vän till Malibongwe.

- Vi har fått fast internetuppkoppling i vårt hus.

- Vår hund har fått en ny boll. Det visade sig att en basketboll är bättre att leka med. Den kan han inte bita i och alltså går den inte sönder. Via youtube går det att beskåda hans bollkonster. Klicka här.

Morgonbön här och där

Att få delta i någon form av gemensam andakt vid dagens början är ett privilegium. Det fungerar så klart bäst i kloster och kommuniteter, där dagens schema är uppbyggt kring bön och arbete. Men det går att etablera ett regelbundet böneliv på annat sätt.

Under min uppväxt bad vi ofta Martin Luthers morgonbön vid frukosten. Jag tror inte att vi gjorde det på vardagarna men jag minns att vi bad den ibland. Under skoltiden förekom morgonbön, både i klassrummet och ibland i aulan. Mer och mer sparsamt med åren, förstås. Förutom på gymnasiet, Fjellstedtska skolan, där varje dag inleddes med morgonbön. När jag sedan blev student förekom inte så mycket organiserad morgonbön. Däremot deltog jag nästan dagligen i middagsbön i Uppsala domkyrka. Under mitt år som volontär i Sydafrika, däremot, hade vi daglig morgonbön på the Lutheran Youth Centre i Athlone, Kapstaden. Under resten av mina teologistudier var det dåligt med gemensam morgonbön. Sista året var jag sakristan på en av morgonmässorna på S:t Ansgar. Den leddes av Prof. Lars Hartman och ibland var det bara vi två. Det var fint ändå!

Första prästtjänsten hade jag i Bastuträsk. Kanske hade jag en önskan att samla församlingsbor i kyrkan till morgonbön men av detta blev intet. I Aneby däremot, tog en av de anställda initiativ till morgonbön två gånger i veckan - måndag och fredag - och det fungerade tidvis mycket bra.

När vi sedan flyttade till Bloemfontein började vi delta i den anglikanska morgonmässan i katedralen på onsdagarna. Det blev fyra år av djup gemenskap, som vi minns med glädje.

När jag blev präst i Kalmar kunde jag gå in i en fungerande morgonbönsgemenskap. Den har burit mig under åren och är nog den starkaste, bäst fungerande jag varit del av. Trots att jag inte är där fysiskt längre, vet jag att jag är med och när klockan är 9.30 här i Pietermaritzburg, som den är nu, tänker jag att nu samlas de och ber i Birgittakyrkan. Jag kan vara med, för bönens gemenskap har inga gränser.

Därför blir det inte desto mindre viktigt att söka en gemenskap i Pietermaritzburg. Idag åkte jag alltså till Lutheran Theological Institute (LTI) där det är morgonbön varje morgon kl 7.30 under terminerna. När jag kom kvart över sju var det ingen där men sedan kom någon, som jag kände igen: Pontso. Om honom har jag skrivit förut. Igenkännandets glädje. Sedan trillade det in ett femtiotal. Morgonbönen tog en halvtimme och innehöll en rejäl predikan, som hölls av en av lärarna, Sipho Mtetwa. Budskapet var klart: Det är en utmaning att vara lärjunge. Exempel togs från kyrkans tidiga historia: Justinus martyren och från förra århundradet: Bonhoeffer. Säkert fanns det också en tanke att inskärpa hos studenterna att nu börjar en ny termin med hårt arbete. För mig blev det en tankeställare inför mina egna utmaningar.

Morgonbönsgemenskap. Gränslös. Gott.

The Cathedral and gender

This second Sunday after Epiphany, we attended Church in the Anglican Cathedral in Pietermaritburg. Or should I write, in one of the two Cathedrals. There is one old, St. Peter’s, if I remember correctly, which is quite small and one modern, the Cathedral of the Holy Nativity, with possible 1 000 seats. (I did not count!)

It’s a round church made of bricks and concrete. I wouldn’t describe it as a beautiful church but on the other hand there is nothing ugly to it. Rather functional, I would say. We attended the second service, starting on time at 8.30 am. A typical Anglican procession with incense, the cross, candles, a choir, lay ministers, deacons and the presiding priest at the end. Beautiful and also with a message that many people are needed when the people of God gathers to celebrate Sunday.

The presiding priest, Rev. Tobias P’Onek, is from Uganda, we learnt afterwards. He is married to a South African and moved to South Africa nine years ago. As always in the Anglican liturgy, others were more active in the liturgy. One of them was a Deacon, Dr. Makhosi Nzimande, who preached this Sunday. She holds a Ph D from Texas and has taught theology for many years at University of Zululand, which is another University in the Province. The sermon was excellent! Starting with a reflection about the Church Calendar, she put the preaching text in its right liturgical context, together with the coming of the magi on Epiphany and the Baptism of Jesus, last Sunday. Today we heard the Gospel about Jesus making wine out of water and the preacher took that as a picture of God using our humanity (water) and turning it into something divine (wine). But then we need to be prepared for this change. Or rather this transformation! She spoke about us being agents of transformation and that we need to be prepared to leave our comfort zones. This is a message we often hear in South Africa. I believe that it is needed. Not only in South Africa, by the way.

When preparing the gifts, the presiding priest happened to spill some of the wine onto the bread. Not a big problem, but after the service he apologized for doing that. Some of the communicants had received wafers, which were a bit soft from the wine. He wanted to acknowledge that he had made that mistake and nobody else.

I would like to emphasize those two details: a humble, male priest, who admits his mistakes in front of the congregation and a female deacon, who delivers a strong and powerful sermon. The reason for writing this is having read two blog posts today.

The first is written in Swedish and the other in English. One of them by the Very Rev., Dr. Dag Sandahl, Nord Öland Parish, who writes about the forthcoming election of a new Archbishop in Church of Sweden. The focus is one the gender of the candidates (although the whole process has not really started yet). Dag is known to be critical about the way Church of Sweden has treated those, who do not accept women priests. His wife is an ordained priest in the Church of Sweden, though, so maybe he is not actually against women in the clergy. I really don’t know! Anyhow, in this blog post he writes more with satire than anything else. (Which he usually does!) He writes in the end that he is somewhat a functional atheist, when it comes to electing a bishop nowadays. His point being, I guess, that God is not allowed to be part of the process. One can of course ask, how Dag would know that. But let's leave at that.

The other blog post is written by the Extra Ordinary Professor, Rev. Hans S A Engdahl, University of Western Cape. He is discussing the male dominance in Church and Society and argues that there is a need for a levelled field when it comes to appointing people for leadership positions. Men and women need to be treated with fair ground rules, the same for all. Hans has seen something else coming in, saying that

… an altogether different category or rule has been allowed to play a role. What it amounts to when it comes to ensure that women get into leadership positions is simply a decision to favour women before men. It must be made clear that we are talking about two different systems here. One is about ground rules that must be the same for all, while the other is outright in favour of the one side, against the other. In line with this is to bring in quotas, for example making sure that we have an equal number of women and men.

Then he continues to compare this with the system of Affirmative action in South Africa, and describes it as a mechanism put in place

… in order to help blacks entering those parts of society that previously had been the sole privilege of whites.

Hans is critical about the fact that this mechanism still is in place, 18 years after 1994. But he also admits that it has served a purpose. Just like he admits, quoting the late Professor Per Frostin, Lund’s University, having said already in the late 1980s that

… systematic theology is still the domain of white, male theologians, and it is not just because the others are not good enough, because they are, but we have a culture that makes it difficult for the others to come in.

I am glad that this quote came. I started to get the feeling that Hans was arguing along some other lines. The whole matter is tricky, though. I definitely agree with Hans, that gender cannot be the first qualification to be taken into account when you appoint people to different positions in Church and Society. Just like ethnicity or racial identity likewise cannot be the only parameter. But on the other hand you have to bear in mind exactly what Per Frostin is pointing at. “The Other” is sometimes not allowed to take part.

I have asked the question before, together with Dr Fulata Moyo:

Who is missing at the table?

Hans is ending his blog post with some examples, from different continents, of female theologians who really show that they are there for the sole reason of quality and ability.

Today’s Church Service was held in a context where gender was not an issue. The people around the altar interacted in a wonderful way, seemingly with no regard to gender, ethnicity, age or anything else that could have taken the focus away from the central things. We were very happy to be part of this fellowship.

Lastly I need to mention the Rector of our local, Anglican Parish, The Archdeacon, Rev. Bellina L Mangena. She is on sick leave, and therefore had an opportunity to attend the same service as we. She came to us after the service and volunteered to be our host at the tea afterwards. We are very happy to have met her and we feel that we want to get to know her even more.

Prayer for Afrika, by Bishop Trevor Huddleston, Community of the Resurrection, a famous Anglican priest in Sophiatown, who fought against apartheid in the 1950s.