Kristus är uppstånden!

På väg till kyrkan. Jag har hissat flaggan. Det är ju allmän flaggdag. Och dessutom firar vi att Jesus lever. Men det är inte många andra som hissat sina flaggor. Vad tänker jag? Först blir jag lite irriterad. En inre röst är lite retlig och tycker att det borde de ha gjort. Nästa röst säger emot: Varför då? De kanske inte är hemma! De kanske inte firar påsk! Osv. Alltså, någonstans har jag tydligen ett behov av att leva i ett land, som åtminstone verkar kristet. Har jag behov av trygghet? Kanske är det så!

Sådär funderar jag på väg till kyrkan. Jag ser faktiskt bara en enda flagga förutom min. Vi är tillbaka i urkyrkans tid. En minoritet firar påsk. Blir det i så fall vettigt att hissa sin flagga? Kanske skulle jag skaffa en annan flagga med Jesus på? Gotland har väl det, alltså med ett lamm, men jag är ju inte gotlänning!) Att påskdagen, juldagen och pingstdagen är allmänna flaggdagar är ju på något sätt en kvarleva av enhetssamhället.

Kanske ska jag ta upp detta i min predikan, funderar jag vidare. Men risken är ju att jag skapar skuldkänslor hos en och annan, som glömt hissa sin flagga eller hos dem som kommit ihåg det.

På hemväg från högmässan har jag glömt mina funderingar. Det blev heller inget inpass om flaggseden i min predikan. Men vad ser jag på cykelturen hem. En, två – nej! Fem, sex, sju flaggor. Riktigt uppmuntrande var det. Fortfarande vet jag inte varför husägarna helt plötsligt hissat sina flaggor. Men jag vet att Kristus är uppstånden, och det räcker!

(Samt att min svärfar fyller år idag. Kanske det var förklaringen till alla flaggor …)