Som en gummiboll kommer jag tillbaks till dig

I morse åkte jag hemifrån vid 10-tiden. Utrustad med skidor, stavar, sportdryck och annat. Målet var skidspåren i Storvreta och målsättningen 30 km. Ett antal timmar senare åkte jag hemåt och hade uppnått min målsättning. Det tog mer än tre timmar men mindre än fyra. Jag är nöjd!

Jag åker längre och längre sträckor i min uppladdning för Vasaåket. Det är råd jag fått. Efter en eller två mil kanske allt känns bra. Men hur känns det efter tre? Det vet jag nu. Bra kunskap att ha. Exempelvis måste jag nog ha något tjockare vantar. De första milen fungerade bra. Men sista kilometrarna började jag dock frysa om fingrarna och det är förstås inte bra. Det blir till att botanisera på vindskontoret. Jag tror att det ligger skidvantar där.

Ben och armar mår bra. Efter den teknikträning jag fick i torsdags tar jag nu längre tag i diagonalåkningen. Följer med rörelsen i stavarna, så att det liksom blir en pendelrörelse. Det innebär att jag utnyttjar tyngdlagen och så går det åt mindre energi. För samtidigt som arm och stav pendlar bakåt, så åker den motstående skidan framåt ytterligare något lite. Lysande!

När jag kom hem var jag ganska trött. Frågorna hopade sig. Ska jag orka nio mil om jag är trött redan efter tre?

Nu har det gått någon timme och känslan är en annan. De tolkas bäst genom M. A. Numminens episka sång om gummibollen.

Vilken vän

Efter min förra bloggpost hörde William av sig. Vi är andrabaskollegor i Fyris Kammarkör. William är en mycket vänlig person. Dessutom ohyggligt trevlig och begåvad. Bland annat är han van Vasaloppsåkare. Har han åkt 15 gånger, kanske. Eller mer?

Han hörde alltså av sig.

Jag ska lära Dig allt jag kan!

Nåväl, det går väl ganska fort, hade Bagheera svarat. Men i mitt fall är väl snarare om jag kan lära mig allt William kan lära ut?

Idag åkte vi i alla fall till spåren i Storvreta och ägnade en dryg timme åt att åka cirka 7,5 km i maklig takt och öva på de fem olika växlarna. Så många bra tips jag fick. Nu har jag något att träna efter de tre veckor som är kvar.

Jag är ju bäst på diagonalåkning. Det tyckte också William. När jag berättade om min barndoms hjälte, Sven-Åke Lundbäck, hade William mycket att berätta om just honom. Jag minns hans envetna diagonalåkning. Jag var tolv år och han vann OS-guld på 15 km i Sapporo i Japan.

William kunde berätta att det i år är precis 40 år sedan han vann just Vasaloppet efter sitt legendariska ryck i den backe som sedan dess kallas

Lundbäcksbackarna

Det finns en helt underbar intervju med honom på Vasaloppets webbplats. Länken kommer här. Det var enda gången han ställde upp i Vasaloppet och han vann. Sedan slutade han tävla. Det var klart. Mäktigt.

Enligt filmen är han tillsammans med Sixten Jernberg den ende skidåkaren, som vunnit OS-guld, VM-guld och Vasaloppet. Jag undrar om det stämmer. Kanske finns det någon kvinna, som också gjort det.

Nåväl, för mig handlar det om att ta mig de 90 kilometerna från Sälen till Mora och efter dagens teknikpass med William känner jag mig något mer hoppfull.

Uppladdning

Som jag möjligen redan skrivit har jag fått en start i Vasaloppet i 60-årspresent. Det hade jag önskat mig. Sedan någon vecka före jul pågår nu träning och uppladdning. Vissa dagar betraktar jag beslutet att försöka åka de 90 kilometrarna mellan Sälen och Mora som ett klokt beslut. Andra dagar undrar jag vad jag gett mig in på. Idag är en sådan dag.

Jag har precis kommit hem från min femte skidtur. Först åkte jag 4 km, sedan 18. Därefter 10 km och gången därpå 21. Idag blev det 24. Summa är alltså 77 km. Fördelat på fem tillfällen. Jag har inte ens kommit till Eldris. Ska jag verkligen fixa 90 kilometer vid ett enda tillfälle?

Idag har jag i alla fall druckit ordentligt. Vid ett tillfälle låg vätskan i bilen och det spår jag då fastnade för var en bra bit därifrån. Då drack jag efteråt. Ingen bra idé. Nu har jag skaffat ett vätskebälte och druckit var tredje kilometer. Men det jag inte var förberedd på var kylan. Jag tror att det går åt mer energi när det är kallt. Och det är runt 10 minusgrader idag, så det frestar på. Jag växte ju upp i norra Sverige. Hur orkade jag åka skidor i Långträsk under mellanstadiet, när det kunde vara både 20 och 30 minusgrader. Men minns jag rätt åkte jag aldrig så långa sträckor. Ofta var det nog bara 2,5 km.

Vid ett tillfälle var jag uttagen i skollaget för att tävla i Lillpite. Det var en skräckupplevelse. På tävlingsdagen bröt jag av min ena stav för att slippa delta men min lärare hade extra stavar med sig. Snopet! Jag tror att jag blev sist i loppet. När en av Lillpites fruktade 11-åringar kom bakom mig, klev jag, i ren rädsla för att bli omkullåkt, ut ur spåret säkert hundra meter för tidigt. Han hade inte ens hunnit ropa ”Ur spår”. Jag minns att de skojade om mig i målområdet, när jag sent omsider kom i mål.

Just detta med den avbrutna staven får mig att tänka på dagens bibelläsning enligt Svenska Bibelsällskapets bibelläsningsplan. Jesus instruerar lärjungarna vad de får ta med sig när han sänder ut dem. Det står att läsa i Markusevangeliet 6:8 och först kommer Bibel 2000, därefter pilotöversättningen. 

Och han sade åt dem att inte ta med sig något mer på vägen än en stav, inget bröd, ingen påse och inga pengar i bältet. 

Han sa åt dem att inte ta med sig något annat på vägen än en stav, inget bröd, ingen säck och inte ens ett kopparmynt i bältet.

Översättningarna är ense. Endast en stav. Jag kanske hade koll på detta redan som mellanstadieelev. Men idag var jag glad för två stavar.

Det finns fem växlar för en längdskidåkare, läser jag på en blogg.

Saxning, som används i branta uppförsbackar.

Diagonalåkning. I lätt uppförslut. Den kan jag.

Stakning med frånskjut. Om det går för lätt att diagonalåka.

Stakning. När det är plan mark eller nerför.

Utförsåkning. I nedförsbackar.

Jag behöver öva på stakningen. Den bygger nog också på att man har hyfsat glid. Jag är osäker på hur det är med mitt glid. Kanske får jag skaffa ett gammalt strykjärn och lite paraffin. Vallning är en hel vetenskap.

Nåväl. Boende är bokat – hos en god vän i Mora, vars far är vallningsexpert. Kan man ha det bättre? Datum är bestämt och en start i det som i år kallas Vasaåket är också bokad.

Om Du läst såhär långt får Du gärna peppa mig vid tillfälle. Min 60-åriga kropp står inte just idag för särskilt mycket pepp, så jag lär behöva kompensation från annat håll. Jag vill på denna punkt tacka för alla glada tillrop jag redan fått del av från olika håll. Mer sådant, tack!

Sammantaget är jag dock väldigt tacksam. Det är vinter. Det finns snö. Jag har skidutrustning som fungerar och jag tror att jag ska klara av det. Målbilden är förstås hustrun och kanske någon mer som möter mig i Mora och hejar fram mig de sista metrarna. Då kommer all träningsvärk och trötthet vara som bortblåst.

Solen sken underbart idag. Större delen av spåren går dock
i skogen men så fantastiskt vackert det var i gläntorna. 

Europa – en fästing

Egentligen heter det Fästning Europa och var ett begrepp som användes under andra världskriget. På senare tid har det kommit att användas för att beskriva ett alltmer slutet Europa, som inte tar emot flyktingar på samma sätt som förut.

Men Fästing Europa. Vad får jag det ifrån? Jo, jag köpte en bok av Jayne Svenungsson i Bibelbutiken. Den heter

Den profetiska rösten. Om teologins otidsenliga uppdrag.

Det är i själva verket den föreläsning hon höll vid mottagandet av Per Beskows pris den 5 maj 2014. På sidan 5 skriver hon om ett alltmer slutet Europa men det måste ha smugit sig in ett stavfel, för det står faktiskt fästing Europa.

När jag mediterar över det är det ju inte helt fel. Idag pågår en diskussion om svenskt bistånd. Vissa anser att det borde sänkas. Men verkligheten är den att det går större penningströmmar från södra halvklotet till Europa än tvärtom. Så på sätt och vis kan en materiellt sett rik världsdel som Europa betraktas också som en fästing. Som livnär sig på en annan varelse.

Jayne Svenungsson skriver om Marx och Derrida utifrån en Derridas bok: Marx spöken. Både Derrida och Marx hade judiska rötter. Derrida menar att det finns en profetisk röst hos Marx, som Svenungsson sedan gräver vidare i. Hon hamnar hos profeterna Jeremia och Jesaja. Men där hajar jag till, när hon skriver att det profetiska kallet utgör …

… den kritiska rösten som inifrån det rådande systemet visar på dess brister i namn av en rättvisa som inte låter sig inskränkas till systemet ifråga.

I mitt eget avhandlingsarbete, som handlade om den profetiska rösten hos Sydafrikas Kristna Råd, SACC, utgick jag från en tankefigur att de gammaltestamentliga profeterna antingen stod utanför systemet, som t ex Mose, eller inuti, som exempelvis Natan. Har inte Jayne Svenungsson läst Walter Brueggemann, tänkte jag. För det är från honom jag fått den idén. Men det hade hon, för han citeras på sidan efter. Men inte just om detta. 

Det var i alla fall uppiggande att läsa denna tunna bok, som endast består av 24 sidor. Jag saknar en utblick till Sydafrika, när hon skriver om sina upplevelser av den tid som präglades så starkt av Berlinmurens fall. Samtidigt som die Wende sker ju en annan vändning i just Sydafrika.

Utmanad blir jag också av hennes önskan att återerövra det teologiska språket. Hon verkar mena att våra ord är en viktig del av den profetiska rösten. Det är viktigt att lyfta fram, när många skapar en dikotomi mellan ord och handling, som om det ena är bättre. Poängen är väl att båda behövs men måste stämma överens.

På sista sidan skriver Jayne Svenungsson om den teologiska insikten ”att Guds rättvisa alltid överskrider mänskliga ordningar”:

Kanske är det just här vi finner den viktigaste insikten i det över två tusen år gamla arv som profeterna lämnat efter sig. Att det finns en högre rättvisa i vars namn människans frihet kan hävdas gentemot det som söker förminska eller förtingliga henne; att historien i varje ögonblick är redo att ställas till doms inför en instans som inte kan reduceras till historien själv.

Jag skulle tillägga att det också – och nu i än högre grad – gäller hela skapelsens frihet. För människan beter sig sedan lång tid som en fästing i förhållande till den planet som hon borde ta hand om.

Petrus hustru – en ny bekantskap

När jag förberedde morgondagens predikan dök hon upp. Petrus hustru. Det är såklart upprörande att Petrus har tre olika namn i Nya testamentet. Först Simon och sedan Petrus, som på hebreiska är Kefas. Klippa. Men att hans hustru inte har något namn. 

Vi förstår att hon finns, eftersom Jesus botar Petrus svärmor enligt exempelvis Matteus 8. Skälet till att vi stötte ihop var alltså min predikoförberedelse över morgondagens evangelietext från Matteus 8:5-13, för i stycket efteråt sker helandet av Petrus svärmor. 

Självklart har jag länge varit medveten om att hon fanns. Den kvinna som var gift med Petrus. Men inte så mycket mer. Nu såg jag i en notis i den predikokommentar jag använde, att hon även förekommer på ett annat ställe i Nya testamentet. Jag konsulterade Tord Fornbergs kommentar till Matteusevangeliet och där stod det mer om henne. Jag hade Tord som lärare i nytestamentlig exegetik på början av 1980-talet och då fick i lösblad det som sedan blev hans bok. Tord är vice ordförande i Svenska Bibelsällskapet, så vi har ofta kontakt. Men just denna notis hade jag alltså inte uppfattat.

Det är Paulus som berättar följande i Första Korintierbrevet:

Har vi inte rätt att ta med oss en troende hustru liksom de andra apostlarna och Herrens bröder och Kefas? (1 Kor 9:5).

Jag läser vidare i Kärnbibeln, som har en faktaruta om Petrus och noterar:

Han var gift och hans hustru följde med på hans resor, se 1 Kor 9:5.

Detta nämns även på en informativ sida som heter Allt om Bibeln. Tänk att det tog mig 60 år att upptäcka denna intressanta detalj. Petrus, som sägs vara den förste biskopen i Rom och nummer ett i raden av påvar i Rom, hade med sig sin fru på sina missionsresor. Vem var hon? Vad sa hon? Vad gjorde hon? Vem tog hand om barnen, när båda föräldrarna var ute och reste? Frågorna hopar sig!

Jag konsulterar boken Bibelns kvinnor, som skrivits av Charlotte Frycklund. Den finns att köpa i Bibelbutiken. Jag tror att hon också missat denna detalj eller hoppat över den. Petrus hustru tror jag inte har ett eget kapitel. Inte vad jag kan se i alla fall. Det har däremot Petrus svärmor. Och i den texten dyker Petrus hustru upp och Charlotte frågar:

Träffades inte din dotter och Simon i det här köket … Där tändes en glimt i din dotters öga, en glimt du kände igen och så blev Simon en vanligt förekommande besökare i hemmet … (sid 195).

Men ser jag rätt för inte Charlotte någon poäng av att hon också var med på resor med sin man. Det vore spännande att veta om det finns någon som forskat kring vem hon var.

Bortglömda av Kyrkans Tidning

I dagens nummer av Kyrkans Tidning ger biskoparna råd om hur vi firar gudstjänst under pandemin. Det handlar om vilka rekommendationer de ger angående hur gudstjänst bör firas, om gudstjänster ska sändas live eller vara inspelade och om hur nattvarden ska förvaltas under pandemin.

Det går fort att upptäcka att det finns olika uppfattningar och att flera av biskoparna dessutom låter kyrkoherdarna besluta lokalt. Min bloggpost handlar inte om huruvida detta är bra eller dåligt. Egentligen handlar den inte alls om biskoparna utan om Kyrkans Tidning.

Vi bor i Uppsala och tillhör Uppsala Domkyrkoförsamling. Men vi firar för det mesta vår gudstjänst i Helga Trefaldighets kyrka och hustrun sitter även med i församlingsrådet i Helga Trefaldighets församling. Vår biskop fanns inte ens med i Kyrkans Tidnings artikel.

Dessutom är jag prästvigd och står under en biskops tillsyn. Det betyder att jag kan vända mig till min biskop när jag behöver råd och stöd. Skulle jag missköta mig får biskopen gripa in. Hur jag, som inte har församlingstjänst och inte ens är anställd av Svenska kyrkan, ska förhålla mig i pandemin, hade jag också velat att min biskop skulle ge sin syn på. Men Kyrkans tidning har glömt fråga min biskop. Är inte det konstigt?

Nu undrar kanske någon, vem jag syftar på? I artikeln intervjuas ju tretton biskopar och det finns väl endast tretton stift i Svenska kyrkan? Sant! Men det finns fjorton biskopar och den biskop jag talar om är Antje Jackelén. Hon har tillsyn över Uppsala kontrakt, där både Uppsala Domkyrkoförsamling och Helga Trefaldighets församling ingår. Eftersom jag är kyrkobokförd här står jag också under hennes tillsyn.

Det är bekymmersamt att Kyrkans Tidning inte inser detta sakförhållande. De skriver till och med på första sidan:

Alla stiftens 13 biskopar har svarat på Kyrkans Tidnings enkät.

Det finns 14 biskopar. Jag får nog vända mig direkt till Ärkebiskop, min biskop.

Sydafrika drabbas hårt

Efter sju och ett halvt år i Sydafrika är det ofrånkomligt att leva med i även detta lands kamp mot Covid -19. Sydafrika har haft betydligt hårdare restriktioner och varit i Lockdown långa perioder. Jag känner starkt för detta prövade land, som tagit sig igenom Apartheid, världens mest omfattande AIDS-pandemi och nu borttas med korruption av värsta sort, så kallad State capture. Högt uppsatta politiker – som förre preseidenten Jacob Gedleyihlekisa Zuma och nuvarande generalsekreteraren för det statsbärande partiet, ANC, Ace Magashule – har roffat åt sig enorma summor pengar, som kunde använts till fattigdomsbekämpning och byggande av en rättvis välfärd för alla.

Nu drabbas landet av en omfattande Corona-pandemi och det slår naturligtvis mycket hårt mot framför allt de fattiga. Men egentligen drabbas hög som låg. Två relativt nära vänner har ryckts bort.

Clint le Bruyns arbetade jag ihop med på University of KwaZulu-Natal 2013–2015. Han var akademiker och aktivist med ett särskilt hjärta för Palestinas befolkning, för människor som hamnade i kläm på arbetsplatser och senast för studenterna, när de kämpade för lägre studieavgifter i kampanjen #feesmustfall. Den har jag bloggat om förut. Här är länken. Han ledde ett program som heter Theology and Development och den lista på studenter som han handlett fram till doktorsavhandling eller masteruppsats är lång. 

När vi bodde i Pietermaritzburg var han också privat en god vän. Vi har haft mycket roligt ihop och det känns tomt att han är borta. Han avled den 7 januari. Kyrkornas världsråd skrev fint om honom och det foto de valde har hustrun tagit. Läs mer på länken här.

Anna (Ansie) Poole är en annan god vän som avled i Covid -19 den 13 januari. Hon var husmor på Lutheran Youth Centre i Athlone, i Kapstaden under många år och satte stora avtryck både i kyrka och samhälle. Det var på ungdomscentret jag arbetade 1981–82 men då var inte Ansie husmor. Däremot var hon engagerad i kyrkan och jag träffade henne redan då, samt många gånger när vi antingen besökt ungdomscentret eller bott där. En härligt varm person som hade nära till skratt.

Två andra personer med ledarskap i Sydafrikas kristenhet har också ryckts bort. Dels den respekterade katolske ärkebiskopen i Durban, Abel Gabuza. Han stod i tur att bli Sydafrikas näste Kardinal. Läs mer här. 

Dels Ellinah Wamukoya, den första biskopsvigda kvinnan i Anglikanska kyrkan i Södra Afrika. Hon var biskop i Eswatini (tidigare Swaziland) och även hon djupt respekterad. Hon har gjort sig känd för sin kamp för miljön. Här går det att läsa mer om henne.

Fyra personer med olika uppdrag och olika personlighet, som alla betytt mycket för Sydafrika. Det är sorgligt och fyller mig med vemod. Må de vila i frid.